Vad är en trampolinhögskola? Eller, hur blir högre studier högre?

Så kom den då, min bok. Den skulle kommit först den 31 januari, men det blev ju en fin överraskning att den kom över en vecka tidigare. Nu finns den alltså i sinnevärlden. Hur blir högre studier högre? är bokens titel, och undertiteln är: Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan. En alternativ titel skulle kunna vara: Det finns ingen genväg till kunskap. På olika sätt och med hjälp av olika exempel och resonemang försöker jag övertyga läsaren om att på universitetet är det vägen som är målet och kunskapen är belöningen för enträget arbete.

Ingen av mina tidigare böcker har korrekturlästs så noga som denna. Samtidigt har jag aldrig producerat en bok så snabbt. Jag blir allt mer övertygad om att det så det blir bra. Idéer dyker upp på ett ögonblick, men tankar måste bearbetas för att en läsaren ska kunna ta innehållet till sig med behållning. Omslaget är jag grymt nöjd med, det fångar precis känslan som jag vill förmedla inför studier på högskolan, av stundens allvar och prestation på toppen av den egna förmågan. När man efter examen hoppar ut i samhället vill jag att mina studenter ska känna att de har vad som krävs och att de klarar av kommande uppgifter med glans. Det gör man om man accepterar förutsättningarna för trampolinhögskolan.

[citat] Högskolan är en plats för kunskapsutveckling, ett sammanhang att växa i som människa och medborgare. Här läggs grunden för demokratin. Utbildning bör därför ses och fungera som ett slags trampolin, inte som en katapult. Låt mig förklara. En katapultutbild­ning skickar snabbt, enkelt och utan ansträngning ut studenterna i samhället och livet – ju snabbare och längre, desto bättre. En trampolinutbildning bjuder motstånd och utgör ett slags plattform att ta spjärn emot för att på egen hand hoppa ut över vattnet och landa på bästa sätt. Och ju styvare trampolinen är, desto längre, högre och svårare hopp klarar man. Ifall man har muskler och kompetens. En trampolinutbildning bygger på samverkan och växer fram mellan lärarna och studenterna, som arbetar gemensamt för att utfallet ska bli så bra som möjligt. Lärarnas uppgift är att hela tiden bjuda lagom motstånd och att uppmuntra till ökad ansträngning, och studenterna har att ihärdigt försöka prestera på toppen av sin förmåga. I en trampolinutbildning handlar undervisningen inte om betygen, utan om det som händer sedan, om hur bra man klarar hoppet ut i samhället, om hur vackert och väl genomfört det är och vilken svårighetsgrad man klarar av. Efter båda utbildningarna finns en risk att man kraschlandar ute i samhället, men den som ser sin utbildning som en trampolin kommer att ha lättare att ta sig upp igen på egen hand och försöka på nytt. Den som lärt sig ta eget ansvar och förstår betydelsen av att låta sig utmanas, den som inte räds det svåra och komplexa, som finner glädje i läsandet, skrivandet och utvecklingen av ny kunskap, kan under resten av livet dra nytta av erfarenheterna och skörda frukterna av sina egna mödosamma strävanden och försöken att lyckas.

Här är en länk till Studentlitteratur, där intresserade lärare på introducerande kurser kan beställa utvärderingsexemplar.

Min ambition har varit att skriva en personlig bok som talar direkt till den som söker sig till högskolan för att studera, eller som är nyfiken på universitetet. Jag beskriver inte hur det är och talar inte om hur man gör för att lyckas, jag resonerar med kunskapen som utgångspunkt om hur man kan och bör tänka för att tiden i högre utbildning ska bli så meningsfull som möjligt. Så här är boken disponerad.

I kapitel 1, ”Om högskolan, lärande och kunskap”, presenteras bokens grundtankar. Här riktas fokus mot högskolan som miljö och resoneras kring olika sätt att se på kunskap och vad målet med högre studier är. 

Kapitel 2, ”Från elev till student”, handlar om vad det innebär att vara och agera i högskolan som student. Olika problem diskuteras liksom konstruktiva sätt att tänka. I kapitlet beskrivs även saker man kan göra för att utveckla de kritiska och självständiga förmågor som krävs för att klara den utmaning det innebär att påbörja en högskoleutbildning. 

Lika viktigt som det är att som student lära känna och förstå sig själv och vad man vill med sina studier är det att lära känna och förstå sina lärare. Detta diskuteras i kapitel 3, ”Lär känna och förstå dina lärare”. Utgångspunkten är mina egna erfarenheter från närmare trettio år i akademin, både som student och som lärare. I kapitlet diskuteras vikten av samverkan, för att resultatet av studierna ska kunna bli högre och kunskap ska kunna utvecklas. 

I kapitel 4, ”Kunskapen i centrum”, resoneras kring målet med all (högre) utbildning samt vad som kännetecknar den akademiska miljön och vad som krävs för att nya kunskaper ska kunna utvecklas. Jag argumenterar där för vad jag menar gör den högre utbildningen högre och tillåter mig att lyfta blicken och tänka bortom det givna, om en högskola och en högre utbildning som skulle kunna realiseras, där bildning är målet man strävar efter. 

Boken avslutas med ett efterord där jag delar med mig av mina egna tankar om och erfarenheter av högre utbildning. Jag berättar också om ett av alla mina misslyckanden. Sensmoralen i berättelsen, och något som jag hela boken igenom försöker förmedla, är att man bara kan lyckas om man tillåter sig att misslyckas och drar lärdom av sina misslyckanden.

Jag tror inte att jag skrivit den definitiva boken om högre utbildning och är ödmjuk inför det faktum att ytterst få böcker verkligen blir lästa och når ut, men jag tror verkligen att mitt budskap är viktigt och att jag har något betydelsefullt att tillföra dagens högskolevärld, som har svårt att placera kunskapen i centrum. Nu är det dock inte upp till mig att avgöra bokens värde, det är upp till studenterna och andra som läser, så jag avslutar med ett smakprov från inledningen till kapitel fyra.

Här i bokens avslutande kapitel lyfter jag blicken och fokuserar på kunskapen, som ytterst är syftet med studierna. Om inte den placeras i centrum för allt som görs på högskolan kan den högre utbildningen inte bli högre, för då handlar studierna om något annat än lärande och kunskapsutveckling. Här knyts trådarna ihop och jag återvänder till centrala tankar som presenterats tidigare.

Utgångspunkten för hela den här boken och den kunskapssyn som den bygger på är att lärande är individens ansvar och inte något som kommer an på läraren, pedagogiken, administrationen, loka­ lerna eller olika verktyg som datorer och annat. Saknas en genuin vilja att verkligen veta blir det svårt att lära för livet och utveckla de generiska kompetenser som all högre utbildning ytterst handlar om. Lika viktigt som det är att ta eget ansvar är det att man kan arbeta gemensamt för att värna kvaliteten i verksamheten som helhet. Kunskapen är inget fixerat mål, den växer fram och förändras hela tiden i relation till det omgivande samhället. Kunskap är en dynamisk process. Därför är det kunskapen som ska vara i centrum för högskolans verksamhet. Processen, rörelsen och utbytet samt den gemensamma strävan efter fördjupad insikt om olika ämnen är högskolans hjärta och pulsåder. Varken studenterna, läraren eller någon annan vet mer eller bättre, per definition. Ingen äger kunskapen. På högskolan är det argumenten som möts, i strävan efter bättre vetande. Utvärderingar av utbildning borde fokusera på om man rör sig uppåt eller neråt i vetandets hierarki, inte på om man når mål som formulerats på förhand av någon annan. Kunska­ pen i centrum är en kompromisslös inställning till lärande, men det är också en sant demokratisk utgångspunkt eftersom ingen kan äga kunskap.

För att kunskapen ska kunna placeras i centrum måste man lära sig söka efter och värdera vetande, i stället för att plugga in färdiga svar som sedan kontrolleras. Skillnaden mellan elev och student handlar om att inse att det alltid är det man inte vet som är det viktiga, och därför är sökandet och vägen fram viktigare än målet. Examen är början på något, inte slutet. Det är det som händer efter utbildningen som är det centrala, inte det som händer på och under den.

