Vem tar/har ansvar för samhället?

Vad är samhällsansvar och hur tar man det? Är det samma för enskilda medborgare, för politiker och andra makthavare, för artister, författare, forskare och företag? Vad är skolans och den högre utbildningens roll? En fråga som ständigt borde vara aktuell. Vi får se vart jag landar i mina tankar.

Medierna har en roll. Och den rollen har de försummat. Mediernas samhällsansvar har offrats för profiten. När medierna förvandlas till vinstmaskiner, med ett enda krav på sig, att generera pengar till ägarna, då händer något med ansvaret. Med möjligheten att ta ansvar. Och när allmänheten faktiskt inte är intresserad av demokrati och sånt, politik och förvaltningen av det gemensamma, blir det svårt för medier som faktiskt vill ta ansvar. För att medierna ska kunna ta ansvar krävs att det finns läsare som efterfrågar sådana texter, inslag och program.

Ingen kan ensam ta ansvar. Samhällsansvar är ett kollektivt begrepp. Ett komplext begrepp. Där finns problemet. Det är ett pedagogiskt problem, huvudsakligen. Hur får man människor att förstå att allt och alla hänger ihop, när det finns politiker som lovar att det går att skapa ett samhälle som både ger medborgarna allt det de vill ha; valfrihet, en fungerande infrastruktur, god vård och en skola i världsklass, samtidigt som skatterna sänks? Ekvationen som samhället utgör går helt enkelt inte ihop. Visst, det går att få människor att tro att den gör det. Men det går bara under en begränsad tid, på samma sätt som det går att svälta sig utan allvarliga komplikationer, om man bara gör det en kort tid. Nivån på den samhällsservice som krävs för ett bra samhälle, som fortsätter vara bra över tid, kräver olika mycket av medborgarna under olika tider. Har man slarvat med underhållet ökar kostnaderna, och har man sparat kan man investera eller fördela vinsten. Det är detta som är grunden i demokratin och det är detta som samhällsansvar handlar om. Förvaltningen av det alla äger gemensamt.

Samhället är kollektivt, till sin natur. En individ gör inget samhälle, det krävs en kritisk massa för att man ska kunna tala om ett samhälle. Det är inte självklart att ju mer desto bättre heller. Balans är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Ansvaret för helheten är allas och enskilda kan välja att ta eller avsäga sig ansvar. Ingen kommer dock undan det grundläggande faktumet att jag är en del av en helhet som jag är beroende av för att kunna leva mitt liv. Väljer jag att avsäga mig ansvaret så är det valet mitt, på samma sätt som jag kan välja att ta ansvar för helheten. Konsekvenserna av valet kommer jag dock inte undan. Samhället blir till i och genom allas handlingar. Samhället är inte, det blir, i en ömsesidig process av kollektiv tillblivelse. Den rike blir rik genom kontrollen över pengar, men pengarna kommer någonstans ifrån. Och att sitta på ett berg av pengar eller guld, ensam på en öde ö utan kontakt med resten av världen är meningslöst. Rika och fattiga är delar av samma helhet och alla har ansvar för samhället.

Jag kan lika lite som någon annan enskild, ta ansvar för helheten. Ansvaret är som sagt kollektivt. Men jag kan ta ansvar för det jag väljer att göra. Jag kan handla ekologiskt, till exempel. Jag kan välja vilken tidning jag läser, vilket part jag röstar på och hur jag tar mig till jobbet. Det kan jag ta ansvar för. Det är summan av alla sådana individuella ansvarshandlingar som leder till det samhälle som är allas gemensamma grund för framtiden. Om allt fler väljer att inte intressera sig för politik, demokrati och sånt, då får det konsekvenser. Om en människa, av olika anledningar, inte vill eller kan ta ansvar händer inget, men när många gör det får det stora konsekvenser. Att skaffa sig insikt om denna typ av samband och att integrera den kunskapen i vardagen, att helt enkelt göra sig aktivt medveten om att det alla vi enskilda gör får konsekvenser för samhället, det skulle kunna vara en definition av individuellt samhällsansvar. Vad gör du? Hur tänker du? Samvetsfrågor utan givna svar, men med tvingande konsekvenser, för alla.

