Att sätta sig själv och sin ära på spel

Trillade över en intressant krönika av Johan Anderberg, publicerad i Affärsvärlden. Den handlar om vår samtid och om de som har makten och hur deras sätt att tänka och agera påverkar samhället och förutsättningarna för att främja hållbarhet.

Alldeles för många människor är skyddade från konsekvenserna av sina beslut.

Det finns ett pendeltåg som investeraren, filosofen och författaren Nassim Nicholas Taleb brukar åka med. Förr i tiden fanns en liten horisontell avsats under fönsterna i tåget. På den avsatsen kunde resenärer ställa sina kaffemuggar och ha händerna fria att hålla i en bok, en tidning, en Ipad eller något annat. En mycket uppskattad avsats, helt enkelt. Men så köpte tågföretaget nya vagnar. Moderna sådana. Den där avsatsen fick vara kvar i de nya vagnarna, men tågdesignern bestämde sig för att rita in en estetisk detalj: avsatsen fick en nätt liten lutning, tillräcklig för att det inte skulle gå att ställa något där. Snyggare? Kanske. Men man förstår Talebs besvikelse. Att läsa, åka tåg och samtidigt ta en av våra få lagliga droger är ju ett av livets glädjeämnen.

För Nassim Nicholas Taleb är den ombyggda avsatsen en metafor för avståndet mellan beslutsfattare och medborgare. Designers vill imponera på andra designers. Arkitekter på andra arkitekter. Politiker, ekonomer, generaler – samma sak. Specialister som inte bor i de samhällen de planerar, och inte påverkas personligen av sina beslut, producerar lutande avsatser ”fast i en mycket större skala”.

Det är en bra illustration av samtiden och en tänkvärd metafor. Om fler verkligen levde som de lärde skulle bättre beslut förmodligen tas, men framförallt skulle väldigt många beslut INTE tas. Det är lätt att besluta om sänka löner och försämrade villkor för andra. Lätt att argumentera för hårdare krav och mindre frihet, om det inte drabbar en själv. Stängda gränser och sänkta skatter som gynnar de redan gynnade och ger dem mer frihet är lockande förslag, för människor som har det bra, är trygga och friska. Och att konsekvenserna av besluten leder till problem för de andra behöver man inte bry sig om på Djursholm, i Vellinge eller någon annan plats där människor med makt lever bland gynnade likar.

Nassim Nicholas Talebs bok ”Skin in the Game”, som kommer ut på svenska om två veckor, är en stridsskrift mot expert- och konsultsamhället, mot Michelinrestauranger, moderna gym, statusuniversitet och annat som får oss att ge upp riktig mat, vanlig träning och klassisk bildning för sådant som ”ser vetenskapligt ut”. Taleb svingar åt alla håll. Genom åren har han lyckats samla på sig en imponerande shitlist av politiker, ekonomer, journalister, presidenter, centralbankschefer, nobelpristagare och annat löst folk. Några vendettor hade han kunnat bespara läsarna. Men Taleb lyckas ändå sätta fingret på det problem som på något sätt definierar vår tid: att så många människor är skyddade från konsekvenserna av sina beslut.

Det är ett stort och växande problem som sliter isär samhället från två håll. Dels minskar mångfalden när problemen som uppstår på grund av svårigheten att hantera komplexitet löses genom att problemen ses som komplicerade och helheten delas upp i mindre delar som behandlas separat. Dels ökar makten för det redan mäktiga, eftersom besluten som tas inte drabbar dem själva; tvärtom belönas makthavarna inte sällan av sina likar med ännu mer pengar och makt.

Det märktes tydligt i efterspelet av finanskrisen. De människor som spekulerat sönder världsekonomin gick skadeslösa medan skattebetalare, husägare och skolbarn fick betala. Det märktes efter beslutet om att Sverige ska ansöka om vinter-OS. De som så gärna vill ha tävlingarna, de som tjatar om vilken fantastisk affär det är, tar ingen risk själva. ”Säg inte vad du tycker, visa mig vad du har i din aktieportfölj”, skriver Taleb och påminner om de romerska kejsare som stred med sina soldater. Ta risker för det du tror på.

