Prestationssamhället, demokratin och kunskapen

Hybris straffar sig. Det finns gränser som inte bör utmanas, både för individer, samhällen, naturen och kulturellt. Konkurrens sägs driva kvalitet, men det är liksom så mycket annat som rör människor i samverkan inte en absolut sanning, i skolan och forskningen, till exempel, är det förödande.  Prestationssamhället som växer fram påverkar oss alla, oavsett vad vi tycker om det som sker.

Det går bra för Sverige sägs det, och enligt en lång rad indikatorer är det bevisligen så. Befolkningen som helhet är friskare, arbetslösheten är låg, de grova brottstalen minskar och just nu går ekonomin på högvarv. Fast problemen hopar sig ändå och det håller på att växa fram ett missnöje bland befolkningen som gör att politiker och partier som ingen vettig människa rimligen kan se som ett långsiktigt hållbart alternativ får stöd från allt fler väljare, trots att partiernas företrädare beter mig minst sagt tvivelaktigt. Kulturen vi lever i, det nya normala, skaver på en hel massa olika sätt. Sociala medier är ventilen där all frustration får utlopp, samtidigt som gränserna för vad man kan säga och göra där snabbt förskjuts. Den affektionsdrivna klickonomins inneboende logik leder till ökande stress och växande oro för vad som skulle kunna hända. Under sådana premisser spelar det ingen roll att det går bra, för det krävs tid för eftertanke för att förstå komplexa samband.

Vore det så att konkurrens faktiskt driver kvalitet skulle allt se helt annorlunda ut, för idag kommer ingen undan konkurrensen på något område i livet och tillvaron. Allt och alla måste idag, hela tiden prestera mer för att inte halka efter. Prestationskulturen gör att det inte går att nöja sig med vad man har, alla måste prestera mer för att inte halka efter i konkurrensen. Och det finns alltid någon som är lite bättre eller som är beredd att göra samma sak för lite mindre pengar eller lite snabbare. Därför går ekonomin så bra. Fördelningen av pengar i samhället skevar dock betänkligt och klyftorna växer samtidigt som både demokratin, klimatet och människors psykiska välmående utsätts för en enorm press. Alla tvingas vara på tårna och bevaka sina intressen och ju fler intressen det finns att bevaka desto fler områden och aspekter av tillvaron utsätts för konkurrens.

Siffrorna indikerar som sagt att det går bra, men liksom på börsen är det när nya rekord slås som systemet är som närmast att krascha. Just innan det brister presterar både individerna och systemet som bäst. När alla presterar på toppen av sina förmågor på så många områden av livet som möjligt ser det bra ut på pappret, men det finns just därför all anledning att stanna upp och tänka efter. Den som går in i väggen förstår det ofta inte förrän gränsen passerats och när utbrändheten väl är ett faktum tar det lång tid att komma tillbaka och möts man under konvalescensen av misstänksamhet från läkarna som gör bedömningar av arbetsförmågan för Försäkringskassans räkning (som också ålagts krav att prestera bättre resultat; det vill säga sänka sina kostnader) tar det längre tid. Och när insikten om detta sprids i samhället tvingar sig allt fler ännu lite längre.

Sociala medier är en ventil, som sagt. En annan ventil är att skylla allt på någon annan, ofta någon svagare som kommer utifrån. Problemen som skapas i och av prestationssamhället är dock inte invandrarna eller invandringen, det är bara ett förslag till enkel lösning på ett enormt komplext problem. Tänk om bara invandringen stoppades, då skulle allt återgå till hur det var en gång. Så tänker många och det är lätt att förstå för det känns ju så. Väljer man att bara söka information från källor som bekräftar ens förutfattade meningar kan snart sagt vad som helst framstå som en sanning. Eller titta på Storbritannien. Där tänker många att om vi bara går ur EU kommer alla problem att lösa sig, vilket framstår som galenskap för alla oss som betraktar debaclet utifrån. Vad som behövs mer än något annat idag är lugn och ro, tid att tänka tankar till slut och intellektuella samtal där man lyssnar på varandra. Fast i prestationssamhället är tid pengar och pengar är makt, därför blir debatten det förhärskande sättet att mötas för att avgöra frågor.

Även i skolan växer det fram krav på PRESTATION och i forskningen. Samtidigt utsätts ansvariga inom utbildningssystemet för krav på effektivitet vilket leder till nedskärningar som tvingar lärare och rektorer att prestera mer för mindre och på kortare tid. Och när eleverna och studenterna konkurrerar med varandra om betyg och examina för att inte halka efter på arbetsmarknaden och i jakten på en tillräckligt hög lön, vilket krävs för att kunna få det lån på banken som behövs för att kunna köpa sig en bostad i konkurrens med alla andra som bevakar sina intressen på bostadsmarknaden, växer stressen och pressen som tvingar fram ökande krav på mer och bättre prestationer. Mot bättre vetande låter vi detta ske. Alla som vet något om lärande och utveckling av kunskap förstår att det är galenskap.

Hela processen accelererar när skolornas privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten samtidigt som politikerna lovar väljarna lägre skatt för att inte tappa väljarstöd. Och när kommunernas ekonomer inser att gränsen för vad systemet klarar av är nådd och aviserar framtida skattehöjningar för att klara skolan, vården och omsorgen skylls det på invandrarna för att man ska slippa bita i det sura äpplet och acceptera den ohållbara situation vi själva försatt oss i.

Under tiden smälter jordens glaciärer och isarna på Grönland samt vid Nordpolen. Permafrosten tinar, öknarna breder ut sig och havsvattennivån ökar. Försvararna av status quo skyller på budbärarna och hånar Greta Thunberg och andra som säger det som behöver sägas.

Det går bra nu. Allt mätetal indikerar det. Alltså, på pappret och i teorin går det bra. I verkligheten agerar vi som den där kollegan på jobbet som vi alla känner, just innan hen gick in i väggen och sedan aldrig riktigt kom tillbaka. Prestationerna må vara på topp och ekonomins hjul snurrar snabbare än någonsin, men vad är det värt om allt fler mår allt sämre; om jordens klimat förändras och allt fler områden blir obeboeliga; om insekterna försvinner och matförsörjningen till jordens växande befolkning hotas? Vad är verkligt viktigt, egentligen?