Verklighetsanpassad kunskap

"Källa på det", är ett uttalande som blir allt vanligare idag, särskilt i de ändlösa debatterna på Twitter eller i kommentatorsfälten där ingen är intresserad av utbyte eller fördjupad förståelse. Som om det alltid går att belägga allt som påstås med en källa, och som om begreppet källa vore något slags universell standard eller otvetydig kvalitetsmarkör. Evidens är vetenskapssamhällets motsvarighet, ett lite bättre och mer rättvisande begrepp, men fortfarande inte på något sätt en garanti för visshet.

Det blir inte sant för att det står i en bok eller vetenskaplig artikel. Vetenskapliga resultat är alltid av högst skiftande kvalitet och allt som hävdas av forskare har inte samma säkerhet. Forskare presenterar även osäkra och tveksamma resultat, inte av slarv eller för att förvilla, utan för att studien visar just det. För att gå vidare med en större studie eller för att bedriva forskning på människor krävs förstudier, vilka så klart leder till resultat, ibland mycket lovande resultat, men det är inte samma sak som vedertagen, solid kunskap. Dessutom är det lätt för den som inte är forskarutbildad eller saknar intresse för vetenskapen som hantverk att missförstå vad resultaten säger och vad som är en rimlig tolkning av den evidens som finns tillgänglig.

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia (kanske, jag vet inte om det är så) har vetenskapen haft en så pass hög status i samhället, och samtidigt har samhällsdebatten aldrig någonsin varit lika naiv, polariserad och känslostyrd. Politikerna slänger sig idag med vetenskapliga referenser som positivt nog finns tillgängliga på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, men det sätt som studierna används på är pseudovetenskapligt och hotar på sikt att underminera vetenskapen. Det som debatteras är känslomässiga tolkningar av lösryckta resultat av forskares arbeten, vilket inte har något med KUNSKAP att göra.

Forskare tvingas idag dela upp sina resultat i mindre delat och endast det som går att säga säkert blir publicerat, vilket ger sken av att forskningsresultat alltid är säkra och har en direkt kontakt med verkligheten som undersöks. Samma utveckling präglar snart sagt alla verksamheter, inklusive politiken. Trenden idag är att differentiera, dela upp och detaljgranska. Och sedan debatteras varje aspekt för sig för att komma fram till säkra svar. Om det var så som kunskapen och verkligheten fungerade vore allt frid och fröjd, men så är det inte. Fokuserar man på isolerade fenomen och detaljer går det oftast att nå en hög grad av säkerhet, men så fort man vidgar blicken och ser till hela sammanhanget blir bilden en helt annan. Tillvaron och verkligheten uppvisar YTTERST få linjära och uppenbara samband. Korrelationer finns det gott om och är lätt att visa, medan kausalitet är sällsynt och svårt att leda i bevis.

Verkligheten måste man hantera i hela sin komplexitet, och KUNSKAP om samhället, kultur och tillvaron går bara att nå genom att INTE dela upp frågan man diskuterar i mindre delar. Differentieringen av samhället, kunskapen och vetenskapen leder därför till ökad risk för fördumning. Det enda man kan säga säkert rörande invandring, till exempel, (som tragiskt nog idag anses vara viktigare att debattera än klimathot och växande klyftor i samhället) är att det blir fler människor i Sverige om den ökar och färre om den minskar. Allt annat som sägs, med eller utan stöd i evidens eller källor av olika slag, är uttryck för subjektiva känslor maskerade till vetenskapliga uttalanden.

Det allvarligaste hotet mot livet på jorden är inte det faktum att en miljon arter är hotade av utrotning (enligt en rapport från FN, vilket inte är en källa bland andra utan ett uttalande som stötts och blötts av en lång rad forskare med utgångspunkt i en lång rad studier) på grund av vårt nuvarande ekonomiska system och sätt att leva och tänka, utan den fördumning som reduceringen av livets komplexitet hotar att leda till och som redan idag visat sig vara enormt utbredd. När världens mäktigaste ledare utan att skämmas kan lansera begreppet alternativa fakta för att upprätthålla skenet av att han är populärast, klokast, mest framgångsrik och pålitlig är det ett minst sagt allvarligt tecken på kunskapens verkliga status i samtiden.