Flyktlinjer är en spegling av mitt liv och det som händer inom mig och i min vardag och det samhälle jag lever i. Jag skriver utan skyddsnät, ogarderat om det som ligger mig närmast. Det finns ingen övergripande plan, men det finns en riktning och en ambition att säga något viktigt och allmängiltigt samtidigt som jag försöker bli bättre på att hantera den jag är och situationerna jag befinner mig i och måste hantera. Jag är lika nyfiken på mig själv som jag är på samhället och kulturen, och skrivandet hjälper mig att få syn på mina svagheter; eventuella förtjänster saknar jag förmågan att se och förstå. Kanske är det så eftersom allt jag lärt mig är kunskaper och erfarenheter som utvecklats på så många olika sätt att jag aldrig lyckats klura ut hur det går till. Fast det är ju inget problem, inte så länge kunskap utvecklas och lärdomar dras. Misstag är bästa sättet att lära, men för att det ska fungera kan och får misslyckanden inte ses som misslyckanden.
Jag är oförmögen att sortera intryck, både inre signaler och impulser och yttre, såväl i min närhet som i nyhetsflödet. Mitt liv beskrivs bäst som ett ständigt pågående kaos eller en rytande storm, och jag befinner mig mitt i. Genom åren har jag utvecklat en rad tekniker för att finna temporär ro i den där stormens öga. Jag blir bättre och bättre på att ta vara på tillfällena som bjuds och fångar möjligheterna i flykten. Det är en kamp, men det är en kamp som är allt annat än meningslös. Jag skriver inte detta för att beklaga mig, utan för att dela med mig av mina erfarenheter. Där och när jag finner ro får jag gjort massor och ju bättre jag blir på att förstå och hantera den jag är desto mer får jag gjort. Det händer oftare och oftare och startsträckan blir kortare och kortare. Fast några garantier för att det ska fungera finns aldrig, vilket gör mig ödmjuk för svårigheterna och tacksam för framgångarna.
För lite över ett år sedan började jag meditera och det är som det finns ett före och efter. Sent i livet fick jag tillgång till ett verktyg vars kraft och verkansgrad jag fortfarande förundras över. Det känns som magi. Att bara sätta sig ner en stund varje dag och fokusera på in- och utandningen gör enorm skillnad, inte bara där och då utan även under resten av dygnet. Meditationen hjälper mig att vara närvarande och fokusera på det som är här och nu, och när jag kan hålla undan tankarna på det som varit och det som kanske kommer att hända förlöses en kraft som jag efter ett år av meditation fortfarande förundras över och inte riktigt har lärt mig hantera. Fast detta gör att jag inser att det finns så mycket jag vill göra samtidigt som jag förstår att tiden som finns att göra det på krymper i en takt som skrämmer mig. Välkommen till mitt liv, det är så här jag fungerar.
Just nu har jag två böcker på gång, som jag arbetar mer parallellt. Och på jobbet har jag mer att göra än någonsin. Ändå är jag inte stressad. Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Det är känslan av stress som uppstår när jag inte får vara jag och göra det jag ska på mitt sätt som har hållit mig tillbaka tidigare i livet, som har fått det att se ut som min misstänkta neuropsykiatriska diagnos är ett handikapp. Det jag försöker säga här är det INTE är så, det är en förutsättning, inte ett problem. Jag får ständigt bekräftat att jag inte tänker och agerar som andra, att jag är annorlunda, men jag vet idag att jag inte är ensam och när jag väl lärt mig förstå och hantera kraften och förmågorna jag besitter kan jag som sagt ta vara på möjligheterna.
Kan jag med mina ord och tankar få en enda att nå insikt om sina egna förmågor, snabbare än jag, som upptäkt vem jag är och lärt mig hantera mig själv sent i livet, är det mödan värd. Nu är fantastiskt på det sättet. Nu är det ENDA man har som människa. Det som varit och det som kommer existerar inte och därför spelar det ingen roll hur lång tid det tar. När man väl finner ro är det värt all möda man lagt ner på att komma dit (för utan arbetet hade man inte nått dit), och när man förstår att det som kanske kommer att hända står bortom ens kontroll kan man lättare bortse från oron som tankarna på det okontrollerbara väcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar