Sex timmars arbete är det enda hållbara

Funderar intensivt på vad jag ska välja för titel på min stora bok om kultur, mitt akademiska livsverk. Tror jag har undertiteln klar, men vill ha en huvudtitel som sticker ut samtidigt som den säger något om innehållet och är personlig. Svårt. För jag för mycket. Egentligen har jag inte bråttom, men igår fastnade jag i en loop och den har jag varit i under hela natten. Nu känns det som den där obefintliga titeln står mellan mig och dagen av skrivande som jag har framför mig. Det är det kreativa arbetet och skapandets problem. Jag vet aldrig när jag kommer framåt och känner jag mig pressad eller om det jag ska göra är viktigt för mig låser det sig lätt. Som forskare och författare förlitar jag mig på och är samtidigt utlämnad till min kreativa förmåga; jag lever i, av och med det kreativa flödets nyckfullhet.

Det finns absolut en tjusning i det där, men för att kunna skapa och lära måste man dels kunna tänka på ett strukturerat, metodiskt och fördjupat sätt, dels måste det finnas tid. Att få arbeta i frihet under ansvar är en förutsättning för att jag som forskare, författare och lärare ska kunna komma till min rätt. Och det är egenskaper som inte finns där naturligt eller självklart, det är något man måste lära sig. Samtidigt håller tid på att bli en bristvara i samtiden där mål ska nås, pengar tjänas och effektivitetsvinster jagas.

Jag stressas över den bristande förståelsen för vad som krävs för att utveckla kompetenserna som är en förutsättning för tänkande, lärande och skapande. Förutsättningen för att lyckas, för att arbetet ska bära frukt är att det finns en inre vilja och ett driv, att det finns uthållighet inte bara för stunden, utan utsträckt över lång tid. Samtidigt måste det finnas förståelse för att man inte alltid kommer att lyckas. Man måste få och kunna gå vilse för att hitta rätt ifall det man söker ännu inte finns eller ligger dolt i det okända. Utbildning och kunskapsproduktion handlar om det man INTE vet. Förutsättningen för att bygga ett kunskapssamhälle är därför insikten om att tänkande tar tid och förståelse för att verkligt viktigt vetande är inget man fixar snabbt och lätt för att sedan fokusera på nästa uppgift. Kunskap och lärande är grunden för allt annat, därför är det så viktigt och samtidigt så frustrerande att köra fast.

Det finns ett utbrett och fatalt misstag i samhället och skolan att alla människor vill lära och att kunskapen finns nedlagd i världen och bara behöver letas fram. Att lära är visserligen en central mänsklig egenskap. Det går inte att leva utan att lära. Men tron på att alla barn längtar efter att lära sig det som läraren bestämmer eller det som formuleras i skolans mål, är lika naiv som övertygelsen om att skapande verksamhet och forskning är arbeten som går att formalisera och effektivisera. Och lika naivt är det att en ensam pedagog skulle kunna locka fram och kanalisera lusten att lära något som eleverna inte själva har något eget intresse av. Ändå är det precis den synen på lärande och skrivande som är utgångspunkten för hela forsknings- och utbildningspolitiken.

Skrivande, skapande, lärande och kunskapsutveckling är LÅNGT mer komplext, tids- och resurskrävande än vad någon som inte sysslar med detta tror. När resultaten uteblir skyller man därför på den som undervisar, utbildas, skriver eller skapar, trots att det är målen, politiken och tillgången på tid och resurser som inte anpassats efter verklighetens och skapandets förutsättningar. Konsekvent väljs enkla lösningar på komplexa problem, och när målen inte nås satsas på mer av samma istället för att tänka om och satsa på något helt annat. Ett klassiskt exempel på en ideologi där verkligheten får rätta sig efter kartan.

När jag tar mig tid att lyfta blicken och betraktar samhället, politiken och det utbildningssystem jag lever och verkar i ser jag tydligast av allt en utbredd brist på förståelse för vad kunskap är, vad lärande handlar om och framförallt vilka GRUNDLÄGGANDE krav och förutsättningar som måste uppfyllas för att skapa, utveckla och sprida insikter från forskningen. Tänkande är det svåra, samtidigt som det är nyckeln till allt det andra. Först när vi inser det och att tänkande tar tid samt att det inte finns några garantier för att lyckas, kan vi börja hoppas på se förbättringar på livets och samhällets övriga områden. Mina skaparkriser är på det sättet inte personliga problem, alla brottas med sina olika känslor av otillräcklighet. Problemet är att vi alla ser som just personliga problem när det i själva verket är problem som är inbyggda i samhällsstrukturen.

Vad är då lösningen? Mitt svar är enkelt: Lagstifta om sex (eller varför inte fyra) timmars arbetstid för alla. Åtta timmars arbete är inte en naturlag. Vi vet att människor behöver sova mer och att många sliter ut sig på jobbet, samt att effektiviseringens vinster är ALLAS förtjänst och därför borde delas solidariskt mellan alla som kämpat för att förverkliga ambitionen.