Politiker och människor med formell makt har givetvis ett ansvar, både för sina egna handlingar och för de beslut de tar. Det är detta som de kommande valen handlar om, förvaltningen av samhället. Politiker som lovar sådant som inte går att genomföra är oansvariga. Och finns det inga medier som kan granska politiken och löftena blir det svårare för enskilda att göra kloka val. Fast medierna är aldrig starkare än summan av läsarna som tillför dem kapital, så finns det inget intresse hos allmänheten av sådan kunskap blir det svårt för medierna att ge folket vad folket behöver. Det är enkelt att klandra politiker och medier för bristande engagemang och insikt, men den som har makt kommer att påverkas av makten. Betänk då att makten alltid kommer underifrån. Det är medborgarna som ger politikerna makt och som tillför kapital till medieföretagen. Visst kan man kräva politiker och makthavare ärlighet och ansvar, men alla vet samtidigt att om kontrollen inte utförs och om det går att dribbla bort korten, då urvattnas ansvaret. Utan intresse och engagemang från många, är det meningslöst att tala om politikers och makthavares ansvar. Alla är till syvende og sidst människor, som du och jag. Om vi bara bryr oss om oss själva, varför ska politikerna och makthavarna vara annorlunda? Det är bara det att den som har makt, hens handlingar kommer att få mer långtgående konsekvenser. Vad jag menar är att vi får de politiker och makthavare vi förtjänar.

Artister, författare och forskare har i enlighet med denna logik liksom alla andra ett ansvar. Deras makt är inte formell, men den kan vara minst lika stor och är ofta större än politikers och makthavares makt och inflytande. Det spelar roll vad människor som befinner sig i offentligheten säger och gör. Om det råder ingen som helst tvekan. Ingen kan friskriva sig från det. Har man fått allmänhetens erkännande och hamnat i blickfånget kommer ens ord att påverka allmänheten och väga tyngre än en enskilds uttalanden. Har man nått framgång har man ett ansvar. Ett moraliskt ansvar. Det är viktigt, ansvaret är moraliskt. Och moralen är till sin natur kollektiv, den växer fram i handling, underifrån. Ingen enskild har makt över moralen, den är en konsekvens av summan av allas tankar-och-handlingar. Moralen är liksom samhället kollektiv. Det spelar roll vilka artister vi tycker om och ger uppmärksamhet och pengar. Och det spelat roll vilka åsikter artister luftar offentligt och vilka handlingar de utför, samt vilka sammanhang de väljer att framträda i. Det spelar roll och den enskilde kan välja att reflektera över detta, eller ej. Det ansvaret har alla, oavsett. Det ansvaret kommer ingen undan.

Företag då, slutligen. Eller det blev fel, inget tar någonsin slut. Allt och alla är processer. Samhället liksom företagen, jag och du, blir till i en ömsesidig process av tillblivelse. Företag består av delar och det är helheten som vi känner igen som ett företag. Ofta förväxlas företaget med dess företrädare, men företag är liksom samhället summan av delarna. Företag kan ställa krav för de har makt, men den makten kommer ytterst från konsumenterna, från oss. Från dig och mig. Och jag hävdar, men vet att det finns de som inte håller med, att företag har ansvar. Det går att ställa krav på företag på ett helt annat sätt än på politiker, artister och medborgare. Företag tar det ansvar som dess ägare och kunder tvingar det till, varken mer eller mindre. Företag är summan av enskildas beslut och handlingar. Det viktiga är att reglerna gäller för alla. Det går att besluta om företags ansvar. Lagen är lika för alla och den utgår från folket. Det går dock inte att införa lagar som tar död på företagen, på den process som företagen skapas genom. Om flödet av pengar sinar dör företaget. Och det är ju bra att det fungerar så, för alla företag är inte bra, för miljön, klimatet eller hälsan. Företag får det ansvar vi ger dem. Det skiljer företagen från alla andra aktörer i denna bloggpost.