Lärande är skapande

Som barn och ung vuxen trodde jag ALDRIG att jag skulle komma att arbeta med undervisning och lärande när jag blev vuxen. Länge drömde jag om att bli bonde, sen blev jag allergisk, fick astma och tålde varken djur eller hö och mina betyg i skolan räckte inte till mer än en yrkesförberedande gymnasielinje. Jag blev bagare. Min väg till läraryrket beskrivs bäst som en omväg. Först var jag tvungen att övervinna mina egna demoner; det dåliga självförtroendet, till exempel. Sedan fick jag kämpa för att läsa ikapp mina betyg från grundskolan som jag misslyckats kapitalt i, trots att jag lärde mig massor där och fortfarande håller delar av den kunskapen levande, innan jag kunde ta steget upp och in i den akademiska världen. Jag har berättat den där historien många gånger här på bloggen. Ska inte göra det igen, vill bara illustrera att vägen till kunskap och lärande är en OMVÄG. Kanske är jag unik? Alla andra har kanske följt en spikrak väg genom skolsystemet och landad där de alltid siktat, utan överraskningar, omvägar, snabbt och effektivt. Vägar tro det, men lyssnar man på dagens skolpolitiker är det så det ser ut, så som alla fungerar. Det är åtminstone för dessa elever och studenter som utbildningssystemet skapats; inte för sådana som mig. Inte för oss som har svårt med koncentrationen och som inte riktigt vet vad vi vill förrän vi hittat det. Kanske är det därför som skolan har problem? Kanske är det därför som alla åtgärder för att öka attraktiviteten i läraryrket fått motsatt effekt.

Dagens skola och högre utbildning är organiserad för kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, inte för LÄRANDE och kunskapsutveckling. Utbildning är inte ett ekonomins svarta hål, det går enkelt att hålla koll på kostnaderna. Låt bara lärarna vara ifred och lita på att de gör det bästa av förutsättningarna. Låt lärarna ägna all sin tid åt lärande så ökar både kvaliteten i verksamheten och attraktiviteten i yrket. Tyvärr tänker och agerar ansvariga politiker och ledningarna för skolorna och universiteten som chefeter för företag inom produktionsindustrin. Det sätts upp mål och effektiviseras för att nå bättre resultat snabbare och billigare för att inte halka efter i konkurrensen. Alla blir förlorare, av den enkla anledningen att lärande inte lämpar sig att pressas in i en sådan mall. Regeringen Bildt varnades tydligen av OECD på 1990-talet när skolsystemet reformerades. Ändå fortsatte reformeringen, och den fortsätter än idag. Trots att allt fler signaler blinkar röda fortsätter skol- och utbildningspolitiken på den inslagna vägen. Det ska gå att pressa den fyrkantiga klossen genom det runda hålet, och går det inte skyller vi på allt och alla utom den heliga sanningen och vägen. Det ska gå, verkar man resonera. Och går det inte gör vi det ändå. Samma med klimatpolitiken, flyktingpolitiken, skattepolitiken och snart sagt all annan politik. Man har bestämt sig för att det går att få mer för mindre och skaffar sig bättre skygglappar när verklighetens komplexitet tränger sig på och alla problem förvärras. Det måste gå.

Det går inte! Med utgångspunkt i min erfarenhet, med hänvisning till forskning och med ledning av det jag ser och hör på sociala medier befinner sig skolan i en allvarlig kris. Och lösningarna som politikerna presenterar är antingen marginella eller huvudlösa. Kepsförbud eller ordningsbetyg är snarare del av problemet än lösningen. Lärande är en OMVÄG. Lärande är liksom all skapande verksamhet inget man kan tvinga fram. Utbildningskvalitet uppnås inte på samma sätt som kvalitet i bilbyggarbranschen och det handlar INTE om kundnöjdhet. Lärande tar tid och alla som ska lära, liksom lärarna är unika, sammansatta människor som fungerar på sitt eget högst personliga sätt. Skolan går inte att standardisera och kunskap går inte att mäta. Resultat kan produceras, jämföras och skolor kan konkurrera om vem som kan visa upp de bästa nyckeltalen. Fast det är inte så lärande fungerar! Lärande fungerar som skapande och lärare arbetar mer som konstnärer, diktare eller musiker. Kunskapen uppstår där och när som förutsättningarna är de rätta, ofta när man minst anar. Lärande är en nyckfull resa från okunskap till insikt, i okänd terräng. Kunskap kräver respekt och går inte att tvinga fram. Skolan måste anpassa sig, liksom eleverna, studenterna och lärarna. Vad som behövs är marginaler och ödmjukhet. Får man inte misslyckas och börja om kan man aldrig lyckas.

Måltänkandet och produktionsideologin leder till stress i hela utbildningssystemet: elever, studenter, lärare, rektorer och administrativ personal kämpar för att få den omöjliga ekvationen att gå ihop. Förutsättningarna för lärande försämras stadigt och sjuktalen är höga. Vinsterna som går till privatskolornas ägare ökar stadigt, liksom betygen (på grund av inflationen som systemet driver fram) och resultatet. Kunskaperna utarmas dock och värdet av högre examina devalveras. Resultatet av tidigare generationers investeringar och möda, skolpionjärerna och folkhemsbyggarnas visionära arbete raseras nu i snabb takt. Det är en skam det som sker, och fullkomligt galet. Ändå fortsätter det.

Med lärande är det så att man sällan hamnar där man trodde att man skulle hamna, MEN DET KAN BLI BRA ÄNDÅ. Ofta blir det bättre. Ingen vet något om framtiden och därför vet ingen heller vilka kunskaper som behövs där och då. Den som säger sig veta ljuger; det finns åtminstone inte någon vetenskaplig metod som kan användas för att avgöra kvaliteten i utsagorna eller testa deras bärighet. En verklig kunskapsskola måste utgå från och bygga på insikterna som finns om hur lärande fungerar. Lärarnas erfarenheter och vilja att lära måste tas till heder för att utvecklingen ska kunna vändas. Utan tid att tänka och möjlighet att reflektera, utan krav på produktion av mätbara resultat. kan inget lärande växa fram och frodas.

Lärande är skapande och nås via omvägar, därför leder målstyrningen av skola och högre utbildning lika fel som sovjetstatens femårsplaner. Utbildning är en INVESTERING, inte en kostnad. Efter alla mina år på universitetet och med hänvisning till min långa och krokiga bildningsresa är det med sorg i hjärtat jag tvingas se på medan allt det jag trott på och engagerat mig i och för monteras ner framför ögonen på mig.

När ska vi vakna och göra det rätta, det vill säga avskaffa styrningen och måltänkandet och skapa verkliga förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling?