Forskare ska ledas av kunskap

Forskare blir man för att man har ett inre driv och en djupt känd önskan att få vara med och utveckla kunskap, för att man verkligen vill veta. Eller det är så det borde vara, skapas incitament som öppnar dörrar för andra drivkrafter kommer kunskapen att påverkas menligt. För att bli forskare krävs först en grundutbildning om fyra eller fem år, och sedan ytterligare fyra år, som i praktiken ofta blir längre än så. Jag började till exempel mina studier på högskolan hösten 1991, antogs på forskarutbildningen på våren 1997 och disputerade 2003. Fast det var först när jag blev docent 2011 som jag på allvar kände mig som en forskare. Det var först när jag upparbetat ett tillräckligt vetenskapligt självförtroende, som hämtar kraft ut åren av studier, böckerna och artiklarna jag läst, alla seminarier jag deltagit i både som författare och granskare samt otaliga konferenser och så vidare, som jag kunde flytta in i känslan av att vara forskare på riktigt. Forskaridentiteten vilar på och hämtar stöd från 20 års erfarenhet av kvalificerat arbete. Kunskapen har hela tiden varit mitt mål och mitt livs ledstjärna. Det är för kunskapen jag håller på, och jag vet idag var den finns, hur den ska värderas och vad som kännetecknar kvalitet i arbetet. Det behövs ingen ledare eller management för att få igång mig eller driva mitt arbete framåt. Kunskapen och viljan att veta är drivkraft nog. 

När man talar över huvudet på mig som forskare, eller när jag avfärdas som ett särintresse, blir jag naturligtvis och med rätta indignerad. För på vilka grunder vilar den uppfattningen? Under Jan Björklunds regim fick forskare vänja sig vid att viftas bort som ett ovidkommande särintresse, eller som bekväma lättingar som bara vill sitta på sin kammare och tänka "onyttiga" tankar. Björklund visste bättre och han ville se resultat, snabba resultat. Därför skyndade han på omställningen av den svenska högskolan. Han avskaffade det kollegiala inflytandet och tillsatte (i princip) enväldiga ledare med en stark linjeorganisation som stöd, för att "säkra" utvecklingen av så kallad nyttig kunskap och för att "garantera" att Sverige skulle få ett Nobelpris. Han satte sig med andra ord inte bara över forskarna, han satte sig även över kunskapen. Han ansåg sig ha den rätten, som högste ansvarige. När resultaten uteblev skyllde han på lärare och forskare. Kan visade med andra ord arrogans och ringaktning gentemot alla vi som vigt våra liv för kunskapen. Han litade inte på forskarna och lärarna och lösningen blev att akademins välfungerande och (kunskaps)kvalitativa ledningssystem avskaffades och ersattes med managementideologier hämtade från näringslivet, där ledningen ställer krav och driver fram resultat.

Hade kunskap kunnat tvingas fram. Om lärande fungerade på samma sätt som produktion av bilar hade Björklunds reformer kunnat bli en framgångssaga. Istället håller hela universitetsvärden på att falla ihop som ett korhus. Jag känner inte längre igen mig i akademin. Kunskapen som jag utbildats för att söka och förvalta finns det varken tid eller plats för. Det enda som räknas är att graden av forskningsperformace ökar, och helst ska ökningstakten öka. Att kunskap inte ser ut eller fungerar på det sättet bryr sig ledningen föga om, för deras uppdrag är att LEDA, visa RESULTAT och effektivisera verksamheten. Forskare behöver dock inga ledare, det har forskarna bevisat genom att bli just forskare, vilket ingen blir i en handvändning. Forskare ska ledas av kunskapen, inte av ledare. Och ledningen av en högskola eller ett universitet ska vara kollegial och beslut ska tas med kunskapen i fokus, inte med något annat mål. Jag håller helt och fullt med Shirin Ahlbäck Öberg och Ulf Danielsson om att Management skadar universitetet och påverkar kunskapsutvecklingen menligt, som de skriver på Brännpunkt idag.

Skandalen på KI visar vad som händer när man stöper om universitet till linjestyrda organisationer i enlighet med modern ledningsfilosofi. Rektor blir vd och universitetens kollegiala beslutsorgan som skall garantera sakkunskap inom respektive vetenskapligt område rensas bort eftersom de anses hindra snabba och ”strategiska” beslut. Man vill hellre överlåta ansvaret för innehållet i forskning och undervisning till enskilda starka ledare än att lita till expertorgan som institutionsstyrelser och fakultetsnämnder. Att den för vetenskapen kontraproduktiva managementfilosofin har tillåtits omdana våra universitet och högskolor kan enbart förklaras med att de som haft makten att påverka dessa frågor – det vill säga politiker av olika färger samt de allt talrikare forskningsbyråkraterna – har mycket liten kunskap om vad som innefattas i den akademiska kulturen och vad som utgör vetenskapens grundläggande arbetssätt.

Drömmen om den starka ledaren, som tar strategiskt visionära beslut och som med fast hand leder sin organisation från framgång till framgång, är en omöjlig dröm som uppvisar alldeles för stora likheter med nya testamentets frälsare för att man ska tro att det är sant att detta på allvar har kunnat införas på högskolan. Kanske är det därför som det kunnat genomföras, för att forskare aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att någon skulle kunna eller vilja göra just detta? Skandalen på Karolinska visar på riskerna, och uppvisar dessutom kusliga likheter med raden av skandaler som gång på gång avslöjas i näringslivets stratosfär där ledningarna lever sina liv långt från samhällets vardag och därför alldeles för lätt tappar känslan för vad som är klokt och rimligt. Handlar det om bilar, papper eller mobiltelefoner förlorar ägarna pengar, men om haveriet sker i akademin förlorar samhället förtroendet för forskarna, vetenskapen och kunskapen. Det handlar alltså om ovärderliga värden som sätts på spel för kortsiktiga vinster.

Macchiarini-affären är ett exempel på vad som händer när kollegiala beslutsfunktioner inom ett universitet opereras bort. Allt ansvar läggs på den högste chefen och när chefen inte lyssnar till vare sig visselblåsare (augusti 2014) eller den externa granskaren (maj 2015) kan de sedvanliga professionella kontrollsystemen inte längre förhindra katastrofen. Vad vi bevittnat är resultatet av ett politiskt genererat systemfel som riskerar att ödelägga en av våra viktigaste samhällsinstitutioner.

Det är på allvar och läget är ALLVARLIGT! Kunskap är ingenting man kan ta lätt på utan att det straffar sig.

Universitet kan inte styras på samma sätt som företag eller statliga verk. De värden man har att förvalta är av ett annat slag än de som kan kopplas till kvartalsrapporter och mandatperioder. Vetenskapen utgör själva fundamentet för vår civilisation och den med hjälp av det kritiskt vetenskapliga tänkandet ackumulerade kunskapen utgör en förutsättning för vår överlevnad. Det är universiteten som måste stå starka och omutliga om världen omkring skulle rasa. Om förtroende för dessa institutioner försvinner, eller snarare, om de inte längre förtjänar förtroende, handlar det inte bara om att tillväxtkurvor och rankningsindex påverkas på ett negativt sätt. Det handlar om något på sikt betydligt allvarligare och farligare.

Läs detta stycke igen: "Vetenskapen utgör själva fundamentet för vår civilisation och den med hjälp av det kritiskt vetenskapliga tänkandet ackumulerade kunskapen utgör en förutsättning för vår överlevnad." Det är inte något särintresse som tar till orda för att försvara sina egna intressen. Forskare har ingenting att vinna på att påpeka missförhållandena, de har tvärtemot allt att förlora, vilket behandlingen av visselblåsare och granskare som påpekat missförhållanden i akademin bittert fått erfara. Forskare tar ansvar för kunskapen som är allas gemensamma angelägenhet. Varför skulle man annars utsätta sig för umbärandena att först studera på grundnivå i fem år utan ersättning och sedan arbeta som doktorand för låg lön lika länge? Så hög är inte lönen som forskare! Motivet och drivkraften som för forskningen framåt är och ska bara vara KUNSKAP. Allt annat är galenskap. Forskare ska ledas av kunskap och viljan att veta, inte av ledare som gör administrativ karriär. Ett kunskapssamhälle kan inte tvingas fram, den kan bara växa underifrån och är samhällets gemensamma vilja att veta.

