Studiestress, i onödan?

Vet man inte riktigt vad man förväntas göra eller varför man faktiskt gör det, om man känner sig osäker på målet med uppgiften och dessutom tvivlar på sin egen förmåga är det lätt att drabbas av förlamande stress. Att ha mycket att göra eller skynda sig leder inte till stress på samma sätt som känslan av osäkerhet, otrygghet och tvivel. Stressen kommer inifrån och är kroppens eget sätt att reagera på den omöjliga situation den försatts i. Att elever och studenter, liksom lärare, upplever stress i skolan och den högre utbildningen handlar inte om att det är mycket att läsa, skriva och lära. Det är istället den mål- och kvalitetsapparat som styr verksamheten som ger upphov till stress. Det är produktionstänkandet och resultatfixeringen som skapar stressen. New Public Management bygger på en falsk förespegling om att utfallet av studier går att kontrollera, styra, effektivisera och mäta, vilket i sin tur öppnar upp för konkurrens. Där finns ursprunget till stressen som idag sprider sig som en gräsbrand bland lärare, elever samt studenter och som undergräver förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling.

Vägen till kunskap är aldrig rak, den är alltid en omväg eftersom man i sökandet efter insikter man tidigare inte haft alltid och per definition måste röra sig ut i okänd terräng. Visste man var det ju inte lärande eller utveckling och sökande efter ny kunskap man ägnade sig åt. Inser man det förstår man lättare att det inte är en själv som elev, student eller lärare det är fel på. Det är synen på och sättet att arrangera utbildning som är problemet, alla orimliga förväntningar som skolan tvingas leva upp till för att inte utsättas för ännu mer överförmynderi. Stressen är en reaktion på alla krav på prestation som ställs på elever och studenter, och all den administration och olika uppgifter som inte har med lärande att göra som åläggs lärarna, samt skolans krav på produktion av resultat. Det är med andra ord inte stressen som är problemet, den är i själva verket en sund reaktion på den omöjliga situation som skolan och alla inblandade försatts i.

Politiker som säger sig värna skolan talar ovanför huvudet på både lärare och elever/studenter när de lägger fram förslag för att stävja den bristande ordning i klassrummen som stressen ger upphov till, eller när man lovar att avskaffa läxor och därmed gör elever en björntjänst eftersom det riskerar leda till ökad stress senare i livet när eleverna kommer till högskolan och inser att deras förkunskaper och förståelsen för vad som krävs för att verkligen lära inte räcker till. Det är detaljstyrningen och kraven på resultat och mätbara prestationer samt den kunskapsvidriga jakten på effektivitet som leder till stress. Här går att dra paralleller till naturen och klimatet som också är satt under stress av mänsklighetens hybris och önskan om att uppnå det omöjliga. Allt och alla hänger ihop och det krävs helt nya sätt att tänka och sätt att agera för att lösa situationen. Den som på allvar tror att ordningsbetyg eller läxförbud är lösningen på skolans problem har diskvalificerat sig själv och bör inte tillåtas uttala sig mer i frågan. Det är inte känslan som räknas, inte på något område i livet och tillvaron. Man kan tycka vad man vill, men en kunskapsskola och ett hållbart samhälle kan bara växa fram om och när förutsättningarna är de rätta.

Lärarna har svårt att göra något åt sin situation, men studenterna på högskolan är vuxna människor med ganska stort inflytande över sin egen utbildning och behöver inte nödvändigtvis hamna i känslan av stress. Det finns saker som den enskilde kan göra, särskilt om man är student. Mitt tips är att man bildar sig en egen uppfattning om varför man studerar och vad man vill göra under åren som student och vad man vill uppnå med sina studier. Läser man endast för betygen eller för att få en examen, vilket är vad politiker och andra makthavare önskar att man ska, försätter man sig själv i en omöjlig situation där man måste prestera sådant man själv inte riktigt förstår. Studenter som tänker och agerar på det sättet utsätter både sig själva, lärana och högskolans organisation för stress, vilket går ut över både studenternas egna förutsättningar att lära och lärarnas möjligheter att hjälpa. Det utvecklas lätt till en ond cirkel. Men det går alltså enkelt att bryta mönstret.

Genom att fokusera på KUNSKAPEN och låta lusten att lära vara drivkraften i studierna kommer mer arbete och ökade krav inte att uppfattas som stressande på samma sätt som där och när man försöker leva upp till någon annans krav. Agerar man utifrån egenintresse och söker kunskap och förståelse för det ämne man studerar finns ingen grogrund för stress, i alla fall ingen negativ stress. Genom att kunna och faktiskt ta eget ansvar för studierna och resultaten minskar stressen dramatiskt, och om skolornas krav på mätbara resultat överges och det finns goda chanser att försöka igen kommer studenternas misslyckanden att nå sina egna mål inte att leda till stress utan till bättre fokus och mer engagemang för uppgiften.

Det är INTE stressen är problemet i skolan, utan alla orimliga och verklighetsfrånvända krav på prestation och målstyrning som ställs på skolledningar och lärare. Skolan är en plats att utvecklas på, en plats och ett sammanhang där grunden läggs, både för samhällets och individens möjligheter att leva ett långsiktigt hållbart liv. Jämför med livet på landet, skillnaden mellan hur det ser ut och fungerar i skolan är inte särskilt stor egentligen. Förr i tiden levde bönderna i harmoni med naturen och följde dygnets och årstidernas växlingar. Då utsattes höns, grisar och kor inte för stress; de fick röra sig fritt och äta och sova i enlighet med deras biologiska klocka. Idag är både bönder, dras djur och naturen utsatt för en enorm stress. Antibiotika, konstgödsel och tillväxthormoner och olika typer av bekämpningsmedel har införts som lösningar på problem som skapats av kravet på produktion av mer mat, snabbare och billigare. Djuren, naturen och människorna får betala ett enormt högt pris för att hålla illusionen om att allt är som det ska vid liv. Det går så länge det går, men sedan kommer det oundvikligen en baksmälla.

Så länge vi skjuter problemen framför oss genom att skylla på budbärarna eller förneka fakta kommer ingen varaktig förändring att kunna komma till stånd. Det är vi själva som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i tillsammans, det är inte någon annans fel. Fast det går att göra något åt saken och det krävs inte något geni för att klura ut hur den förändringen ser ut. Allt handlar om våra FÖRVÄNTNINGAR och KRAV; det är dessa som måste anpassas efter verkligheten. Det är varken kartan eller önskningarna som bestämmer, det är verkligheten.