Pedagogik och kulturkritik 9

På mitt skrivbord ligger det 57 tentor och fem uppsatser som ska bedömas och kommenteras, och betygen ska rapporteras in, samtidigt som nya kurser inleds. Jag har därför inte ro att tänka på annat än att bli färdig för dagen, så jag publicerar här den näst sista delen av min pedagogiktenta och återkommer inom kort med nya tankar.

Avslutande tankar om pedagogik

Det torde ha framgått ovan att när jag tänker på pedagogik så handlar det i väldigt hög grad om vikten av att förmedla en (så bra som det bara går) medvetenhet om hur världen ser ut, hur den fungerar och vilken roll individen kan tänkas ha i den, samt om vilka förutsättningar som finns för att skapa vetenskapliga uppfattningar/förklaringar av samma värld. Och det är en helt central premiss för mitt sätt att se på världen, min ontologiska förståelse, att kulturen och samhället skapas genom den praktiska vardagsverklighet som vi alla tillsammans lever i och med, här och nu, överallt, samtidigt. Viktigt är det också att lägga märke till att världen skapas inom ramen för, genom och av en kontinuerlig kommunikation mellan människor i samverkan och med hjälp av icke-mänskliga aktörer och teknologier, samt att den materialitet som omger oss påverkar processen. Med andra ord, samhället och kulturen är inte något passivt som bara finns, det är något som ständigt blir till, en abstrakt maskin som hela tiden skapas och omskapas processuellt genom att begär kanaliseras genom den. Det gäller även och i högsta grad högskolan. Därför är det så oerhört viktigt att fler ägnar sig åt att se på världen med en kritisk blick, som inte nödvändigtvis måste vara samma som den jag skissat på här. Detta är dock mitt förslag. Och lika viktigt är det att förstå att det är först när sådana insikter ”satts i verket” och används praktiskt ute i samhället av många aktörer, som tankarna får något värde. Kort sagt, det är först när vetenskapens resultat begagnas som det blir meningsfullt. Därför vill jag nu avsluta examensarbetet med att reflektera lite över hur jag framgent kommer att använda mig av kunskaperna jag fått/skaffat mig på kursen. Jag vill också diskutera min syn på pedagogikämnet, så som jag fått det presenterat för mig på kursen och relatera det till den ontologi jag just diskuterat.

Mitt övergripande intryck av de böcker som behandlats på kursen är att de utgår från ett autonomt och från världen avskilt subjekt. Det gäller både författarna, de tilltalade läsarna och de människor som bildat underlag för analyserna. Den kunskapssyn som lyser genom texterna präglas i hög grad av det Platonska/Aristoteliska synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade gigantiska triumfer under namnet Positivism. Och det är just denna kunskapssyn som jag, under en lång och ibland smärtsam process, har försökt frigöra mig från. Det är alltså en kunskapssyn jag inte längre kan ställa upp på. Den kan till och med sägas vara farlig då den förlägger ansvaret för världen dels i några få experters händer (till vilka massan ska vända sig för att få råd och svar på sina frågor), dels till den enskilde individen (vilken får stå sitt kast om han eller hon, till exempel, hamnar i ett missbruk). Den positivistiska kunskapssynen är därmed som gjord för just den typ av maktutövning som diskuterats ovan. Den kan lätt invagga medborgarna i en falsk trygghet som är oerhört farlig. Och här vill jag därför rikta en konkret fråga till mina pedagogiklärare: Hur går det till när den pedagogiska kunskapen produceras? Det är en diskussion som jag saknat under kursen. Vi har väldigt mycket tagit sådan kunskap för givet, lite som så att står det i en vetenskaplig bok då måste det väl vara sant? Men det kan man alltså inte ta för givet, det är farligt att ta det för givet. Det har jag i alla fall försökt argumentera för i denna uppsats. En annan fråga som jag saknat på kursen, men som jag vet är en fråga som diskuterats inom ämnet pedagogik, är den ”dolda” läroplanen. Det är vad jag kan förstå en tanke som är rakt av kompatibel med Foucaults tankar om makt. Inom kulturvetenskapen brukar man till exempel hänvisa till Paul Willis (1991) studie Fostran till lönearbete, som handlar om just detta. Studien gjordes på 1970-talet och utfördes bland ett gäng unga killar med arbetarklassbakgrund och den visar hur deras sätt att agera i (den av medelklassvärderingar genomsyrade) skolan predestinerade dem till en framtid som arbetare i verkstadsindustrin. Inte minst för oss på programmet Människa, mångfald, arbetsliv är detta viktiga frågor som ständigt hålls aktuella av det faktum att majoriteten av våra studenter kommer från studieovana miljöer.