Skrämmande nog är det just KI:s sätt att organisera sitt universitet som lyfts fram som föredöme i den nyligen avslutade statliga Ledningsutredningen, ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” (SOU 2015:92) där remisstiden går ut om bara några dagar. Utredningens utgångspunkter och slutsatser är det senaste exemplet på den oövertänkta vurmen för att ”styra upp” de svenska lärosätena och skapa mer hierarkiska befälsordningar. Utredningen föreslår att kollegiala organ skall stryka på foten till förmån för linjeorganisationen. På fullt allvar föreslår utredaren ett undanröjande av precis de kollegiala beslutsfunktioner som KI hade behövt i den pågående Macchiarini-affären. Linjeorganisationen anses bättre kunna hantera ”strategiskt” beslutsfattande och ta tydligare ansvar.

Rekryteringen av Macchiarini är ett förödande exempel på strategiskt beslutsfattande där man hoppat över sedvanlig kollegial granskning av meriter. Detta visar varför en så viktig fråga inte kan läggas i händerna på enskilda linjechefer som bortser från akademiskt vedertagna procedurer och värderingar. Kollegiala beslut handlar nämligen inte om att en enskild kollega i linjen – till exempel en rektor med forskarbakgrund – fattar de avgörande besluten. Kollegiala beslutsorgan utgör kollektiva expertorgan vars omdöme och prioriteringar inte lika lätt låter sig snedvridas som en enskild chefs. Det står klart att KI:s rekrytering av en forskare med stjärnstatus hade mått bra av den sedvanliga sakkunniggranskning som kollegialt sammansatta rekryterings-/anställningsnämnder står för. 

I Ledningsutredningen hävdas: ”En viktig skillnad är att ansvar kan utkrävas på ett helt annat sätt av linjeorganisationens chefer än av kollegiala organ.” (sid 146). Empirisk grund för detta påstående saknas och i Macchiarini-affären visar vare sig linjechefer eller KI:s styrelse något tydligt tecken på ansvarstagande. Först när det yttre trycket blev orimligt stort avgick KI:s rektor, och den påstådda fördelen med linjeorganisationens tydligare ansvarighet har lyst med sin frånvaro. Visselblåsarna försökte redan sommaren 2014 dra i nödbromsen, och Macchiarini är sedan april 2015 föremål för en brottsutredning om grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada utan att detta lett till något snabbt och tydligt ansvarstagande från KI:s högsta ledning. I den linjestyrda organisationen är det bara en överordnad chef som kan utkräva ansvar av en underordnad chef, och i rektors fall är det – givet förslaget att omvandla lärosätena till linjestyrda verksamheter – ytterst bara regeringen som kan utkräva ansvar. 

Haveriet vid KI visar att den ledningskultur som beröms i Ledningsutredningen nått vägs ände. Det är inte mer utan mindre av management som behövs på våra universitet för att de åter skall göra kunna göra sig förtjänta av omvärldens förtroende.

Detta kan inte nog tydligt påpekas. Om vi inte lär oss av haveriet på Karolinska kommer Sverige som kunskapsnation att vara ett minne blott. Risken är att Nobelpriset förlorar sitt värde, liksom kunskapen som är förutsättningen att erhålla priset. Och vem vill då ägna 20 år av sitt liv för att bli forskare? Är det detta som är målet vi som nation sikar på skulle jag vara tacksam om detta kommuniceras tydligt, för enda anledningen att jag håller mig kvar i den förändrade akademin är att jag tror att förnuftet ska segra till sist och att jag som forskare ska kunna ledas av kunskapen igen, inte bara på fritiden, utan i arbetet med att utveckla den kunskap som Sverige så väl behöver.