Dokumentären om Hasse och Tage som sändes i julas dröjer sig kvar. Deras rörande vänskapsrelation är det som berörde mig allra mest, liksom deras sätt att arbeta, så att säga mellan varandra. Här är det dock vänskapen jag vill skriva om, med utgångspunkt i det tal Hasse Alfredsson höll på Tage Danielssons begravning. Jag kan inte värja mig för de innerliga orden som idag står i bjärt kontrast till samtidens normaliserade tilltal på nätet. Hasse och Tage är borta och samhället av idag är helt annorlunda än hur det var på 1980-talet, men vi kan fortfarande låta oss inspireras av deras humanism, medmänskliga värme och innerliga vänskap. Idag talas det om hårdare tag och stängda gränser, det hetsas och hatas, ifrågasätts och fokuseras på jag och mig och mitt. Samtidigt som jag fylls av tillförsikt och värme när jag läser Hasses ord blir det smärtsamt tydligt hur snabbt och mycket samhället förändrats sedan Tage dog och Palme mördades.
Tage, det känns tungt att ta adjö idag. En evig höst har fastnat i mig, fylld av minnen som virvlande löv. Det blir så mörkt av alla de sorgsna suckarna från tusenden, tusenden som sörjer dig. Jaja. Leken är slut. Det är kväll, och det blir mörkt.
Nej, det är inte alldeles sant. Jag får inte säga så. Du lärde mig att akta sann, varm, känsla, livsmod och hoppfull tro på människorna, och på människans styrka och godhet. Och att misstro blöt sentimentalitet och uppgivenhet inför ödet.
Jag får tårar i ögonen när jag läser. Det är mörkare idag och samhällsklimatet har hårdnat, men jag väljer att lyssna på Tage Danielsson. Hans tro på människan och sanningen liksom misstron till blöt sentimentalitet hjälper mig finna kraft och mod att kämpa mot uppgivenheten som är så lätt att drabbas av när nyheterna om läget i världen rullar in eller när våra folkvalda politiker käbblar om småsaker eller lovar väljarna att montera ner trygghetssystemen och sälja ut välfärden.
Jo, det blir nog mörkt. Men, det lyser bloss i det mörkret. Eldar som du har tänt och som länge ska lysa för oss. Nog suckar den kalla sorgen idag. Men jag hör också någonting annat. Det är de varma skratten från de tusenden, tusenden som du har väckt, och ska väcka igen med ditt livsverk.
Det finns ljus där ute och både Hasses och Tages ord finns kvar. Det finns glädje, värme, vänskap och hopp om framtiden också. Det gäller bara att lära sig se och hålla fast vi det, och inte fastna i rädslan och allt hat som nätet fylls av och som det är så lätt att ryckas med i eftersom nätets jättar tjänar pengar på känslor; ju starkare desto bättre för FB och Googels ekonomi. Vi behöver humor och glädje, kärlek och medmänsklighet, annars blir samhället kallt och omänskligt.
Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage. När vi vankade av och an i stugan på Söder och spånade fram lustigheter och infall. Konstigt, du blev aldrig arg på mig fast jag ofta var dum. Men det är också sant att jag blev aldrig arg på dig heller, om du någon gång var lite dum. Men mest var du klok, och lugn, och mycket hänsynsfull.
Du hade så mycket kunskap, både i hjärnan och i hjärtat. Vi var rätt olika, inte bara till utseendet, men vi tyckte om varandra mycket. Kanske just därför. Vi växte ihop på något sätt. I livsåskådningsfrågor stod vi på samma enebacke.
Jämför Hasses ord med delar av flödet på Twitter eller innehållet i kommentatorsfälten på nätets högerextrema och populistiska sidor blir det uppenbart vem som visar vägen mot en hållbar framtid. Det är INTE de som vill sänka skatten, öka klyftorna, bygga murar och skärpa straffen. Tage Danielsson och Hasse Alfredsson stod på rätt sida av historien och även om alla sketcher inte åldrats med behag lyser deras humanism och vänskap som en fyr i mörkret.
Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage. Vi tyckte om att arbeta tillsammans. Att skriva, att fåna oss på Skeppet och Berns och Göta Lejon. Att angöra en brygga i snålblåsten på Högdunsen, eller att utkämpa Äppelkriget i solskenet på Brösarps änglamarksbackar.
Och du var så bra på fester. De som varit med om en sådan glömmer dem aldrig. Liksom blommor får sin näring av det som har dött, så kan glädje växa ur sorg. Alla de som i dessa dagar har berättat om din betydelse för dem – det ger mig en sådan värme, och glädje. Du gjorde så mycket klokt och sant, och om det har verkat i människorna så finns det hopp för oss.
Jag fann tröst hos Hasse och Tage när jag var tonåring och livet ibland var mörkt och när jag kände mig ensam och utanför. Det var Hasse och Tage som fick mig att kämpa vidare. Först var det skratten och glädjen jag sökte men i takt med att jag blev äldre upptäckte jag humanismen och medmänskligheten och deras vänskap fyller mig fortfarande med hopp.
En gång när jag hade det svårt, när vi hade det svårt så var det du som höll oss uppe. Jag minns en gång i stugan när vi pratade om detta – att det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen så ökar man världens elände. Du gav aldrig upp ens i det sista.
Det är så vansinnigt viktigt att påminna sig om dessa ord. Ger man upp är allt förlorat. Det kanske inte går, men så länge man försöker finns det hopp. Vi har alla ett ansvar att försöka, även om det är svårt och ser hopplöst ut, eller kanske just därför. Annars vinner mörkrets makter och de som inte vill oss väl tar över.
Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage. Jag hoppas att din eld ska fortsätta att brinna i oss alla. Eftersom vi har gjort så mycket tillsammans, så kan du gott hjälpa mig med det här talet också. Jag ska därför sluta med att läsa en av dina dikter.
Det är svårt att skratta när USAs president krigshetsar och det brinner i Australien, när Nya Karolinska befinner sig i stabsläge och vårdpersonalen går på knäna. När skolan säljs ut och kunskapen mals ner i NPM-kvarnarna, samtidigt som de rikaste av de rika i samhället får sänkt skatt på alla oss andras bekostnad. När Public Service av rädsla för att dra på sig kritik när de rapporterar objektivt om sakernas tillstånd vinklar nyheterna för att passa Sveriges största parti. Det är svårt att se ljusen och vara glad, men man måste!
Tänk inte bara på just nuJust nu är inte alltJust nu har inte tid med digDå protesterar duDu ger varenda stund en sparkoch ryter åt den: gör någonting!Du vill att allt ska ske just nuMen ingen männska är så starkDu vill att natten ska bli dagDu hatar denna svarta nattMen natten bidrar lugnt sin tidDet lugnet är dess övertagDitt krav på alltings färdighetär rätt och bra, men för nervöstDet gäller att finnas tillmed bibehållen värdighetI lugnet bor en väldig styrkaTänk inte bara på just nuDet finns ett då, det finns ett sedanSom under valven i en kyrkaInvänta stilla gryningenI mörkret håll min handMot stranden vandrar, mjuk och starkden långa lugna dyningen.
Adjö Tage, min allre bäste vän.
Hasses avslutande ord är hjärtskärande, men han kämpade vidare i över 30 år utan Tage. Han var tvungen och gav aldrig upp, trots att mörkret ökade och kylan tilltog. Idag är båda döda, liksom många av deras medarbetare. Gösta Ekman, till exempel. Mina ungdoms hjältar försvinner i snabb takt, men det finns nya hjältar också som tror på människan, vänskapen och kraften i det gemensamma arbetet för en bättre värld. Greta Thunberg är en sådan hjälte, och det finns fler. Jag tror på generationen som föddes runt millenniet och ser därför ljust på framtiden trots att det är mörkt. Vad skulle jag annars göra? Jag vägrar lämna walk-over till hatarna, hotarna och de som ser kunskapen som et hinder på vägen mot maktövertagandet. Jag tror på demokratin, på medmänsklighet och vänskaplig värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar