Nietzsche och skolan 3

Detta blir sista reflektionen, i alla fall för denna gång, om skolan med hjälp av artikeln om Nietzsche i The Guardian. Ett tema i boken som recenseras är moral, vilket inte minst efter haveriet på Karolinska idag är viktigare än någonsin. Men vad är det, inte i sig för moral handlar lika lite om bildning om att förhålla sig till ett slags kanon? Moral handlar om att vara konsekvent i sitt tänkande och handlande. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Moral är alltså ett komplext problem som inte går att förenkla mer än till en viss gräns. Här behövs följaktligen den kritiskt, självständiga analytiska förmåga som skolan behöver främja framväxten av, men som idag är sorgligt underskattad, för att inte säga oönskad och ansedd problematisk. Det finns ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Förstår man det kan man börja jobba med frågan. Och då blir arbetet förhoppningsvis mer stimulerande, för här finns gott om utrymme att vara kreativ. Bara man kan anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt, bara det man säger hänger ihop är man moralisk. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är gott och vad som är ont.

Nietzsche’s achievement was as a genealogist of morality, and his observations on the origins of liberal values are peculiarly resonant today. As a pioneering classical scholar, he knew there was nothing liberal about ancient Greek culture. Emerging in a long and difficult process that included Europe’s wars of religion, a liberal way of life was an offspring from Jewish and Christian monotheism – a fact our “new atheists” prefer to ignore. One can value this way of life without being religious, but that doesn’t mean all human beings want to live it. If people lose interest in free expression – as seems to have happened in some sections of higher education – there is no argument that can persuade them of its importance. What they want may be freedom from the dangerous business of thinking.

Moralen som finns i västvärlden är ett resultat av kyrkans (tidigare) makt över tänkandet och kulturen och även om samhället idag är sekulärt är dess moral fortfarande tydligt präglad av bibeln. Detta är Nietzsche kritisk mot. Kritiken riktas dock mot kyrkans anspråk, mot den kristna lärans strävan efter att uppfattas som ren moral. Att kristendom skulle vara synonym med moral, det är detta anspråk han vänder sig mot. I bibeln står att Jesus är: Vägen, Sanningen och Livet. Detta ser Nietzsche som ett uttryck för makt, för det finns inget att samtala om, inget att förhandla om. Utgår vi från att detta är Moralen, i bestämd form singular, och om den kan bara accepteras eller förkastas, i sin helhet är det stora anspråk som får konsekvenser, för det sättet att tänka (vare sig det är kyrkligt eller sekulärt) stänger in och hindrar utveckling och förändring. Enligt logiken att absoluta sanningar och definitiva moraluppfattningar är eviga. Nietzsche visar på vikten av och pekar på vägar ur den typen av tänkande, som manar till lydnad och passivitet. Och det menar jag att skolan behöver anamma också, för inget är förenat med större risk för samhällets långsiktiga överlevnad än blind auktoritetstro. Elever och studenter måste läras ta eget ansvar, annars kommer allas kontroll av alla att underblåsas och det hindrar utvecklingen av en levande kultur. Skolan ska inte stänga in och kontrollera, utan öppna upp och konstruera.


Som jag läser och förstår Nietzsche talar han om konsekvenserna av det tänkande som alla fixerade läror bygger på och utgår från. Nietzsches filosofi är en kritik av konsekvenserna av alla universella anspråk. Kyrkans moral leder till förakt för alla former av levt liv, menar Nietzsche. Och om kyrkans företrädare säger att de hyser kärlek till sin medmänniska, då är det upp till bevis, för det innebär om man tänker som Nietzsche att man talar mot sig själv. Man kan inte både följa kyrkans moral och bejaka livet, inte om tänkandet skall vara "äkta". Nietzsche skriver till exempel i förordet till Tragedins födelse:

Kristendom var från början, till sitt väsen och sin karma, livets äckel och leda inför livet, som bara draperade sig, gömde sig, pyntade sig i tron på ett "andra" och "bättre" liv.

Detta kristna tänkande går att härleda till den tidiga kyrkans influenser från Nyplatonismen, från Plotinus och andra tänkare som hyser förakt för allt som är sinnligt och för materien, vilket ses som ljusets och sanningens motpol. Platons uppdelning i idéernas värld och sinnevärlden som bara är ett sken av den eviga perfekta sfären är det som spelar i bakgrunden här. Och när den tanken tas upp och anammas av kyrkan och i förlängningen av det sekulära samhället och skolan får det som konsekvens att materien och allt som är imperfekt blir problematiskt.

Nietzsches kritik av kyrkan (och den moral och kunskapssyn som går att härleda till kyrkans lära) handlar inte om ett oargumenterat och grundlöst fördömande av kyrkan som sådan, Nietzsche utför en konsekvensanalys av kristendomens lära. Tänkandet extrapoleras och dess linjer dras ut för att bli tydliga. Nietzsche tar kristendomen på största allvar, han läser verkligen. Och hans filosofi är resultatet som vi kan låta oss inspireras av. Han uttalar sig inte om de kristnas intentioner, utan om lärans moraliska implikationer. En viktig skillnad! Alla moraliska uppfattningar kan analyseras, bör analyseras. Vad händer om denna tanke upphöjs till allmän lag? Det är en tanke att ta på allvar, och för att kunna jobba med den krävs en väl utvecklad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. Därför behövs Nietzsche i den svenska skolan, idag mer än någonsin.

The editors of Anti-Education, Paul Reitter and Chad Wellmon, describe Nietzsche as “an anti-academic philosopher of modernity and its ills”, and conclude that answering the questions he asked about education “might bring us little comfort” today.

Anti-academic Nietzsche may have been, but his mistake was in pinning his hopes on “high culture”.

Nietzsche kritiserar är konsekvenserna av tänkande, inte tänkarna. Han trodde på bildning, men den bildning han vurmade för är en annan än bildningen som dagens skola förmedlar. Kunskap är kultur och kultur är kunskap. Förändring är vad Nietzsche gör oss uppmärksamma på. Både kunskap och moral måste ta förändring med i beräkningen. Därför utgår hans kunskapssyn och moral från filosofisk grund. Även om man hoppades på bildningen så är Nietzsches filosofi nihilistisk i den meningen att han förkastar alla tankar på och anspråk om universella värden. Han menar att det bara går att hålla saker för sanna och riktiga, att all moral alltid är ett resultat av förhandling och därigenom ytterst av makt.

Om inget är eller kan sägas vara evigt sant eller moraliskt riktigt krävs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att tänka kritiskt för att kunna avgöra en tanke eller handlings värde. Moralens grund för Nietzsche är med andra ord kulturell, och föränderlig. Ingen kan resa anspråk på att ha en sannare moral än någon annan, för det finns ingen punkt i Universum att förankra värderingar. Därför är han kritisk till kyrkans eviga anspråk på makt över människors liv. Han är som jag förstår det inte kritisk till uppfattningarna i sig, det är anspråken han vänder sig mot. Och idag har kyrkans anspråk på sanning tagits över av vetenskapen och är den grund som skolan vilar på.

Nietzsche säger att hans livslära är ett slags instinkt som vänder sig mot moralen. Men jag ser istället en väl utvecklad, tydligt framskriven och logiskt koherent moral. En dionysisk moral som bejakar livet och det som människor anser vara gott och njutningsfullt i livet här och nu. Och en sådan kunskapssyn är precis vad dagens skola behöver för att kunna bli en kunskapsskola igen.

Nietzsches moral är förhandlingsbar och föränderlig. Det är en moral som bygger på följsamhet. En moral anpassad för en modern värld där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för det får otäcka konsekvenser om den rätta läran skall upprätthållas mot folkets, den stora massans vilja. För att moralen, vilket är alla samhällen och kulturers förutsättning, skall fungera och vara användbar krävs en djup och utbredd förståelse för denna livets förutsättning. Samma gäller för kunskapen och följaktligen för all hållbar utbildning.

Nietzsches moral är evolutionär, kan man säga. Den förändras i samspel mellan aktörerna som finns och lever här och nu, och det sammanhang som allt och alla skapar genom att interagera med varandra. Ingen kan ha monopol på moral, det är en öppen fråga. Och det måste den fortsätta vara, tycker jag. Förutsättningen för ett sådant moraliskt samhälle är demokrati, yttrandefrihet och en väl utvecklad förmåga hos befolkningen att upptäcka tillvarons kontingenser. Den tanken plockas upp i recensionens avslutning också.

If you look beyond the walls of the academy, you will find a scene that is remarkably vital. Justin Kurzel’s film of Macbeth presents an uncompromisingly truthful vision of the human situation unlike anything in the academic study of the humanities at the present time. The Wire and Breaking Bad explored the contradictions of ethics with a rigour and realism that is lacking in the baroque disquisitions on justice and altruism that occupy philosophers. Amazon’s version of Philip K Dick’s The Man in the High Castle is a more compelling rendition of the slipperiness of consensus reality than you will find in any number of turgid volumes of critical theory. Plenty of other examples could be cited. Many educational institutions may be enmeshed in bureaucracy and self-censorship, but the good news is that they are not forming our culture.

Vetande måste ha en miljö att ta spjärn mot för att kunna utvecklas. Vetande är aldrig rent, och finns aldrig på en enda plats. Vetande är kollektivt och det finns alltid på fler än en, men färre än många ställen. Utan dialog, ingen kunskap. Specialisering och effektivisering är ekonomiskt försvarbart, möjligen, men intellektuellt är det förödande. Utan en bred bas, utan en kultur, ett sammanhang som utgör stöd och där det finns en väl underbyggd trygghet för alla kan inget vetande värt namnet växa fram. Elitsatsningar är satsningar på de redan gynnade, och den tankegången bygger på Matteus 13:12: "Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." Det tänkandet och den politiken raserar den grund som krävs för att akademins vedermödor skall bära frukt. Ett kunskapssamhälle värt namnet kan bara byggas nerifrån och upp, aldrig från toppen.