Fler än en kan ha rätt, och alla kan ha fel

Problemet med dagens samhällsdebatt, eller kanske alla debatter om alla frågor i alla tider, är att de bygger på den felaktiga utgångspunkten att det finns ett entydigt svar som är rätt och att alla andra förslag är fel. Ytterst få frågor är av den karaktären och det spelar ingen roll hur mycket man vill att det ska vara så, både frågorna och svaren man kretsar kring måste anpassas efter verkligheten för att kunna leda till förslag som fungerar. Om det är så, vilket ofta är fallet, att fler än en kan ha rätt eller att alla kan ha fel, är det meningslöst att kämpa för att vinna över motståndarna. Ändå är det precis vad väldigt många politiker, forskare, lobbyister, influensers och samhällsdebattörer ägnar en stor del av sin vakna tid åt att göra. Oförmågan att förstå tillvarons komplexitet och mångtydighet är det största samhällsproblemet, och det förvärras av att förståelsen för vad kunskap är och hur forskning fungerar haltar betänkligt. Inget av detta blir bättre av att samtiden präglas av en långt driven jakt på effektivisering som gör att tiden som krävs för att tänka efter ständigt minskar.

Med en dåres envishet återkommer jag till betydelsen av en skola som fungerar och en högre utbildning värd namnet. När skolan debatteras blir det plågsamt tydligt vilket gigantiskt problem vi står inför, eftersom det är just en sådan fråga som inte lämpar sig att debattera. Skolan lägger den grund som allt annat vilar på, det är där som förståelsen och förmågorna som behövs för att inse vad som är bästa sättet att närma sig de viktiga frågor som för eller senare måste adresseras. Dagens skola är dock tyvärr målstyrd och kvalitetssäkrad, den som tänker självständigt och utanför givna ramar blir underkänd och rättas in i den konforma ledet.

Jag vill inte leva i ett kunskaps- och bildningsignorant samhälle där makt är synonymt med rätt. Jag vill verka för och tror på tanken att vägen som leder till hållbarhet stavas: kunskap. Och med kunskap menas här inte det som står i böcker eller publicerats i referee-granskade tidskrifter, utan vetande och vishet som fungerar. Min syn på kunskap utgår inte från vad människan vet, det vill säga det man inom forskningen är överens om, utan från världen och verkligheten så som den kommer oss alla till mötes i all sin oöverblickbara mångfald. Utgångspunkten för min syn på kunskap är vidare att alla har potential till vetande. Alla kan inse, förstå och tänka klokt. Formell utbildning är bara en väg till kunskap. Har sagt det många gånger tidigare men det förtjänar att sägas igen, att lyssna mer på den som talar än vad som faktiskt sägs är förödande för utvecklingen av den typ av insikt som krävs för att bygga ett hållbart samhälle. Den enda vägen leder alltid fel. Detta visste Nietzsche, som jag ständigt återvänder till. Hans kloka insikter har förts fram på olika sätt och många gånger. Ändå fäster tankarna inte riktigt i det allmänna medvetandet. Kanske för att det är enkelt, samtidigt som insikten går på tvärs mot intuitionen och allt man får lära sig i skolan. Lyssna och lär. Följande aforism från Morgonrodnad, rymmer oändlig vishet.

474

De enda vägarna.- "Dialektiken är den enda vägen att nå fram till det gudomliga väsendet och bakom skenets slöja" - detta hävdar Platon likaså högtidligt och passionerat som Schopenhauer hävdar det motsatta om dialektiken, - och bägge har fel. Ty det som de vill visa oss vägen till finns inte. - Och har inte alla mänsklighetens stora lidelser hittills varit sådana lidelser för ingenting? Och all denna högtidlighet - högtidligheter för ingenting?

Den enda vägen leder fel. För det finns aldrig bara en enda väg, alltid flera. Därför har den som hävdar motsatsen eller säger sig sitta inne med svaret alltid fel. Den som säger så är mer intresserad av att få rätt, än att ha rätt. Och är det sanning och verklig kunskap vi är ute efter måste vi inse faran i att lyssna på den som säger sig veta säker att det är precis det eller detta vi ska göra. Nu kanske det låter som om jag säger precis det. Förstår om det jag säger kan uppfattas som ett uttryck för den enda vägen eller en enda sanning. Insikten om att den enda vägen leder fel är ju också ett slags definitivt uttalande. Tänk då igen. Lyssna på vad jag säger, för det gäller även detta uttalande. Nietzsches ord handlar inte om att peka ut en väg. Han fiskar inte efter följare. Han ger oss verktyg att arbeta med, inte sanningar att slaviskt följa.

När jag säger att den enda vägen leder fel menar jag verkligen det. Men att säga det handlar inte om att peka på en enda väg. Det är mitt sätt att försöka väcka allmänheten till insikt om hur det verkligen är och fungerar. Jag kan ha fel, liksom alla andra. Den väg jag slagit in på är inte den enda vägen, men det är en väg som just nu framstår som klok. Det är en väg som just nu pekar i rätt riktning. Men det är farligt att tro att det skulle vara den enda vägen. Därför måste man ständigt vara på sin vakt och kritiskt utvärdera vägen och dess konsekvenser. Alla vägar kan leda fel, även denna. Det är detta jag säger. Och det ger mig paradoxalt nog en rad nackdelar i dagens akademiska debattklimat, där alla tävlar om att vinna priset som den bästa, den klokaste, den rätta och sanna. Tyvärr säger vi att kunskap ska vara ledstjärnan, men vi glömmer konsekvent att reflektera över vad kunskap är, egentligen. Vi slår oss till ro med vad auktoriteterna säger, men granskar inte grunden för vetandet.

När det gäller fysik och naturvetenskap finns det kanske en sanning, eller den verksamheten kräver det av sina utövare för att kunskapen ska bli meningsfull. Men det som är en sanning inom fysiken är det inte självklart i samhället och kulturen. Kulturen följer sina egna lagar, liksom kunskapen. Detta måste vi människor vara ödmjuka inför, om vi ska kunna bygga ett samhälle och en mänsklighet som är hållbart över tid och som inte raserar själva det fundament som allt annat vilar på. Den enda vägen spelar mörkrets krafter i händerna och banar väg för diktatorer och andra maktfullkomliga individer. Makt och vetande har alltid gått hand i hand. Därför är det så viktigt att aldrig lita blint, på något. Det betyder inte att alla sanningar är lika bra, bara att det är viktigt att lyssna på vad som faktiskt sägs och inte på vem som talar.

Jag vill leva i ett samhälle där vishet och kunskap är ledord. En värld där vetande står i centrum, där kunskap har ett värde i sig. Vill verka för en skola och en högre utbildning som sätter kunskapen i första rummet och som använder ekonomi som ett av många verktyg att sträva i riktning fördjupat vetande och förbättrad kunskap. Räds alla maktens män som säger sig veta. Och som därför blir lyssnade på. Inser faran och förstår att det jag säger har svårt att nå spridning. Känner viss frustration. Försöker kanalisera den till text. Bloggar och Twittrar och tar varje chans jag får att peka på det orimliga i tanken på en enda väg, en enda sanning. Står upp för det kritiska tänkandet. Kämpar för en skola värd namnet.

Vägrar tro att jag är ensam! Tillsammans kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Det är inte enkelt, men det betyder inte att det är svårt. Det kräver bara att vi lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.