All forskning leder inte till resultat

All forskning har ett och samma mål, kunskap och förståelse. Samtidigt en det en otroligt mångfacetterad verksamhet. Alla forskningsprojekt leder inte till tydliga resultat som enkelt kan sammanfattas och sprida till allmänheten. Hur mycket man än önskar att det vore så måste alla som verkligen vill veta och som sätter kunskapen först anpassa målen efter medlen och möjligheterna. Viljan att veta och får svar är närmast en urkraft och den måste tämjas för att vetenskapen inte ska gå vilse och leda till förödande konsekvenser. Den vetenskapliga metoden, talar man om. Jag vill hellre tala om ett vetenskapligt förhållningssätt till kunskap. Utan nyfikenhet, ödmjukhet, prestigelöshet och öppenhet för att man kan ha fel kan inget verkligt och användbart vetande utvecklas.

Forskare som undersöker verkligheten måste anpassa sina metoder efter förutsättningarna och svaren som vetenskapen ger kan aldrig vara bättre eller tydligare än det som undersöks. Politiker och allmänhet kräver svar, och forskare är beroende av pengar för att bedriva forskningsverksamhet. När jag betraktar det hela lite från sidan slås jag av hur vi byggt upp ett allt annan optimalt system för sökande efter kunskap. Idag när behovet av kunskap på alla områden är större än någonsin fokuserar vi på pengar, effektivitet, kontroll och målstyrning. Konkurrens anses driva kvalitet i alla lägen och den som först kommer fram till ett svar som accepteras och går att sprida till allmänheten pekas ut som vinnare och får själv förklara varför hen är bäst och kan stoppa alla som anmäler avvikande åsikt. Jag bearbetar fortfarande händelserna på Karolinska sjukhuset  där vetenskapens alla grundregler sattes på undantag i jakten på pengar och prestige. Tron på att rationaliteten skulle vara den enda mänskliga egenskapen som leder forskare från okunskap till insikt är minst sagt naiv och potentiellt livsfarlig.

Söker man förståelse för komplexitet och dynamisk förändring, vilket är vad jag som kulturforskare ägnar mig åt, blir man aldrig färdig och kan inte säga något bestämt. Att detta kallas flum eller politik är inget annat än förtal, eller i bästa fall en ogrundad och naiv inställning. Jag har dock inget annat mål med min forskning än KUNSKAP. Sedan jag blev docent har jag skrivit tre böcker där jag skissar på metoder att både sprida och nå fördjupad förståelse för kultur. Böckerna (som jag länkar till här, här och här) är inte fyllda med resultat som utgår från analys av någon insamlad empiri. Med stöd i alla år av forskning och allt arbete med att studera vetenskapliga metoder har jag kommit fram till att det inte är bästa sättet att undersöka kultur på. Därför valde jag att följa kunskapen, trots att det troligen går ut över min akademiska karriär. Så här ser jag på metod och kunskap om kultur:

Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning: dels har den handlat om olika sätt att se på och hantera komplexitet, dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkla och entydiga lösningar, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring. Griper man sig an frågan på ett konventionellt sätt finns förväntningar om att man som forskare ska komma fram till ett svar på hur man ska göra för att ordna allt till det bästa, fast min utgångspunkt är att det inte finns några sådana svår på den typen av frågor eller problem som jag upparbetat kompetens för att hantera. Därför behövs det samtal; sökande, lyssnande och inkännande samtal vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Det är temat i en av böckerna i serien. Vidare behövs insikt om hur man kan studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse, vilket är temat för en annan av böckerna. Och utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning i avsaknad av hierarki och skapa strukturer utan centrum. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är undertiteln till alla tre böckerna som var och en griper sig an det komplexa problemet hållbarhet från olika håll, även om utgångspunkten för hela serien är den filosofi som skapats av Deleuze och Guattari. Mellan böckerna finns inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle är en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill.

Den uppmärksamme läsaren märker att det saknas metodkapitel i böckerna. Det finns ett skäl till det och det är att jag allt mer och allt tydligare inser det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap om det som är mitt studieobjekt, nämligen kultur. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault (1993) betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, om vad, hur, när och var. Det håller på att bli så i både akademin och samhället att bara den som arbetat efter på förhand bestämda och godkända metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli relevant och användbart, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det inom nuvarande ordning bara ett fåtal erkända forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Jag vänder mig mot det sättet att se på vetenskap eftersom det riskerar leda till att forskning reduceras till okritiskt utförande av på standardiserade och kontrollerade metoder, vilket kan leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kreativiteten hämmas och kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs utarmas eftersom man lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs, vilket är en annan tanke hämtad från Foucault.

Här bjuds in till samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är en föränderlig, sammanhållen och dynamisk helhet, som får sin betydelse i relation till sammanhanget och som dessutom är fylld av för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur är mycket mer ett resultat av kollektiv delaktighet än av solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Orden som sidorna är fyllda av är resultatet av mitt arbete med att försöka förstå kultur. Länge sökte jag efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera, vilket inte betyder att det är lönlöst att försöka. Kultur går inte att styra i en bestämd riktning, mot ett tydligt mål; kulturella processer går inte att kontrollera, bara lära sig leva med och hantera.