I dag anser allt fler att det är viktigare hur man gör något än vad man åstadkommer och hur användbart resultatet är. Vetande har kommit att uppfattas som ett slags formalitet, något som självklart blir resultatet av utbildning. Detta är en sidoeffekt av talet om kvalitetskontrollsystem och arbetet med målstyrning som förlägger ansvaret för arbetet med kunskapsinhämtningen hos systemet, i stället för att placera det mellan studenterna och lärarna. Jag har skrivit den här boken för att jag oroar mig över vart vi är på väg och vad som håller på att hända med skolan i allmänhet och den högre utbildningen i synnerhet. Och jag riktar mig till dig som student eller blivande student, för det är du och dina (blivande) studie­ kamrater som blir lidande om inte kunskapen placeras i centrum. Jag har på olika sätt försökt visa hur mycket makt ni har över utformningen, inriktningen och resultatet av studierna. Student­ kollektivet är stort och mäktigt, och om det arbetar tillsammans med lärare som värnar kunskapen, bildningen och det livslånga lärandet är en annan syn på syftet med utbildning liksom en annan akademi möjlig.

Jakten på effektivitet är destruktiv och går på tvärs mot tanken på kunskapen i centrum. Det behövs pauser från studierna, för både lärare och studenter. Sommarlovet och julledigheten liksom helgerna är en förutsättning för kunskapen att sjunka in hos dedikerade lärare och hårt arbetande studenter. Tid för reflektion och eftertanke är lika viktigt som inläsning, seminarier och före­ läsningar. Kunskapen växer i mellanrummen, ofta när man är upp­ tagen med annat. Lärande går inte att stänga av, det pågår bara, utan riktning. Kunskapen växer när och där den kan och så länge det går. Varken studenterna som ska lära eller lärarna som undervisar är maskiner. Människor behöver vila för att orka och träning för att bli bättre. Människor är inte perfekta, alltid logiskt stringenta eller effektiva. Till människans egenskaper hör också känslor, begär efter makt, drömmar och längtan efter det omöjliga. Inget av detta utgör några problem, det är förutsättningar för lärande som man måste ta hänsyn till och anpassa verksamheten efter, om studierna ska fungera och leda till kunskap. För att en trampolinhögskola ska kunna skapas krävs fler samtal om lärande och en mer samtalande och öppet sökande syn på kunskap.

Samtalet är en arena där formen är underordnad innehållet. Ingen vill samtala om samtalsämnet inte är engagerande och känns meningsfullt. Samtalet vill jag se som en pedagogisk inställning och en metod att locka till lärande, samtidigt som kunskaperna man har med sig in i samtalet utmanas och förädlas genom att stötas och blötas mot andras kunskaper och kritiska frågor. Samtalet är en dynamisk form som förädlar innehållet, och när kunskapen är i centrum leder utbytet av tankar till lärande. Kunskapen måste, för att bli relevant och användbar, växa fram i dynamiska processer där allt som sägs och tänks hela tiden utmanas och där ingens ord på förhand eller per definition är mer värt än någon annans. Lärare, student eller professor, det är bara ordningsfrågor. På högskolan är alla medresenärer i ett kollektivt sökande efter kunskap och för­ djupad förståelse, för livet.

För att den högre utbildningen ska kunna bli högre måste hög­ skolan måste vara en plats där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Lärare och forskare lyssnar man på för att de kan något, för att de vet och kan visa hur och varför, inte för att de innehar en akademisk titel. Både som lärare och som student måste man lära sig hantera flera starka och ofta motstridiga interna och externa krafter liksom den dynamik som uppstår i mötet med andra. Om det är kunskap man söker gör man bäst i att vänja sig vid mot­ stånd, svårigheter och ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter den kunskap som ytterst är syftet med hela verksamheten. Det är i samtal där olika viljor och tankar möts som man utvecklas som människa, och det är också där som ny kunskap växer fram och förändras.