Effektivitet och konkurrens hör inte hemma i vardagen

Den enda vägen leder alltid fel, är en tanke jag ofta återkommer till. En debattartikel från Dagens Samhälle fångar mitt intresse eftersom den handlar om just det, den enda vägen. Bettina Keshefi (chefsekonom på Svenskt Näringsliv) för där fram EFFEKTIVITET som lösning på de problem som allt fler svenska kommuner brottas med när man ska försöka jämka samman medborgarnas behov av framförallt vård och skola med viljan att betala för tjänsterna.

Det är illavarslande att både företrädare för kommunsektorn och staten så ensidigt betonar behovet av resursförstärkningar och skattehöjningar. Det som är allra mest trängande för kommuner och regioner är att utveckla nya arbetssätt, ofta genom att utnyttja ny teknik, särskilt genom digitaliseringen, och på så sätt öka effektiviteten.

Om inte kommunsektorn förmår öka effektiviteten är välfärden hotad. Läget är allvarligt, i synnerhet som SKL visar att för hälso- och sjukvården, som är det enskilt största utgiftsområdet, är produktivitetsutvecklingen negativ.

Det finns bara en lösning som är tilltalande, att produktiviteten i kommuner och landsting ökar genom att om tjänsterna tillhandahålls på smartare sätt. Det handlar inte om att springa fortare utan om att använda effektiviserande teknik. Endast då kan välfärdstjänsterna behålla sin omfattning och kvalitet. Det är i själva verket den viktigaste innebörden i ekonomirapporten från SKL och det borde också vara budskapet från både SKL och regeringen.

Effektivitet är Svenskt Näringslivs ENDA lösning. Det finns ingen annan väg att gå enligt näringslivets mäktiga lobbyorganisation. Marknaden löser allt med sin osynliga hand och alla försök att reglera marknadskrafterna eller lösa frågan om tillgång och efterfrågan på något annat sätt än att införa konkurrens och ny teknik för att sänka kostnaderna anses otänkbart. Jag hävdar inte att Svenskt Näringsliv har fel, effektivisering i sig är aldrig fel, men om det förs fram som den ENDA lösningen och om alla andra lösningar anses vara OTÄNKBARA visar man bara hur lite man bryr sig om människorna som bor och lever i kommunerna som brottas med ekonomiska problem.

Den bistra sanningen är att utan ökad produktivitet förmår kommuner och landsting inte att upprätthålla vare sig nivån på välfärdstjänsterna eller dess kvalitet. I klartext betyder det nedskärningar och försämringar, sämre tillgänglighet och kvalitet.

Det handlar inte längre om framtida konsekvenser. Konsekvenserna är synliga här och nu. Sjukhusen har stora personalförsörjningsproblem som ger stängda vårdavdelningar med överbeläggningar och växande köer. Den svenska skolan har betydande kvalitetsproblem. 

Utan produktivitetsökningar väntar bara mer av försämringar. Dessutom ytterligare skattehöjningar som riskerar leda till ett skattetryck som allvarligt hämmar Sveriges konkurrenskraft.

Vilka intressen är det som värnas här egentligen? Texten utgår från ett strikt ekonomiskt perspektiv där allt handlar om att öka intäkter och sänka kostnader, utan hänsyn tagen till människorna som lever och verkar i kommunen. Debattartikeln målar upp en bild av att kommunerna står vid ett vägskäl och väljer mellan att följa Slösa eller Spara, och jämför problemen med den ena vägen med fördelarna med den andra. Sanningen är dock att det inte finns en enda väg och att livet och verkligheten endast i undantagsfall är så enkel. Den här oerhört förenklade tankefiguren vinner problematiskt nog allt mer mark idag. Vi och vår trygghet ställs mot dem och deras ålderdomliga kultur. Antingen ska skatten höjas eller sänkas, utan hänsyn tagen till resten av samhällets och människornas vardag. Det är en svart-vit bild som målas upp och man ger sken av att det handlar om att välja antingen eller, trots att alla vet att livet och tillvaron inte fungerar på det sättet, att allt mer enormt mycket mer komplext än så.

