Arbetsgivares ansvar

Det råder ingen som helst tvekan om att samhället behöver företag och att företagare utgör en viktig kugge i samhällsmaskineriet. Låt mig vara väldigt tydlig med var jag står i den frågan. Det handlar inte om antingen kommunism och planekonomi eller brutal kapitalism. Demokrati handlar om att finna en väg mellan ytterligheterna där man tillsammans tar hänsyn till och skapar mekanismer och system för att hantera den komplexitet och mångfald som uppstår när olika viljor och behov kontinuerligt jämkas mot varandra. Varför är det tabu att tala om arbetsgivarnas ansvar? Varför är det nästan alltid så att arbetstagarna utlämnas när det uppstår konflikt? Vad tjänar samhället och demokratin på att tassa på tå och bocka och buga för allt och alla som kan passera som entreprenörer?

Jag ser en fara i att arbetsgivare alltid och överallt, oavsett hur de driver sitt företag, betraktas som hjältar. En sådan som Petter Stordalen förtjänar att kallas hjälte eftersom han, som jag förstår det, har en syn på företagande och arbetsgivaransvar som är samhällstillvänt och hållbart. Ska vi kunna lösa klimatkrisen och värna demokratin kan och får inte arbetsgivare värderas högre än arbetstagarna som säljer sin tid, sin möda och sitt engagemang. På vilket sätt gynnas samhället av att företagare ersätter anställda med maskiner, eller av att man väljer att skatta i ett annat land? Samhället utarmas och demokratin utsätts för en ökande stress när relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare inte är jämställd. Klimatet utsätts för en ännu större press när företagen växer och blir till multinationella kolosser som omsätter mer pengar och förfogar över mer makt än många länder.

Detta är saker vi åtminstone måste kunna tala om utan att fastna i den destruktiv debatt som ställer den ena gruppen mot den andra. Det moderna samhälle som vuxit fram och som vi alla lever i är resultatet av att man på demokratisk väg lyckats balansera makten mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men på senare tid har maktförhållandet rubbats och arbetsgivarnas makt har ökat. Orsaken är att arbetsgivarna inte längre är lika beroende av arbetskraft, medan samhället fortfarande är beroende av pengarna som företagen genererar. Det vore oerhört olyckligt om samhället okritiskt anpassades efter företagarnas behov, för dessa är aldrig givna. Företagare som endast är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt och som inte respekterar demokratins bräcklighet och som inte vill vara med i det långsiktiga arbetet för hållbarhet borde åtminstone få kritik och ställas till svars. Idag lovar politikerna arbete åt alla, men ställer i princip inga krav på företagen. Politikerna utelämnar arbetstagarna till arbetsgivarna och förlägger ansvaret för att få en anställning på den enskilde som får skylla sig själv när hen avskedas. Fanns det ett överflöd av arbetstillfällen, vilket det fanns tills för inte alls särskilt länge sedan, vore det inte lika problematiskt, men idag är det arbetsgivarna som kan diktera villkoren.

Hur kan det komma sig att den som inte anser sig ha råd att ge sina anställda en anständig lön och trygga anställningsförhållanden får fortsätta driva verksamheten vidare? Har man inte vad som krävs för att axla det ansvar som det innebär att vara arbetsgivare borde det inte vara tillåtet i en modern demokrati att driva företag. Varför ska samhället hålla ryggradslösa, giriga och egofixerade företagare bakom ryggen? Deras sätt att agera utsätter inte bara sina anställds för otillbörlig press, de utsätter även anständiga och medkännande arbetsgivare för press. Priserna drivs neråt när människors löner hela tiden sjunker eftersom företagarna konkurrerar med varandra om vem som kan sälja varan eller produkten billigast. Alla har ett ansvar, även kunderna delar i spelet och den oundvikliga jakten mot botten.

Det är dags att vi gör upp med myten om entreprenören. Det är ingen egenskap som bara några få har och därför är samhället inte beroende av någon speciell entreprenör. Jag efterlyser något slags kvalitetsstämpel eller kravspecifikation som hugade entreprenörer måste leva upp till för att förtjäna sin rätt att utöva inflytande över politiken. Den som vill ställa krav på våra folkvalda, som vill får respekt för sina ord och tankar om vad som är lämpligt måste förtjäna den rätten, annars finns en risk att de svaga i samhället utelämnas till de starka och rika, alltså till de som redan har så de klarar sig och som därför inte behöver den trygghet som samhället och demokratin ger.

Petter Stordalen verkar gör man än man kan kräva och han förtjänar att respekt. Det finns andra, troligen vill de flesta företagare både samhället och sina anställda väl. Men det finns också hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att pressa sina anställda till det yttersta i sin jakt på vinst, som de på inga villkor vill dela med sig av. Både samhällen och företag kan sägas definieras av hur de ser på och tar hand om de svagaste.

Hur ser det ut på din arbetsplats? Hur tänker och agerar din arbetsgivare? Får du en lön du kan leva på eller utsätts du för press att hela tiden göra lite mer för att få stanna kvar och behålla det du har? Jag ser det som en demokratifråga, inte som en höger-vänsterfråga, liksom klimatet. Duckar vi för dessa frågor finns en risk att vi snart inte har något samhälle längre. Rovgiriga kapitalister som endast bryr sin om företagets vinst kommer inte att lägga två fingrar i kors för att rädda miljön eller de anställdas hälsa, så först när vi står på ruinens brant och det mycket väl kan vara för sent kommer de att agera, men fortfarande bara med deras egen ekonomi för ögonen. Vi måste alla inse att de behöver oss mer än vi behöver dem. Låt oss därför tala om dessa frågor och låt oss skapa regler som gynnar företagare som tar ansvar och som gör det svårare att agera som forna tiders företagare som profiterade på barnarbete och som såg alla arbetsmiljö- och hälsoinsatser som ett hot och som motarbetade arbetstagarnas krav på åtta timmars arbetstid. Vi kan snart vara där igen om vi inte ser upp.