Kunskap, kultur och respekt

Respekt är ett lite otidsenligt ord, men jag tror det behövs. Utan respekt för vissa värden blir allt upp till mig här och nu; jag utlämnas till mina nyckfulla känslor. Och när alla känner så växer osäkerheten och en en diffus känsla av hot fram. Vem kan jag lita på om jag inte ens vet vem jag är och vad jag vill? Vad vill jag och vad ska jag välja när allt är möjligt? Respekt vill jag se som ett slags begränsning, ett slags struktur som ger stadga åt tillvaron. Det bygger dock på att respekten kommer inifrån och är frivillig. Påtvingad respekt är aldrig bra. Och dessa tankar tar mg till vikten av ömsesidighet. Respekt är något man gör tillsammans och visar varandra; det handlar alltså om ett sätt att närma sig världen.

Inget, eller i alla fall ytterst få saker, i livet och världen är givet, enkelt eller självklart. Det beror på, är ett svar som fungerar bättre och som oftast är mer användbart är svar som bestämt hävdar det ena eller andra. Kunskap är inte samma som fakta, och utan förståelse för komplexitet blir utveckling svårt. Respekterar vi inte detta och förhåller oss ödmjuka inför tillvarons osäkerhet och framtidens öppenhet, om vi lever i visshet om att det går at veta och debatterar för att komma fram till SVARET, har vi tappat respekten för kunskapen eller kanske snarare förväxlat den nödvändiga respekten med rädsla för auktoriteter. Ingen äger kunskap, inför kunskapen är alla lika och måste anpassa sig och sina tankar.

Auktoritet är svårt, men ändå nödvändigt; allas tankar är inte lika mycket värda. Kunskap och känsla är två olika saker, men det är närmast omöjligt att avgöra vad som är vad, både för den som vet eller känner och den som ansätts av någon som vet eller känner. Därför är det så viktigt att respekten för kunskapen är ömsesidig. Studenter som inte respekterar sina lärare, och lärare som inte respekterar studenterna. Båda aspekterna av utbildning är lika förkastliga.

Högskolan, i alla fall i ett land med ambitioner att bli en kunskapsnation, är en plats dit alla kommer för att lyssna och lära i första hand. Högskolan är en plats som bygger på respekt för kunskap. Om högskolan börjar betraktas som en serviceinrättning dit man går för att få en examen som ska användas för att få ett jobb, är det lätt att man brister i respekt för kunskapen. Och gör man det är det lätt att man uppfattar lärarna på högskolan som auktoriteter som bara är ute efter makt och som står i vägen för en. Där och då är det lätt att en ond spiral av ömsesidigt förakt växer fram som hämmar utvecklingen av ny kunskap och är förödande för framväxten av en kultur som bygger på ömsesidigt lyssnade och lärande.

Dagens Under Strecket handlar inte riktigt om dessa saker, men tankarna som satts på pränt har påverkats av det Håkan Lindgren skriver om Erich Froms bok Flykten från friheten. Varför lockas människor av destruktiv auktoritet och underkastelse? Det finns inga entydiga svar, men det verkar som om frihet är enormt svårt att hantera. Alla drömmer om frihet, men i samma stund som man har den inser man att man inte har vad som krävs för att hantera den, som individ och samhälle. Lindgren avslutar med följande ord, som manar till eftertanke.

Den slutsats som framträder, tror jag, är att människan inte är byggd för frihet utan för gemenskap. Flera gånger beskriver Fromm sin förhoppningsfulla vision om en mogen gemenskap som tillåter varje individ att utveckla sina bästa förmågor ”i kärlek och arbete”. Jag misstänker att en annan sorts gemenskap alltid kommer att vara lättare att åstad­komma, åtminstone i de lägen när människor upplever bristen på gemenskap som ett akut problem – nämligen tillhörighet. Och den form av tillhörighet som är lättast att återskapa är underkastelse. Under en ideologi, en sektledare eller någon annan Herre.

Vi befinner oss i en brytningstid, liksom alltid i mänsklighetens historia. Vi behöver gemenskap men vågar inte riktigt lita på varandra; då är det lättare att ansluta sig till någon som har svar, någon som vet och som "bara" kräver lydnad och underkastelse för att löftena om evig lycka ska infrias. Om invandrarna bara lyder och underkastar sig den svenska kulturen -- vad det nu är, om det ens finns något sådant som en unik svensk kultur? De som försökt sig på att förklara brukar få svårt och hamnar inte sällan i att det handlar om att titta på Kalle Anka på julafton -- kommer allt att bli bra, eller? Knappats. Gemenskap kan bara växa fram mellan människor som respekterar VARANDRA, ömsesidigt. Först när vi respekterar dom kan vi mötas som likar och bygga en gemensam framtid.

När jag läser ”Flykten från friheten” går associationerna vidare till vår tids stora projekt artificiell intelligens. Männi­skan vill så gärna underkasta sig en överlägsen Herre att hon är beredd att bygga honom själv. Det skulle vara en fest att se en skarpsinnig psykoanalytiker ta itu med det skatbo av känslor och förhoppningar som omger idén om artificiell intelligens – allsmäktighets- och underkastelsefantasier, oanalyserade emotionella drivkrafter.

Det handlar om kunskap och synen på människan. Allt och alla hänger ihop. Frihet är svårt och säker kunskap och tillförlitlighet ger en känsla av trygghet. Därför flyr människor från frihet och har så lätt att vända sig mot varandra. Ödmjukhet, gemenskap och ömsesidig respekt är vad som bygger hållbara samhällen, inte frihet, ägande och stängda gränser. Bara genom att ge kan man få.

I sin bok ”Superintelligens” (2014) frågar sig Nick Bo­strom vilken sorts utopi vi bör be framtidens intelligenta maskiner att konstruera åt oss. Överlägsna som de är kommer de att förstå att det vi ropar högst om – frihet! nationell stolthet! obegränsad konsumtion! – inte är vad vi behöver bäst. Rättare sagt: Bostrom nosar på frågan, men går inte på djupet med den. Total frihet är möjligen en utmärkt utopi, men i så fall för ett helt annat slags ­varelse än människan. Människor behöver ett visst mått av motstånd, inte för mycket och inte för lite. Den som skaffar en hund eller en hamster behöver ge den motion. Vilken sorts motion – intellektuell såväl som kroppslig – skulle våra överlägsna ägare behöva ge människan? 

Hur länge kommer vi att fortsätta fly? Tills vi tar den gamla grekiska fras som Fromm citerar på allvar: ”känn dig själv”. Låter det enkelt? Erich Fromm svarar: det är ”nödvändigt att förstå att det visst icke, såsom de flesta tror, är någon lätt sak att veta vad man vill utan ett av de svåraste problem som en människa kan ha att lösa.”

Jag har bestämt mig för att 2018 ska handla om ökad självkännedom, både för egen del och för samhällsdebatten. Det är valår i år och det ser ut att bli en smutsig kampanj. För att vinna val krävs av politikerna att de vet vad vi vill, därför vinns val på löften och den som ger och lovar mest vinner makt och kräver underkastelse. fast utan självkännedom kan man inte veta vad som är bra för en och samhället på lite längre sikt, och då vet man heller inte vad man vill; inte egentligen.

Ber om ursäkt för lite osammanhängande tankar, men det var lite svårt att komma igång. Jag återkommer inom kort med fler tankar, fördjupning och förtydliganden. Härmed är i alla fall bloggåret 2018 invigt.