Mina frågor till ämnet pedagogik har alltså inte riktigt besvarats under kursens gång och det är mycket därför som jag även fortsättningsvis kommer att förhålla mig skeptisk till ämnet (vilket ni lärare absolut inte ska ta personligt, jag är skeptisk till väldigt mycket som skrivs och sägs inom akademin). Som tur är finns det undantag och dessa vill jag lyfta fram nu. Vad ser jag som den största behållningen under kursen?

Paul Ramsden (1998, 2003) är till exempel ett viktigt och positivt undantag. Jag uppskattar hans förståelse av den akademiska verksamheten som ett resultat av dynamiska processer. Det ser jag som viktigt då man både som lärare och som student inom akademin måste lära sig att hantera flera starka och ofta motstridiga krafter. Under mina år som lärare på högskolan har jag lärt mig att man för att överleva måste vänja sig vid ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter gamla traditioner. Ramsden skriver också att det finns en ständig konflikt, både för studenterna och för lärarna, mellan tydligt uppsatta mål (läs högskoleverket) och en absolut frihet (i form av det ansvar jag starkt vill betona). Det gäller att så fort som möjligt förstå och lära sig hur man kryssar mellan uppsatta mål, kortsiktiga problemlösningar och högskolans långsiktiga visioner och dessutom måste man anpassa sig till det omgivande samhällets behov och krav. Styrkan som jag ser det med Ramsden är att han har insett hur viktigt det är att man inte (varken som student eller som lärare), endast söker efter ett svar, svaret på vilken fråga det än må vara, utan att man istället ständigt strävar efter att utmanar alla förgivettaganden. Ett sådant förhållningssätt sätter det ansvar jag betonar i fokus, både för lärare och för studenter, för utan ansvar blir ett sådant förhållningssätt farligt. Ramsden uppmärksammar även det faktum att högskolan arbetar efter en resultatstyrd dagordning. Och det är viktigt tycker jag, att aldrig glömma att den akademiska verksamheten bedrivs inom ramen för och i relation till det omgivande samhället. Vi lever i och måste alla, både studenter och lärare, förhålla oss till den ekonomiska diskurs som råder i samhället idag. Min lärargärning (och pedagogik) påverkas ständigt av fokuseringen som finns på ekonomiskt mätbara resultat (d.v.s. studentprestationer, genomströmning o.s.v.). Konsekvensen blir att man som lärare idag snarare bedöms utifrån det ekonomiska resultatet av sitt arbete (att man lyckas få igenom så många studenter som möjligt, till en så låg kostnad som möjligt), än med hänsyn till de kunskaper som studenter får med sig ut i livet. Den vetenskapliga kompetensen, och kunskapen hamnar på det sättet olyckligtvis och allt för ofta ”mellan stolarna”, även om det är något som aldrig får nämnas. Hur kvaliteten påverkas av de ekonomiska kraven är en fråga som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad man gör idag, inte minst inom ämnet pedagogik eftersom det i högsta grad påverkar lärarnas pedagogiska handlingsmöjligheter.

Ramsden menar vidare att den akademiska verksamheten utförs på och relaterar till flera olika nivåer, och det ser jag som något oerhört viktigt att ha med sig i sin vardagliga verksamhet. Högskolesystemet, Högskoleverket, det egna ämnet, den egna högskolan, institutionen, lärarkollegorna och lärarens personliga utveckling (men även bokförlagen och deras utbud av litteratur) är aspekter som på olika sätt påverkar lärarjobbet och i förlängningen naturligtvis studenterna. Det kan och bör uppmärksammas mycket mer, det visar Ramsden på ett bra sätt tycker jag.

