Viljan att kontrollera och försöken att målstyra tar sig olika utryck i samhället. Ledare och ledarskap hamnar allt mer i fokus och medborgare och medarbetare förväntas följa instruktioner och manualer, vilket gör att allt fler tänker allt mindre på egen hand och tar allt mindre eget ansvar. Det är en förutsättning för att målen ska nås, men det utgör också en risk, för när det oväntat oväntade inträffar, vilket det kommer att göra, förr eller senare, står man där handfallen inför den nya situationen som det saknas instruktioner för att hantera. Effekterna av människors handlande går inte att överblicka. Titta bara på klimatförändringarna, eller insekterna som riskerar att försvinna. Plötsligt märker man bara att något inte är som det brukar. Insikten om vad som beror på vad släpar alltid efter.
Inom vetenskapen märks detta tänkande i synen på ansökningar om forskningsmedel. Ansökningar kan vara riktade och bygga på tydligt formulerade mål som ska nås på bestämda och i detalj beskrivna sätt, vilket kräver utvärdering (som kan göras av experter på det, som inte nödvändigtvis har forskarkompetens). Ansökningar kan också vara öppna och fria, bygga på tillit och generiska forskarkompetenser. Den typen av ansökningar och grundforskningsprojekt går inte att utvärdera, resultatet kan bara bedömas. Även om målen inte nås kan det bli bra, vilket är en värdefull och insikt som håller på att försvinna.
Att ge och få förtroende är två samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskaper som förstås och uppskattas allt mindre. I takt med att målsäkringsarbetet och styrningstänkande tar över betraktas egenskaper som ansvar och tillit med misstänksamhet. På det här sättet riskerar vi människor att undergräva våra egna möjligheter att hantera tillvaron, samhället och livet på sätt som inte hotar framtida generationers förutsättningar att leva sina liv.
Tänk om skola och utbildning handlade om att förbereda sig för ett långt och händelserikt liv, istället för att som idag tvinga små barn att planera för en karriär. Tänk om det fanns utrymme för fantasi, lust och upptäckarglädje i skolan och resten av samhället. Då skulle kunskaperna man skaffade sig finnas kvar längre och eftersom framtiden är en öppen fråga ökar chansen att lärdomarna faktiskt kommer till nytta. Idag förändras arbetslivet och förutsättningarna, liksom efterfrågan på kunskap, snabbare än det går att modifiera innehållet i högskolans utbildningar (delvis beroende på den trögrörlighet som byggt in i systemet på grund av tron på att man genom planering kan öka kvaliteten). Därför blir utbildning allt mer ett slags formalitet och examina mer ett körkort, än ett kunskapsbevis. Det behöver inte vara ett problem, om det satsades mer på grundforskning. Om det planerades mindre och förbereddes mer.
Om skolan handlade om att främja lärande och satte kunskapen i centrum och om all statligt finansierad forskning var grundforskning som fritt kunde användas av företag skulle samhället bli mer robust och hållbarheten öka. Om det var den rådande synen på kunskap, skola och utbildning, skulle fler kunna följa sina intressen och därmed skaffa sig kunskap som fanns kvar längre och som kan komma till användning i en oviss framtid. Om fler fick söka den kunskap som intresserar dem och om det dessutom uppskattades att kunskaperna spreds skulle samhällets samlade vetande öka, ständigt. Och skyddet mot det oväntat oväntade skulle öka stadigt. Förberedelser garanterar aldrig något, men den synen på kunskap skapar heller ingen falsk känsla av trygghet.
Vill vi ha en skola i världsklass och forskning som leder till användbar kunskap (inte bara till resultat som går att utvärdera i relation till mål) måste vi ändra vår syn på ansökningar och satsa på grundforskning, över hela linjen och genom hela skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar