Hur hamnade vi där vi är? Hur kunde vi och politikerna få för oss att det går att styra en så pass komplex helhet som ett samhälle mot på förhand definierade detaljmål, och hur gick det till när folket och deras demokratiskt valda företrädare bestämde sig för att politiker är ledare och medborgarna kunder som kan kräva största möjliga tillfredsställelse? Aldrig tidigare har mänskligheten förfogat över så mycket kunskap samtidigt som oförmågan att förstå och använda den varit så utbredd. Och tiden som finns att reflektera på djupet över vart vi är på väg och varför det ser ut som det gör krymper hela tiden när alla jagar effektivitetsvinster överallt (utan plan för vad man ska göra med överskottet). Först när både folket och ledarna inser att allt som sker är resultat av samverkan mellan en lång rad olika aktörer, i en öppen process av tillblivelse finns det förutsättning att göra något åt situationen vi försatt oss i.
När jag lyssnar på företrädarna för partierna som debatterar i TV undrar jag vem som är mest lurad, medborgarna/tittarna eller politikerna som twittrar hysteriskt och bevakar sina positioner i opinionslandskapet? Debatten är bara ett spel för gallerierna; det är (högst tveksam) underhållning. Och att klaga på eller beskylla politiker för bristande förmåga, eller ännu värre, att rösta på populistiskt, rasistiska partier som lanserar sig själva som den stolta nationens verkliga företrädare, leder bara till att problemen som gör att det växer fram ett behov av att "röra om i grytan" förvärras. Politiker kan inte lösa någonting och ska heller inte försöka eller lova att de kan göra det; det är inte deras uppdrag. Tron på ledarskap och dyrkan av ledare är del av problemet, inte lösningen. All makt utgår alltid från folket, men det betyder inte att folket styr eller ska ledas. Makt kommer underifrån oavsett om folket som helhet är medveten om det eller inte.
Nya och storslagna reformer är bara spel för gallerierna vars enda syfte är att locka väljare. Politiker skapar förutsättningar för förändring och tendenser i samtiden, de leder inte utvecklingen och kan följaktligen aldrig ta åt sig äran för det som sker ute i samhället. Därför kan oppositionen inte beskylla regeringen för något, särskilt inte om problemen som visar sig svåra att lösa är en konsekvens av den politik som oppositionen förde när den hade makten. All verklig förändring är alltid resultatet av många människors gemensamma ansträngningar, inom ramen för det samhälle som skapas i vardagen medan alla är upptagna med annat. Det är varken upp till individen eller politikerna, näringslivet eller någon annan att få något särskilt gjort. Samhället är alla vi tillsammans och vi får leva med konsekvenserna av våra gemensamma kunskaper, drömmar och handlingar.
Medborgarna behöver trygghet mer än något annat. Det kan politiker skapa förutsättningar för genom att stifta lagar som reglerar bostadsbyggande och uthyrning av lägenheter, till exempel; eller lagar som värnar anställdas rättigheter. Politiker bestämmer även över skatteuttag och fördelningen av välstånd. Idag "sparar" politikerna pengar för att kunna sänka skatten, eller också subventioneras välbeställdas hushållsnära tjänster vilket pressar ner lönerna på hela arbetsmarknaden. När klyftorna växer är det en konsekvens av politiken, men det är ingen enskilds fel. Makten utgår från folket och vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Allt och alla hänger ihop. Och bara tillsammans kan vi skapa den grundtrygghet som alla behöver. Idag lovar politikerna att göra det som bara individer kan, och individer utlämnas därigenom till en destruktiv kamp mot varandra som endast politikerna kan förhindra. Fel människor gör fel saker i fel sammanhang och sedan skyller man på någon annan när det inte blir som man hoppas. Trots att det stod klart redan på förhand att det aldrig skulle fungera.
En förutsättning för att lösa problemen som samhället och mänskligheten måste hantera för att inte äventyra livet på jorden är en skola och ett utbildningssystem som fungerar, det vill säga en skola och ett universitetsväsende som skapar, förvaltar och förmedlar KUNSKAP (inte mätbara resultat och nyckeltal, och absolut inte vinster till privata ägare som ofta skattar i ett annat land). Och för att nå dit behöver lärarna och alla som ska lära (eller forska) lämnas ifred! Det ENDA politikerna kan och bör göra med och för skolan är att lita på lärarna och avstå från att utfästa löften till väljarna om vad skolan ska uppnå. Bara där och när kunskapen är i centrum kan en kunskapsnation växa fram och det önskade läget är Sverige mycket långt ifrån.
Lärare måste vara fria och förfoga över resurser som gör att de kan ta ansvar för det som händer i klassrummet. Utbildning är en långsiktig investering och allas vår framtid vilar på elevernas axlar. Idag konkurrerar skolorna med varandra och kundernas nöjdhet är vapnet man använder. Det är sämsta tänkbara förutsättningen för att skapa verkligt viktig och användbar kunskap för framtiden. Fålyssnar på vad Greta Thunberg faktiskt säger, allt intresse handlar om hypen och fenomenet och kritiken eller hyllningarna riktar sig mot henne som person. Hon är dock ingen ledare och heller inte någon frälsare eller ett offer, hon är bara en ung människa som gör vad hon kan för att förändra världen. Hon visar i handling hur enkelt det är påverka opinionen. Nu är det upp till oss som vill samma sak att ta ansvar för våra egna liv och handlingar. Det finns inga genvägar, men politikerna kan skapa förutsättningar för vanliga människor att utforma sina liv i enlighet med aktuell kunskap om vad som är hälsosamt och långsiktigt hållbart. Först och främst behövs det TID att tänka, sedan behövs det marginaler i arbetslivet och tillvaron; för alla, utan undantag. Stressen som jakten på effektivitet och lönsamhet leder till kostar mer pengar och leder till mer lidande än vad samhället tjänar på att agera i enlighet med marknadens krav, vilket är paradoxalt för marknaden är alla vi tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar