Den tekniska faktorn

Den verkligt stora elefanten i rummet är tekniken. Samhället blir bara mer och mer beroende av den. Trots det förs ingen riktigt kritisk diskussion om den. Visst kommer det larmrapporter, men dess verkan klingar snabbt av. Kritiken rinner av tekniken eftersom den lovar oss allt vi kan komma på att önska oss? Inte här och nu, men snart. I framtiden kommer ... Teknikens lockelse ligger i alla löften den bär på. Det är en enorm och samhällsförändrande kraft. Kraften växer dock inte ur tekniken utan inom och mellan människor. Det är människors drömmar och förhoppningar som driver utvecklingen, igår, idag och imorgon. Tekniken är och kommer alltid att vara mer beroende av människorna än människorna är av tekniken. Ändå dyrkas tekniken, eller kanske just därför? Maskinerna håller på att bli normen och utvecklingen drivs på ytterligare när den mänskliga faktorn allt mer ses som ett problem, ett olyckligt undantag.

Det är inte tekniken i sig som dyrkas, det är människornas drömmar och förhoppningar om allt som tekniken kan eller kommer att kunna göra som dyrkas, vilket är paradoxalt. Kanske ligger det i människans natur att underordna sig högre makter. Gud skapade inte människan, det var och är människan som hela tiden skapar nya gudar som förkroppsligar människans drömmar och förhoppningar. Tekniken fungerar på samma sätt. Oavsett hur många problem den skapar och hur ofta den gör oss besvikna väljer vi att bortse från det och fokuserar på drömmarna och förhoppningarna. Om bara, inom kort, när detta är löst, då ... Självbedrägeriet hålls vid liv och vårdas ömt, istället för att lära sig acceptera och lära sig hantera tillvaron som den är och faktiskt fungerar. Minsta misstag begått av en människa utreds grundligt och kraven på högre straff klingar aldrig av. Ansvariga avgår i parti och minut och ledare som avskedar anställda i horder hyllas för sitt mod och sin handlingskraft, trots att ingen vet vart människorna ska ta vägen eller hur de ska klara sitt uppehälle. Tekniken löser allt till det bästa, säger man. Det har den alltid gjort. Är det verkligen så, och har den faktiskt det?

Tekniken får hela tiden nytt förtroende och det finns alltid en plausibel förklaring till eventuella tekniska problem. Människor som begår fel förlåts aldrig, men tekniken som anses ofelbar får hela tiden nytt och växande förtroende. Därför, menar jag, borde vi tala mycket mer om och även oroa oss för den tekniska faktorn. Fel som människor begår kan människor också rätta till. Det är faktiskt därför och just på det sättet som samhällen växer fram och utvecklas. Där och när människor hjälper varandra att hantera vardagens alla problem frodas kulturen och är människor lyckliga. När starka hjälper svaga och människor arbetar tillsammans för att göra livet bättre för alla ökar den generella lyckan, liksom folkhälsan och tillfredsställelsen. Livet är aldrig perfekt och det kan per definition inte leva upp till människors förväntningar, och just därför leder problem som människor skapar till sammanhållning, trygghet och gemenskap. Samhället är på det sättet både lösningen på och orsaken till problemen som livet ger upphov till. Fast bara så länge som människor förstår varandra och arbetar tillsammans för det gemensammas bästa. När alla fokuserar på sig och sin egen lycka och fokuserar på tekniska lösningar som ger just mig fördelar och säkrar min trygghet löses samhället upp. Den mänskliga faktorn är en vital del av samhället och alla försök att eliminera den faktorn är inte bara dömt att misslyckas, utan även potentiellt förödande.

Den TEKNISKA faktorn är inte bara elefanten i rummet utan också det verkliga problemet. Tekniken lever på löften om lycka, framgång, trygghet, effektivitet och perfektion. Är det så det ser ut och fungerar i vardagen? Är nätet ALLTID tillgängligt? Går tågen ALLTID i tid? Krånglar aldrig datorn, bilen eller induktionsspisen? Låt oss stanna upp och jämföra drömmarna och förhoppningarna med verkligheten. En hammare fungerar alltid, den kan man slarva bort, men den fungerar alltid som den är tänkt. Hammaren får här representera teknik som mognat. Hjulet är ett annat exempel och det finns gott om sådan teknik som inte gör något väsen av sig utom i de ytterst få undantagsfall då något fallerar. Digital teknik är allt annat än mogen, tvärtom bygger hela dess framgång på att den är omogen. Digital teknik består av 80 procent drömmar och förhoppningar och 20 procent funktion (som dessutom sällan fungerar optimalt). När tekniken fallerar eller misslyckas med att leva upp till människor förväntningar satsas på mer forskning, vilken dock inte leder till att problemen löses och tekniken mognar. Teknikforskningen flyttar bara fram positionerna och höjer förväntningarna om vad som är möjligt. Och människorna tvingas vänja sig vid signalfel och högteknologiska dörrar och toaletter som inte fungerar. Spårvagnarna från 1950-talet rullar fortfarande i Göteborg, medan senare generationers spårvagnar ständigt krånglar. Ändå är det mot framtiden och teknikens fåfänga LÖFTEN som blicken riktas och resurserna styrs.

Humaniora, forskningen om människan och det unikt mänskliga, befinner sig i ständig kris. Resurserna minskar stadigt och studentunderlaget sviktar. Allt fler är allt mer ointresserade av vem de är, varifrån de kommer och vad som kännetecknar ett mänskligt, gott och värdigt liv. Pengar till forskning om digitalisering saknas inte och intresset för ny teknik ökar hela tiden. Som sagt, ju mer man forskar om teknik desto fler drömmar och visioner kan och kommer att man att kunna förverkliga, men bara nästan. Det är min poäng. Och gränsen för det möjliga, det som människor kan drömma om och hoppas på förskjuts hela tiden. Kunskapen om detta är mainstream inom humaniora, men "ingen" lyssnar på mossiga humanister. Tvärtom skyller man på budbäraren och hånar och förlöjligar filosofer, genusvetare och forskare som verkligen vill förstå förutsättningar för mänskligt liv; allt för att kunna hålla drömmen om teknikens förträfflighet vid liv.

Skolan digitaliseras, vilket gör att elever lär sig anpassa sig till och interagera med teknik. Och digitaliseringen drivs på för att eleverna ska kunna skaffa sig kunskap om tekniken och alla dess underbara möjligheter. Snabbare, bättre och mer korrekt är mantrat som upprepas. Trots att vi vet att människans storhet och framgång ligger i förmågan att hantera osäkerhet och förändring. Det är inte människan som ska anpassa sig efter tekniken, det är tekniken som ska anpassa sig efter människan. Fast så kan det bara bli om människan förstår sig själv och inser att det tekniken som utgör den verkliga faran, just eftersom människor är dåliga på att analysera sig själv och sina tillkortakommanden kritiskt. Sätt den insikten i kombination med det faktum att allt idag är uppkopplat och sammanvävt. Tanken svindlar. Den där elefanten kommer inte att försvinna bara för att vi människor förnekar dess existens och vägrar se problemen den orsakar.

Jag är inte uppgiven, men jag är genuint oroad. Kanske måste det bli värre innan det kan bli bättre? Fast tänk om det redan är för sent att vända utvecklingen? När teknikspåret är kört i botten tvingas kanske mänskligheten lära om från grunden och göra om samma misstag som det tagit generationer att lära sig hantera. Jag ser inte att det nödvändigtvis blir eller är så, men bara det faktum att risken finns menar jag borde tas på allvar. Vi har inget att förlora på att stanna upp och tänka efter, tvärtom är det i sig hälsofrämjande.