Vi är alla en del av olika sammanhang, det är så oerhört lätt att glömma det. Därför uppskattar jag alla författare som väger in detta i sina texter. Det är också något jag strävar efter att uppnå i mitt arbete som lärare och som forskare. Såväl universiteten som lärarna och studenterna, samt lärandet är alltid situationsberoende, med andra ord utspelar sig i en kontext. Och den, det är det jag har försökt visa ovan, har en oerhört viktig betydelse för hur saker och ting blir till och utvecklas, vad man lär sig och hur man lär, samt inte minst vad man gör med kunskaperna. Ramsden betonar vidare det ständiga lärande som jag diskuterat ovan. En förutsättning för att kunna arbeta som lärare på högskolan är att man ständigt utvecklas. Men hur viktigt det är inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, det omgivande samhället och det faktum att de studenter som kommer till högskolan alltid kommer dit med nya erfarenheter. Samhället är statt i ständigt förändring, och det är särskilt viktigt att integrera tankar om det i den högre utbildningen. Ramsden menar slutligen, och det tycker jag är den kanske viktigaste insikten jag fått genom min utbildning till lärare/forskare, att lärarens roll är att hjälpa studenterna att åstadkomma saker som går utöver både deras och lärarens förväntningar.

Ett annat positivt undantag som inte bekräftar min skepticism mot pedagogikämnet är Roger Säljös (2000) bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i. Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Hur ska lokalen möbleras till exempel? Och ska man använda Power Point, eller inte? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör, var man gör det, och vilka verktyg man använder, spelar roll och är oerhört viktigt att reflektera över, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen. När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds (se ovan) fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Här och nu sitter jag alltså och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer mina tankar att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig till? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Och eftersom man just idag utanför mitt fönster håller på att klippa gräsmattan på gården, vilket ger upphov till oljud som stör mitt tänkande blir det än mer uppenbart för mig hur viktig omgivningen är för tänkandet. Inom mitt ämne etnologi har man länge reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag väljer dock att inte begränsa den diskussionen till att enbart gälla i vilken grad mina studenter är präglade av den kulturella kontext de lever i. Insikten leder mig även till funderingar kring vilka signaler jag omedvetet sänder ut och vilka förväntningar som dessa kan tänkas ge upphov till i olika undervisningssituationer. Jag utgår från att såväl min könstillhörighet som den bagarkarriär jag lämnade för ganska många år sedan nu påverkar både mig och i förlängningen synen på och uppfattningen om mig som lärare. Mina val av perspektiv i såväl forskningen som undervisningen och utformningen av båda arbetena styrs naturligtvis av specifika kulturella förväntningar och konventioner inom dels den vetenskapliga kontext och seminariekultur där utkasten till forskningen diskuteras, dels i lektionssalen genom att vi lär känna varandra. Utbildningen till etnolog har givit mig en speciell teoretiserande blick med vilken jag betraktar världen. Allt vetenskapligt tänkande genomsyras därför av teori, vilket innebär att en stor del av kunskapen inom vetenskaperna är av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till, den internaliseras på andra sätt. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan bland etnologer sägas vara en sådan ”tyst” kompetens. Och detta måste man försöka uppmärksamma och förhålla sig till på något sätt. Etnologi är dessutom en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras och därför finns anledning att reflektera över hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Frågan om hur mycket av analyserna som skapats framför datorn och hur mycket av tänkandet som styrts av språkliga konventioner är i det närmaste omöjlig att besvara, men det betyder inte att den är irrelevant. Jag utgår från att det finns en hel rad andra saker som i lika hög grad har påverkar mig som både forskare och som lärare. Att redogöra för alla är omöjligt och får betraktas som en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet. Detta blir emellertid ett dilemma först när och om det uppfattas som ett problem för studiens vetenskapliga värde (Nehls 2003).

Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskap är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en ny grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram det sociokulturella perspektivet. Man slipper då gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller därför att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö hjälpt mig förstå. Han tar slutligen upp skriftens roll, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Därför måste man ständigt jobba med att försöka medvetandegöra det faktum att språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att inte förföras av ett vackert språk. Man måste åtminstone försöka se förbi det (även om skrivande givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt. För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet.

Ytterligare ett exempel på positivt undantag vill jag nämna. Det är Fredrik Bondestams (2005) bok Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare. Just för mig som disputerat på en avhandling med ett uttalat genusperspektiv kändes det väl som den bjöd på ganska mycket skåpmat. Men jag finner den ändå bra och viktig och jag hittade där åtminstone några uppslag till praktiska övningar för att få studenterna att upptäcka genusaspekter i vardagen och i undervisningen. Sådär, då har det blivit dags att runda av. Det vill jag göra genom att presentera och diskutera mitt pedagogiska credo.