Svenskt Näringsliv är allvarligt oroad över att så lite sker i kommunsektorn när det gäller att introducera arbetsbesparande teknik, i stället sliter man för hårt på en redan trängd personal. Den låga utvecklingskraften i kommunsektorn har allvarliga konsekvenser för näringslivet som är beroende av väl utbildade och friska medarbetare, och fungerande barn- och äldreomsorg. Utan denna grund kan inte näringslivet behålla sin konkurrenskraft. Näringslivet är beroende av kommunsektorn och kommunsektorn är beroende av näringslivet.

Även ny teknik behöver underhållas och kostar pengar. Och eftersom det uppenbart är KOSTNADER man jagar handlar Svenskt Näringsliv lösning bara om att skjuta problemen på framtiden. Titta bara på hur det ser ut i tågtrafiken där både SJ (och övriga företag) och Trafikverket ensidigt fokuserar på att jaga kostnader för att hålla lönsamheten uppe. Någon måste alltid betala. Nödvändiga utgifter kommer alltid att uppstå, överallt. I en debattartikel, när man fokuserar på att försvara sig och sina intressen kan man bortse både från verklighetens komplexitet och medborgarna som lever i samhället och som kommunerna inom ramen för nuvarande samhällskontrakt MÅSTE ta hand om. Svenskt Näringsliv vill att skolan och vården ska öka effektiviteten för att hålla kostnaderna nere, det vill säga för att inte höja skatten. Men om och när sjukhus och skolor börjar ersätta människor med maskiner kommer fler att få svårare att klara sin överlevnad. Väljer man den väg som Svenskt Näringsliv pekar ut kommer desperationen att öka i samhället, liksom både otryggheten och kommunpolitikernas möjlighet att förverkliga väljarnas önskemål. När skatten är noll, vad händer då?

Ett partnerskap med näringslivet, dess entreprenörer och innovatörer skulle kunna driva fram en positiv omvandling. På många områden har privata entreprenörer visat på lösningarna, ofta genom att nyttja digitaliseringens möjligheter.

Svenskt Näringsliv bryr sig inte om kommunerna eller medborgarna, det enda man bryr sig om är lönsamheten i den privata sektorn som man anser sitter inne med alla lösningar. Det räcker dock att nämna Nya Karolinska så förstår alla att ingenting är så enkelt som den enda vägens företrädare hävdar. Välfärden är ingen välfärd och skolan ingen utbildning om deras uppgift är att sänka kostnaderna hela tiden. Den väg som pekas ut av Svenskt Näringsliv leder in i en återvändsgränd. Omsorg går inte att digitalisera eftersom den handlar om och bygger på medmänsklighet och värme. Och lärare kan inte ersättas med datorer eftersom kunskap uppstår mellan människor och lärande är något man gör tillsammans. Tänkande tar tid och hela iden med effektivitet bygger på att allt ska gå snabbare.

Hur effektiviserar man livet, och är det något man bör göra? Innan vi diskuterat den frågan i lugn och ro kan vi ta ställning till om digitalisering verkligen är lösningen på allt. Dygnet har 24 timmar och det kan varken politiker eller företagare ändra på. Vardagen måste fyllas med innehåll: Ätande, sovande, umgänge med vänner eller barnuppfostran; hur effektiviserar man det? Och vem ska ta hand om alla människor som nu arbetar i vården och skolan när de blir arbetslösa eftersom Svenskt Näringsliv cyniskt betraktar dem enbart som onödiga kostnader? Alla vill ha trygghet och samhällets skyddsnät kostar pengar på samma sätt som fallskärmarna som näringslivets toppar ser till att förse sig med, på andras bekostnad. Någon måste alltid betala och det är uppenbart att Svenskt Näringsliv tänker göra allt för att slippa, alltså är det någon annan som får göra det, eftersom kostnaderna inte försvinner hur mycket man än förnekar att de existerar.

Jag säger inte att skatten MÅSTE höjas, lägg märke till det. Jag säger bara att den enda vägen alltid leder fel och att Svenskt Näringslivs inlägg i samhällsdebatten därför inte är seriöst. Det är ett strikt ekonomiskt särintresse som förmedlas med anspråk på att vara Sanningen.