Det sitts i en herrans massa möten i akademin idag, men inte i så många seminarier. När jag inledde min akademiska karriär var förhållandena omvända. Då möttes kollegiet minst en gång i veckan och granskade texter och diskuterade teorier och forskningsprojekt. Ingen skrev protokoll, alla engagerade sig i ämnet för dagen och lärde och utvecklades tillsammans. Till seminariet kom man för kunskapen och den intellektuella stimulansens skull, får att både få och ge något.
Idag blir mötena fler och fler, och skillnaden mellan seminarierna som fostrad mig till forskare är plågsamt tydlig. På väldigt många av mötena jag tvingas vara med på betas det av punkter, fördelas uppgifter, följs upp och skrivs protokoll. Det produceras faktorer som går att jämföra över tid och utvärdera. Visst fanns det seminarier som kunde dominerades av någon eller några enskilda och alla var så klart inte lika engagerade varje gång; det vore en skönmålning att säga det. Men dagens möten är nästan aldrig stimulerade och upplevs bara i undantagsfall som meningsfulla. Möten är informations- och faktaorienterade, medan seminarierna är kunskaps- och bildningsorienterade.
Mötesprotokoll är bedrägliga på det sättet att de ger sken av något av substans producerats, men i själva verket är det bara ord på ett papper som inte säger något (säkert) om kvaliteten på det arbete som faktiskt utförts. Möten är del av den kontrollapparat som allt tydligare reglerar akademin och bidrar till förpappringen av verksamheten. I protokollen är progressionen tydlig och värdegrunden lyser igenom. Det är en perfekt bild av hur det borde vara, vilket också anges som motiv för mötenas existensberättigande, trots att det uppenbart är ett cirkelresonemang.
En fungerande seminariekultur leder till utveckling och trivsel på arbetsplatsen, men dagens möteskultur riskerar att ta död på glädjen i arbetet. Det är generellt sett ett meningslöst slöseri med tid som skulle kunna avskaffas utan att kvaliteten i arbetet som utförs på högskolan påverkas negativt. Möten där det tas beslut är naturligtvis nödvändiga, för demokratin och transparensens skull, men den dagliga verksamheten blir bättre för alla om den bygger på frihet under ansvar och tillit till medarbetarnas strävan efter att göra ett bra jobb. Eventuella problem kommer att visa sig och kan enkelt åtgärdas eftersom en tillitsbaserad styrning bygger på samma kunskaps- och människosyn som den akademiska verksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar