Det nya normala

Förändring är kulturens enda konstant. Även hastigheten i förändringen förändras hela tiden. Ingenting är, allting blir till. Vart är vi på väg, är den eviga frågan. Svaret är att ingen vet. Dessa två tankar eller postulat borde dels uppmärksammas mer, dels bilda utgångspunkt för samhällsbygget och synen på utbildning. Bara genom att acceptera förändringens konstant som utgångspunkt för politiken och förvaltningen av samhället och genom att utveckla ödmjukhet inför det faktum att framtiden alltid är en öppen fråga, kan ett hållbart samhälle växa fram mellan lyhörda människor som hela tiden lär och lär om. Det är ingen slump att jag kommit att intressera mig dels för kultur, dels för skola och utbildning. Jag vet dock inte vad som beror på vad; om det är intresset för kultur som lett till insikten om förändring eller om det är tvärtom. Intresset för utbildning är dels rent personligt -- jag vill förstå varför jag misslyckades i grundskolan och vill göra vad jag kan för att fler ska få chansen att finna sin väg till kunskap -- dels en del av mitt samhällsengagemang.

Det är KUNSKAPEN jag är intresserad av, inte något särskilt ämne eller aspekt. Kulturen betraktar jag på samma sätt, det är inte någon speciell del av den som intresserar mig. Min forskning handlar om att förstå tillvarons elementa och därför har förutsättningar för förändring (av kultur) utkristalliserats som det viktigaste grundtemat. Jag har aldrig varit rädd för att gripa mig an stora projekt, vilket denna frågeställning är. Tidigt i livet insåg jag att misslyckanden är bästa sättet att utvecklas och lära sig nya saker. Är man bara ödmjuk och öppen samt nyfiken finner man mening i vägen fram och då förlorar målet sin betydelse. Utfästelser om specifika resultat, målstyrning och utvärderingar har jag problem med, av just dessa skäl. Även om man inte når målen kan resultatet ändå bli bra, om man bara inte ser det som händer som ett misslyckande.

Jag kommer att fortsätta att söka insikt om kulturens föränderlighet och kunskapens karaktär så länge jag lever och med utgångspunkt i det som för stunden fångar mitt intresse. Jag är rastlös och med rastlösheten är det som med kulturen och förändringen; jag vet inte vad som beror på vad. Är jag rastlös för att jag vill förstå förändringen och kulturens komplexa mångtydighet eller är det för att jag är rastlös jag intresserar mig för dessa frågor, för att de passar min personlighet? Jag vet inte, men lutar allt mer åt att det med det som med framtiden. Ingen kan veta varför man intresserar sig för något eller vad som driver ens vilja att veta i en speciell riktning. Och det spelar heller ingen roll, det inte varför man gör något som bestämmer värdet av handlingarna utan hur man gör det och vad man kommer fram till.

Livet är fyllt av öppna frågor och allt förändras hela tiden. Evolutionen har ingen riktning och även om vi lever i antropocen kan ingen enskild ställas till svars för den accelererande utrotningen av olika djurarter och förödelsen av livsbetingelser på allt fler platser på jorden. Kulturen är orsaken, eller det är effekterna av kulturen som leder till dessa konsekvenser, men eftersom kulturen inte är någons eller allas har vi som lever och verkar här och nu ett ansvar att göra vad vi kan för att ta vara på den enda plats i hela universum som vi och våra barn och barnbarn kan leva på. Oavsett vad vi gör och hur vi tänker är vi fast här på jorden under överskådlig tid.

Mina intressen ser kanske ut att sakna röd tråd, och länge oroade det mig att jag var rastlös och hade svårt att fokusera. Jag såg det som en svaghet, som ett problem eller ett misslyckande. Nu ser jag det inte längre så. Jag fortsatte på den inslagna vägen och gav inte upp även om det såg hopplöst mörkt ut och jag så länge man kan minnas mötts av skepsis och misstänksamhet. Jag är annorlunda och ser andra saker eftersom jag betraktas samhället från marginalen. Även om jag som person inte tas på allvar kan INGEN ta ifrån mig kunskaperna jag skaffat mig på min resa genom livet. Det som fått mig att repa mod och tro på mig själv är alla ni som läser det jag skriver och som återkommer hit dag efter dag eller i alla fall med regelbundenhet. Allt jag skriver fungerar inte lika bra, men kunskapen och förståelsen växer hela tiden.

Allt hänger ihop och det är DETTA jag säger på olika sätt i mina bloggposter och det är vad försöker förstå med hjälp av teorierna och exemplen jag tänker med och reflekterar kring. Förändring och kunskap har med tiden utkristalliserat sig som två poler som allt annat kretsar kring. Tillvaron kännetecknas med Nietzsches ord om ett slags ständig återkomst av det samma, vilket jag med Deleuze förstår som att allting förändras men att förändringen är konstant. Deleuze skriver att det är SKILLNAD som upprepas, som ständigt återkommer. Det är inte så det ser ut när man betraktar tillvaron samtidigt som man kämpar med att få livspusslet att gå ihop, men det är så det ser ut och man betraktar det med forskarens analytiska blick.

Den nya normala är både nytt och gammalt. Tillvaron består av, uppstår genom och förändras i spelet mellan förändring och kontinuitet. Det nya normala uppfattas som evigt och oföränderligt. Därför skyller de okunniga, på invandrarna när det uppstår problem. Och okunskapen i kombination med ointresset som följer av tröttheten som allt fler känner av allt tydligare i dagens prestationsjagamde och målfixerade samhälle banar väg för populism. Allt och alla hänger ihop och det nya normala är samma gamla vanliga kamp om tillvaron i en värld stadd i förändring. Vi är inte på väg till någon särskild plats och vi kommer aldrig någonsin fram. Därför är det bättre att stanna upp och reflektera över i vilken riktning vi rör oss, än att oroa sig över vart vi är på väg. Och när man gör det, stannar upp, tänker efter och lyssnar på andra förstår man både sig själv bättre, liksom andra människor och kulturen som skapas mellan och under vägs.

Kunskap och kultur; kultur och kunskap. Liksom förändring och mellanrum. Det är runt dessa frågor och aspekter jag rör mig och det är detta jag försöker förstå. Jag blir aldrig färdig, men det är som det ska och det blir bra oavsett. I all fall så länge jag inte fastnar i destruktiva grubblerier över ignorans, arrogans och växande okunskap och bristande intresse. Jag förbannar inte mörkret utan tänder bildningens ljus och håller kunskapens låga levande. Det så mening skapas i mitt liv.