Det oväntat oväntade

Möjligen är coronaviruset ett dåligt exempel på det jag tänkte reflektera över idag, för att det skulle ske ett utbrott var inte oväntat. Men exakt var och när det skulle ske och vilka konsekvenserna blir vet ingen på förhand. Och även om det går att skydda sig (göra vad man kan för att undvika att drabbas) från den här typen av hot går det aldrig att eliminera risken helt. Det oväntat oväntade är inget undantag eller problem utan en integrerad del av livet som sådant. Misstagen som uppstår när DNA kopieras är en förutsättning för evolutionen. Även om vi människor tänker oss att vi står över och kan bortse från vårt medvetandes biologiska aspekter är och förblir det mänskliga medvetandet förkroppsligat. Jaget och intellektet är en del av kroppen eller snarare en konsekvens av samspelet mellan kroppens olika delar. Är människan kronan på verket, livets på jorden fulländning, eller är det mänskliga medvetandet "bara" ett resultat av slumpen? Ett oväntat inslag i evolutionen?

Tron på att det går att kontrollera livet och verkligheten är ett utryck för hybris, vår tids motsvarighet till Babels torn i Bibeln. Vissa saker måste man bara acceptera, och det oväntat oväntade är en sådan sak. Ett trivialt exempel på det är kaoset på EspressoHouse på stationen i morse. Deras datasystem fungerade inte, och eftersom man nu mer är ett kontanfritt café stod personalen handfallna mellan diskarna som dígnar av bakverk och det nybryggda kaffet i kantinerna bakom dem. Allt fungerade perfekt, utom den lilla och till synes obetydliga detaljen att kassaflödet är beroende av digital överföring av information. Hade man inte bortrationaliserat hanteringen av kontanter hade pengaflödet kunnat hållas igång. Nu köpte jag mitt kaffe på Pressbyrån istället. Jag känner ändå ingen skillnad. Jag går till EspressoHouse för att jag (av en slump) har upptäckt att jag kan skriva där. Nu blev det inte så, och det är också ett inslag av det oväntat oväntade. Ingen skada skedd, för jag vet att det aldrig går att räkna med något i livet. Tar man det sker som det kommer verkar slumpen i båda riktningarna och det oväntat oväntade kan lika gärna innebära något positivt.

Räknar man med och på kontroll och styrning är allt det positiva som man önskar sig redan intecknat, och man kan bara bli besviken. Och eftersom det oväntat oväntade är reglen, inte undantaget kommer man förr eller senare att bli besviken. Bara genom att överge alla tankar på och upphöra med försöken att målstyra och kvalitetessäkra kan man nå verklig kvalitet och faktisk tillfredsställelse. Det är inte fler system, mer kontroll och säkerhet ner på detaljnivå som behövs, utan ett helt annat sätt att se på livet, tillvaron och det som händer mellan oss människor.

Av en slump har jag nått ett slags genombrott i mitt tänkande, skrivande och min intellektuella utveckling. Efter närmare tio år av tankemöda ser jag en väg ut ur den grotta jag befunnit mig i rörande arbetet med att utveckla en kulturteori som fungerar och som kan användas för att skapa ett mer hållbart samhälle. Att det är en teori om mellanrummet, slumpens roll och framtidens fundamentala öppenhet visste jag inte för ett år sedan, men så plötsligt insåg jag det. Och när jag väl insett det slogs portarna för nästa nivå i tänkandet upp på vid gavel. Av bara farten skrev jag en lärobok (här finns förresten en film som jag spelat in om boken) och innan den kom i tryck var jag i full gång med nästa, samtidigt som jag slutredigerar min stora bok om kultur, kunskap och mellanrummens betydelse.

Ödmjukhet och tacksamhet är nyckeln till långsikig hållbarhet både för indvider och samhällen. Eller för att tala med Deleuze: Vi behöver mer av deterritorialisering än territorialisering om vi ska motarbeta fascismen och dess katastrofala följder. Det är inte mer kontroll och fler system för säkring av kvalitet som behövs i skolan, utan tid att tänka tankar till slut, nyfikenhet och uthållighet samt ödmjukhet. Bildning är vishet är visioner att sträva efter, inte mål att nå. Kunskap uppstår och utevecklas MELLAN människor. Det gör även kulturen och därför är mellanrummen så viktiga att förstå och värna. Problemet är att mellanrummen inte existerar, i alla fall inte på samma sätt som människor och deras artefakter. Vi ser dem åtminstone inte så länge vi utgår från rådande syn på kunskap, men med en annan syn på kunskap, en mindre kontrollerande och målfokuserad samt resultatorienterad syn, förstår man betydelsen av mellanrummen och det oväntat oväntade.

Planen nu är att presentera kulturteoriboken för ett förlag i början av hösten, men det är mer en ambition än ett mål. Boken blir klar när den är färdig, och över det råder inte jag även om det är jag som är författaren. Jag vill att den ska bli så bra som möjligt, men det kan den bara bli om jag accepterar slumpen och utrustar mig med tålamod och ödmjukhet.