Att försämra anställningstryggheten, förbjuda strejkrätten, sänka sjukersättningen eller försvåra för människor att nå fram till och få del av vården, eller att besluta om att lärarnas ansvar och arbetsbörda ska utökas samtidigt som deras frihet minskas, är beslut som tas av människor som inte drabbas av beslutens konsekvenser. Partiledare som står i TVs Agenda och ser bekymrade ut, som talar om det allvarliga läget i landet och föreslår ännu en reform som gynnar det gynnade på det stora flertalets bekostnad, är en skam för ett land som säger sig värna mänskliga rättigheter och miljön. Tar man ingen egen risk borde man inte få utsätta andra för risker.

Vi människor har en dragningskraft till individer som riskerar något för det de anser viktigt. Till schumpeterska entreprenörer, idrottsstjärnor, forskare som testar mediciner på sig själva, motståndsmän, de som dött för det de trott på. Det är en förklaring till världsfenomenet Greta Thunberg. Folk ser, känner, att hon har offrat något genom att frysa utanför Riksdagshuset.

Hon har skin in the game.

Det är också en förklaring till det hat hon får utstå – ofta från medelålders riksdagsmän eller ledarskribenter som, curlade av anställningstrygghet eller en förestående riksdagspension, aldrig tagit en risk i sina liv.

Den som aldrig har eller behövt ta en risk, ska hen ens tillåtas ta beslut över andra människors liv? Och varför går Thunbergs kritiker fria från kritik? Hon offrar så mycket för det hon tror på och utsätter sig för umbäranden och visar därför vägen. Det hon och hennes sätt att agera som är lösningen. Trygga, välbeställda ledare som talar om nedskärningar i vården och skolan, besparingar för Försäkringskassan och skattelättnader för de rika, talar i EGEN sak och borde därför inte lyssnas på förrän de lägger fram förslag som drabbar dem själva eller gynnar de svaga. Vad får vi annars för samhälle?

”Skin in the game” blir en nyckel för att förstå mycket av det hyckleri som präglar samhället idag. När centerledaren Annie Lööf skriver ”Greta, vi hör dig” på Instagram undrar man ju varför hon inte agerar, hon som sitter som tungan på vågen i riksdagen.

Det är för att hon inte vill offra något. ”Talk is cheap”, som Taleb skriver.

Annie Lööf vet självklart att alla meningsfulla klimatförslag kommer att göra en stor del av väljarkåren förbannad. Det är en risk hon inte är villig att ta.

Hon har inte skin in the game.

Det är därför det krävs en tonåring med Aspergersdiagnos för att säga det som alla vet är sant. Ju äldre man blir, med bostadslån, en karriär, kanske en partiledarpost man länge velat ha, desto svårare blir det att säga sanningen. Det blir svårare att sätta sitt skinn på spel.

Boken och dess bärande tanke är viktig. Hyckleri är ohållbart och skamligt och om det tillåts sprida sig banas väg för dubbelmoral och ökade klyftor. Trygghet borde inte vara något som någon enda människa skulle tillåtas slå sig till ro med, särskilt inte ansvariga politiker, inte innan alla verkligen känner samma sak. Tillsammans står och faller vi. Det är inte de andras fel för det finns inga andra, det finns bara vi. Vi människor.

Jag skriver inte detta för att jag är uppgiven eller pessimistisk utan för att jag faktiskt tror på framtiden. Klimatkrisen kommer att tvinga oss alla att agera gemensamt och den som inte drar sitt strå till stacken kommer förr eller senare att tvingas ta ansvar för sina handlingar, när allt fler inser att den som inte sätter sig själv och sin personliga trygghet på spel inte går att lita på. Fake news fungerar endast så länge nyheterna handlar om någon annan eller något som händer där borta, men handlar det om en själv minskar villigheten att sprida villfarelserna.

Det behövs andra sätt att se på ledare, och andra sätt att se på ansvar och vilken typ av beslut och lösningar som är möjliga att ta. Framförallt behövs mer av solidaritet och gemenskap, minskade klyftor. Och det kan bara uppnås om fler faktiskt lever som de lär.