Akademisk organisation, och organiserad akademi

Det akademiska inslagen och intellektuella kvaliteterna genomsyrar inte verksamheten på våra universitet och högskolor längre. Nej, jag längtar inte tillbaka, jag blickar framåt. Det var inte bättre förr och på samma sätt som Olof Palme eller Torbjörn Fälldin inte skulle fungera i dagens politik går det inte att återskapa den akademiska kultur som präglade det universitet som mina lärare fostrades till akademiker i. Fast på samma sätt som dagens kundorienterade politik (från höger till vänster) inte är hållbar är organiseringen av forskning och högre utbildning förödande för utvecklingen av ny och användbar kunskap, menar jag. En styrd, kontrollerad och standardiserad, prestationsfokuserad och resultatorienterad akademi som dagens lockar till sig och lyfter människor med andra intressen och egenskaper än de intellektuella. New PublicManagement ger oss en rationell akademi som sparar pengar istället för en intellektuell organisation som förvaltar investeringen av skattemedel på ett klokt sätt och värnar och utvecklar kunskap (istället för mätbara resultat och jämförbara prestationer). Det tydligaste tecknet på nyordningen är synen på och arbetet med högskolornas värdegrunder, som antas vara ett viktigt arbete (trots att det bara genererar till intet förpliktigande floskler), framtagna i strategiskt syfte för att marknadsföra varje universitet och högskola som unik, istället för att knyta an till och odla klassiska, kunskapsrelaterade, intellektuella värden som forskare och lärare kan förenas kring och utveckla tillsammans. En toppstyrd och strikt kontrollerad akademi är inte akademisk; det oroar mig inte så mycket för egen del som för samhällets långsiktiga hållbarhet och framtida generationers behov av kunskap.

Idag genomsyras det akademiska av organiseringens krav. Kan man inte i detalj specificera vad man vill göra får man inte tid att göra det, även om man kan argumentera för behovet. Det pratas mer om vad man gjort och kan visa upp, och mindre om vad man vill, vad man kan och vet. Det är formella meriter som möts i akademin idag, inte kunskaper och kompetenser. Trots att man är professor eller docent får man i dagens akademi inte ta EGNA beslut, som man sedan på egen hand motiverar med stöd i goda argument snarare än i dokument som ska följas till punkt och pricka. Den så viktiga tilliten, som Bringselius och Rothstein skrev om i sin debattartikel och som det finns massivt forskningsstöd för, ses i dagens akademiska organisation med misstänksamhet. Om forskare inte kontrolleras kommer samhällets skattemedel inte att användas effektivt, säger man. Det så man motiverar nyordningen och med de argumenten man säljer ut de akademiska värden som utgör fundamentet för det moderna samhället. Snabba cash, istället för långsiktigt hållbar kunskap; iskall rationalitet och mätbara resultat, istället för intellektuell utveckling och kunskapsmångfald. 

Finns inte tid att tänka tankar till slut eller möjlighet att vara tyst och reflektera, kommer man aldrig ner på djupet och ser man inte komplexiteten. Vad är hönan och vad är ägget? Jag tror vi får den syn på organisering av akademin som vi förtjänar. Förändringen har gått långsamt och äldre generationer av akademiker har stretat emot och bjudit motstånd och i kraft av sina kunskaper och erfarenheter har man kunnat värna klassiska akademiska värden och hålla NPM stången. För varje år som gått sedan nyordningen infördes på 1990-talet har motståndet minskat och idag är det fritt fram för marknadskrafterna att styra och ställa i akademin. Och då blir tid en kostnad istället för en investering, och forskning och utbildning en produkt som säljs ut på en marknad.

Genomströmningskravet och det faktum att högskolans ekonomi är knuten till detta värdelösa mått på kunskap och utveckling får inte påverka kvaliteten, säger man. Fast djupare än så går man inte. Man hänvisar till utvärderingar och annat som säger att allt är frid och fröjd och slår sig till ro med det, trots all lärare och forskare går på knäna och det aldrig finns nog med tid. Hur kan man upprätthålla en hög akademisk kvalitet när tiden att tänka och möjligheten att lyssna på studenterna och möta andra forskare i högre seminarier ständigt krymper (eftersom det är enda sättet att spara pengar)?! Intellektuella diskussioner som verkligen är utvecklande håller på att bortrationaliseras. I bästa fall finns idag fortfarande viss tid att arbeta med sådant som tidigare var universitetens kärnverksamhet, fast bara i ensamhet, vid datorn. Seminarierna blir färre och mötena fler; reflektion och kunskapsutveckling som tar tid och som inte går att målstyra ersätts med resultat- och  prestationsorienterade verksamheter. Tid att läsa krävande texter för att utvecklas som tänkande finns sällan; idag läser man strategiskt och effektivt. Viss tid för läsning finns fortfarande (hur skulle man annars kunna hävda att verksamheten på högskolorna är akademisk ...), men den blir allt svårare att argumentera för när besparingskraven hårdnar och kontrollen av allt mer detaljerade aspekter av verksamheten blir tydligare och tydligare. Intellektuella inslag offras i dagens akademi oundvikligen till förmån för rationalitet.

Akademisk utbildning, den jag försvarar och vill vara med och utveckla, handlar mer om vad man INTE kan och vad samhället BEHÖVER veta, än om det man redan kan eller kan visa upp i form av mätbara resultat. Den viktigaste akademiska kvaliteten och målet med högre utbildning är att kunna lyfta sig själv över det givna och bryta med sina egna och samhällets begränsningar, att ta sig bortom det givna, in i det okända, och om att kunna orientera sig i okänd terräng. Alla försök att standardisera, kontrollera och målstyra en akademisk utbildning bygger på man redan vet och det som går att leda i bevis med hjälp av befintlig evidens och leder till avakademisering. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, och dagens organiserade akademi är ett typexempel på just det. Akademiska utbildningars och akademiska organisationers adelsmärke är intellektuella kvaliteter: Självständighet och kritisk, analytisk förmåga.

Det var som sagt inte nödvändigtvis bättre förr, men jag saknar den akademiska kultur som jag fostrades in i och kände mig så välkomnad av. Där kunde jag vara mig själv, fullt ut och verkligen komma till min rätt. Uppdraget var KUNSKAP, och inte så mycket mer preciserat än så. Friheten, tilliten och ansvaret; möjligheten att få fokusera fullt ut på den intellektuella utvecklingen både för egen del och för studenternas och hela den akademiska organisationens. Jag arbetade mer och med större glädje och bättre kvalitet i början av min karriär än idag när jag är docent och enligt en verkligt akademisk logik borde både få och kunna göra det eftersom det är idag jag meriter, kunskap och erfarenhet att verkligen lyfta mig själv och den organisation jag arbetar i.