Demokratin utsätts just nu för enorma påfrestningar, så en reflektion över hur mycket valfrihet den klarar av att härbärgera är påkallat. När politikerna lovar saker är det demokratin som så att säga effektuerar löftena, så det vill till att demokratin fungerar och att politikerna tar ansvar för sina löften. En förutsättning för att demokratin ska fungerar är att tillräckligt många förstår, bryr sig om och agerar i vardagen för att stärka den. Demokratin är allas ansvar, inte bara politikernas. Som det ser ut idag, som människor tänker och agerar, finns en uppenbar risk, först att demokratin imploderar och sedan att samhället slits isär av spänningarna som uppstår när politikerna lovar mer än vad som är möjligt att genomföra och när medborgarna önskar sig sådant som inte är förenligt med en demokratisk ordning. Går det inte så går det inte, och om medborgarna, när man inser detta, skyller på regeringen, på tjänstemännen i våra statliga organisationer, eller på invandrarna, är det DEMOKRATIN som blir lidande.
Att gör som många gör idag; leta efter syndabockar när det visar sig att demokratin inte lever upp till ens högt ställda förväntningar fungerar inte eftersom problemet är inbyggt i kulturen (som är summan av önskningar, förutsättningar och handlingar) och i människors huvuden (tänker på alla som endast tänker på vad de vill ha) är idiotiskt och förödande, ändå är det precis detta som händer just nu. Det är en dumhetens kultur som växer fram, och kunskapen som borde utgöra ett skydd mot detta är försvagad eller satt ur spel, dels för att skolans uppgift idag är att producera resultat, dels eftersom allt fler politiker utgår från känslor när de skapar sina politiska program. Det finns en utbredd och farlig otålighet i samhället idag som delvis hänger samman med resultatfokuseringen, målstyrningen och alla effektiviseringar samt konkurrensutsättningen som sprider sig till allt fler områden och underblåser människors egoism. När allt fler vill ha allt mer nu och samtidigt bryr sig allt mindre om ifall önskningarna är realistiska, och dessutom väljer att utse syndabockar istället för att rannsaka sig själv och sina önskningar, offras demokratin och samhällets själva fundament: gemenskapen och den mellanmänskliga solidariteten överges. Vägen som Sverige slagit in på leder inte mot något gott.
Summan av makt i det komplexa nätverk av relationer som samhället utgör är konstant, så vad händer om politikerna lovar att överlämna makt till folket och folket i sin tur delegerar makt till multinationella företag utan insyn, hänsyn eller intresse av långsiktighet? Det i praktiken vad som sker när politiker minskar sin och politikens makt och ökar valfriheten i samhället. När elnätet var statligt betalade alla samma pris och fick också samma service, och insynen i och kontrollen över vart pengarna som betalades in för att hålla systemet igång var god. Idag betalar alla, i valfrihetens namn, olika pris för samma vara, men generellt har priset på el ökat för alla och insynen i företagens räkenskaper är dålig. Samma gäller i skolan, som tidigare var statlig, gemensam lika för alla. Idag är skolan (och allt fler delar av utbildningssystemet) ekonomiserad, delvis privatiserad och bygger på valfrihet istället för beslut tagna i demokratisk anda. Och företagen som driver de privata skolorna kan dölja sina räkenskaper och hänvisa till företagshemligheter, vilket kommunala skolor inte kan.
Skatt är INTE stöld; inte så länge vi lever i en demokrati! Det är en lögn att påstå det, ett sätt att driva poltik som utmanar demokratin. Politiker hänvisar ofta till väljarna, men alternativen som finns att välja på kommer från politikerna. Väljer politikerna att lova vad som helst, utan hänsyn tagen till om eller hur det fungerar i parktiken, utsätts demokratin, som ytterst är garanten för löftenas uppfyllande, för påfrestningar eller sätts helt ur spel. Skatt är det som håller ihop samhället och är en gemensam tillgång, för allas bästa. Skatt är samhällets motsvarighet till enskildas privata sparande. Sätter man in pengar på sitt eget sparkonto säger ingen att man ger bort pengarna, man bygger upp en buffert, skapar förutsättningar för trygghet framöver eller ökar sina möjligheter att realisera sina drömmar. Skatt är ett slags kollektivt sparande, och ju mer samhället investerar i sig själv och sina egna grundläggande system, desto starkare blir det. Alla måste bidra för att det ska fungera, och ju mer man äger och tjänar desto mer är det rimligt att man bidrar med, eftersom det är samhällets förtjänst att man lyckats, inte (helt och hållet) ens egen, även om det KÄNNS så.
För att klara hoten som klimatförändringarna utsätter samhället för krävs politiker som har makt och mandat att driva en ansvarsfull politik, och en förutsättning för det är att det kollektiva sparandet ökar och att den individuella valfriheten på vissa områden minskar. Alla behöver fokusera på det som är gemensamt och en förutsättning för det är att man inte störs av behöva göra meningslösa val hela tiden. Företagens makt har växt betydligt sedan 1980-talet i hela världen, och företag saknar etik och marknadskrafterna löser bara problem som har med företagens vinst att göra. Politikens makt behöver stärkas, inte minska. Politiker som lovar mindre skatt i utbyte mot mer inflytande, flyttar med berått mod makt från samhället som är gemensamt, öppet och transparent, till företagen som är privata (och många gånger multinationella), amoraliska och agerar utan insyn. Företagen tar INGA andra hänsyn än sådana som ligger i deras egna, ekonomiska intressen. Sänkt skatt ger därför inte medborgarna mer makt, inte i praktiken; det är företagen som får ökad makt och dessutom utsätts demokratin för en press och inre spänningar den inte klarar av att hantera.
Valfrihet är en DEMOKRATISK rättighet, men för att samhället ska kunna fungera som ett SAMHÄLLE krävs att de val som medborgarna ställs inför är realistiska och inte bygger på önsketänkande eller känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar