Att skriva självständigt och argumenterade

Uppsatstider på högskolan är årets mest hektiska period. Både studenter och lärare går på knäna. Förutsättningarna för att skapa högkvalitativ kunskap är med andra ord inte de bästa. Mitt läroboksprojekt är pausat. Fast jag slutar naturligtvis inte samla på mig uppslag och exempel att tänka med och skriva om. En fråga som studenter i alla tider brottats med och som behöver adresseras i en grundläggande lärobok som vänder sig till studenter på högskolan är följande: Hur driver man en självständig och kritisk argumentation som landar i en unik ståndpunkt som är möjlig att värdera och diskutera vetenskapligt? Kort sagt, hur skriver man akademiskt? Den frågan menar jag fångar essensen av studier på högskolan. När man väl behärskar den konsten har man skaffat sig en första uppsättning verktyg som man sedan kan arbeta vidare med hjälp av och som man aldrig blir färdig med. Jag ser det som ett steg man måste ta, ett första hinder att övervinna. Sedan blir allting mycket enklare. Det är viktigt att man förstår detta och gör vad som krävs för att utveckla förmågan tidigt i sin utbildning. Inser man under slutspurten av examensarbetet att man inte förstår vad argumentera betyder är det för sent att göra något åt saken.

Kunskapskvalitet växer fram underifrån och mellan lärare och student, som ett resultat av eget arbete; den går inte att formulera som ett mål på förhand och styra verksamheten mot. Som jag ser det är kvalitet inte målet med studierna på högskolan, utan medlet och vägen fram. Utan kvalitet i varje led och moment är den högre utbildningen inte högre. Detta behöver både politiker, högskoleledningar och studenter samt lärare inse, annars finns en risk att högskolan avakademiseras. Jakten på mätbara resultat driver upp tempot i verksamheten och riskerar att leda till att organisationen utvecklar ett tunnelseende som föröder förutsättningarna för intellektuell mognad hos både lärarna och studenterna. Det räcker att en lärare i laget saknar förståelse för värdet av kritiskt, självständig argumentation eller inte bryr sig, och satsar på kundnöjdhet och popularitet för att föröda en hel grupps möjlighet att utvecklas till akademiker. Den lärare som värnar det som gör högre utbildning högre uppfattas ofta och lätt som en slavdrivare vilken ställer alldeles för höga krav. I själva verket handlar det om höga förväntningar och verklig omsorg om studenternas kunskapsutveckling och kompetens.

Självständigt, kritiskt, argumenterande skrivande är en akademisk nyckelkompetens som inte går att formalisera eftersom den är både unik och generell. Det handlar om en förmåga som inte går att redogöra för på något enkelt och tydligt sätt i en anvisning. När man möter den känner man igen den. Det är viktigt att man förstår att argumentation är en akademisk grundkompetens som bara kan utvecklas av den som verkligen vill lära sig. Jag vet inte om liknelsen fungerar, men jag tänker mig det lite som ett skateboardtrick; det klarar ingen utan att försöka och försöka igen på egen hand och under ledning av någon som kan. Samma är det med kompetensen att driva ett självständigt, kritiskt, argumenterande, vetenskapligt resonemang. Förmågan att skriva och tänka akademiskt måste man först lära sig känna igen och bekanta sig med, sedan visualisera. Därefter kan man försöka skriva på egen hand, men utan egen, noggrann läsning och reflektion över textens innehåll går det inte att få till en text som går att lämna ifrån sig. Och utan förståelse för lärarens och andra läsares kritiska synpunkter och ödmjukhet inför det faktum att alla texter som verkligen betyder något kräver omskrivning i flera led, går det inte att utveckla förmågan. Ställer man läraren till svars och kräver tydliga instruktioner för exakt hur man ska göra har man inte förstått vad man förväntas göra, för självständig argumentation kan ingen annan lära åt en, det är liksom skateboardåkande en kompetens man måste utveckla på egen hand.

Hur gör man då? För det första måste man vilja något själv. Läser man en bok som ska tentas av måste man vilja förstå den, annars är det omöjligt att skiva en självständig, kritisk och argumenterande text om sin egen läsning. Refererar man bara, det vill säger återger vad som står i boken, skriver man bara om det man läst, flyttas bara information från en plats till en annan. På högskolan räcker det inte att man visar att man har läst, man måste även visa hur man har läst och förklara varför. Att skriva "enligt mig ..." eller "min tolkning är ...", följt av ett påstående räcker heller inte, eftersom ingen tror något annat än att det är författaren till texten som tolkar eller anser. Läsaren måste förstå varför författaren väljer just den tolkningen eller anser just detta om innehållet i boken. Men det räcker heller inte att bara förklara, man måste även argumentera. Vad lutar man sig mot när man påstår något? Argumenten måste vara kontrollerbara; antingen hämtar man dem från någon annan eller också pekar man på något uppgift som kan användas som motiv. Poängen är att argumenten måste gå att diskutera. Läsaren av texten måste kunna förstå hur författaren kommer fram till det författaren påstår, även om man inte håller med. Argument kan inte bygga på åsikter. Goda argument är antingen logiska eller bygger på empiri; de fungerar och läsaren kan följa alla led i kedjan från källan till resultatet.

Transparens är nyckeln. Läsaren får aldrig sväva i ovisshet om vem som hävdar vad och med vilket stöd. En argumenterande text bjuder in läsaren till diskussion. Det går därför inte att skriva en argumenterande text om man inte också kan läsa kritiskt, argumenterande. Skrivande och läsande är integrerade aspekter av tänkande. Textanalys handlar om analys av tankegångar och målet är förståelse för hur den som skrivit texten resonerar.

Rådande debattkultur lider brist på just detta och analyserna som görs av politiska expertkommentarer är ytterst sällan akademiska. Frågan är om det blivit så för att förmågan att argumentera utarmats eller om förmågan utarmats för att ingen idag har tid att göra analyser som går på djupet. Oavsett vad som är hönan och ägget är det djupt olyckligt att det blivit så, och det går ut över skolans möjligheter att lägga grunden för högre utbildning. Intellektuella samtal med målet att förstå och lära på djupet tar tid och det är en bristvara idag. Jakten på effektivitet, mäta resultat och mål som går att utvärdera objektivt driver fram en syn på studier där fokus är betyg och examina, vilket hindrar utvecklingen av självständighet och analytisk förmåga.

Ytterst handlar det om vad vi ska ha högskolan och den akademiska världen till. Det är med andra ord en samvetsfråga. Vart är vi på väg? Förr eller senare tvingas vi ta ett beslut om vad som är högskolans mål. Det går inte att få både och; antingen låter vi högskolorna konkurrera om vem som kan producera mest tomhet i form av mätbara resultat, eller också stannar vi upp och lyssnar på vad makthavare faktiskt säger samt reflekterar över konsekvenserna. Att tänka och utvecklas som intellektuell tar tid. Välargumenterade, självständiga, kritiskt analytiska texter med hög grad av transparens rafsar man inte ihop strax innan deadline, de kräver dels att man vill något, dels att man kan artikulera detta både för för sig själv och för andra, dels att man både skriver väl och läser sin egen text noga (och gör ändringar så fort man identifierat oklarheter) och disponerar texten på ett smakfullt sätt som hjälper läsaren förstå.

Jag vet inte om denna text lever upp till kraven som gåtts igenom, men jag hoppas det. Och är det inte så tar jag tacksamt emot kritik. För det är enda sättet att lära och utvecklas som akademiker.