Samtal om kunskap och relativism

Fick en kommentar på bloggposten om Kunskapsrelativism(er), som jag vill besvara och tänka vidare med i en ny post, för frågan och tankarna som lyfts är intressanta och principiellt viktiga. Vetenskap är en fråga jag tar på STÖRSTA allvar. Ingen tjänar på att hävda, föra vidare eller försvara något som inte finns täckning för, det gäller här, på DNs Ledarredaktion, liksom inom vetenskapen. Vetenskap är inte en förhandlingsfråga, även om alla inte är överens om allt. Det är Camilla som reagerar, och hon skriver.

Men ... men var i sin ledare skriver Andersson att det finns en enda rätt väg för vetenskapen? Jag kan inte hitta det någonstans. Kanske någon annanstans. Att man kritiserar något innebär ju inte att det bara finns en enda annan väg, helt automatiskt. Det kan finnas tio vägar, men man kan kritisera en elfte. Eller kritiserar någon av de tio.

Det säger hon inte uttryckligen i sin Ledare, men resonemanget hon driver bygger på den vetenskapssyn som hon tydligt visar prov på i följande mening: "det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare." Det menar hon tydligt är det enda sättet som forskning om glaciärer kan bedrivas, för annars hade hon aldrig gått så hårt åt innehållet i artikeln.

Du tycks reagera med ryggmärgen, och tar ledaren som ett angrepp på hela området humaniora. Det är också en tolkning. Vem vet, det är kanske så, ett angrepp på ett helt område. Eller inte. Kanske är det bara ett angrepp på forskning som ... möjligen inte är forskning? Det är ju också politiskt, att försöka att inte ge anslag till sådant som tycks vara helt uppåt väggarna. Vad jag läste på andra ställen, var det inte den forskning som kom ut som var det man sökt anslag för, men jag vet inte om den som skrev det hade rätt.

Det är långt ifrån en ryggmärgsreaktion, det är är en reaktion på den smutskastnings- och förtalskampanj som länge bedrivits mot humanister. Särskilt feminister och filosofer från Södertörn. Kritiken är ofta lika svepande och raljant som den Andersson visar prov på i sin Ledare i DN. Det är inte ett angrepp på ett område eller en enstaka studie, det är allt som förknippas med postmodernism som avfärdas med hjälp av guilt by association-argument. Och det som försvaras är den enda vetenskapliga metoden, den som ser på naturen med naturvetarens ögon, verktyg och perspektiv. För att bedriva verklig forskning måste man borra sig ner i materien och använda instrument. Tolkningar och andra typer av analyser underkänns, inte för att de är ovetenskapliga (för alla sådan forskning underkänner jag också), utan för att den inte utförts enligt mallen. Hittade en bra och belysande beskrivning på hur olika (men lika sanna), kunskaper kan nås med hjälp av olika perspektiv, i en tråd på Högskoleläckan. Där skriver Ellenor Devine följande, vilket jag skriver under på.

Jag har sett lite liknande typ av forskning inom klimatområdet förut, tanken har då aldrig varit att i någon kulturrealistisk anda ersätta det (natur)vetenskapliga tankesättet eller säga att de är likvärdiga, utan snarare bredda och komplettera den kunskap vi redan har.
Ungefär så här har jag uppfattat det: tidigare kunskap har visat att en bokhylla är 2 m hög och 1,5 m bredd och är målad i färgen blå och används för att förvara böcker i och motordelar till bilar. De nya studierna visar dock att detta är baserat på framförallt intervjuer av män. Utökar man studien, inkluderar kvinnor t.ex. får man reda på att den även används för att förvara blomvaser och att färgen är "kornblå". Man får då också reda på att måtten på bokhyllan är helt korrekt och att den får plats i vardagsrummet, men att ingen ändå vill ha den då den "uppfattas" för hög för vardagsrummet.

Att mäta och söka kunskap med instrument är ett sätt att närma sig en förståelse av ett fenomen, men de finns andra sätt också. fast dem underkänner Andersson, och många, många andra. För att sätten är annorlunda, inte för att resultaten är ovetenskapliga.

Har du läst artikeln som hon skriver om?

Jag har inte läst artikeln, och det behöver jag heller inte göra, för bloggposten handlar om Lena Anderssons syn på den forskningstradition jag verkar i. Jag analyserar hennes syn på postmodernism och postkolonialism. Jag är den första att erkänna att det finns problematisk forskning inom det fältet, men det gör det inom alla vetenskapliga fält. Jag fördömer inte medicinen för att den släppt fram och hyllat en forskare som Paulo Macciarini. Det jag är intresserad av är forskning och kunskapsproduktion, och den styrs bara delvis av objektiva ställningstaganden och handlar inte enbart om evidens. Detta är aspekter av vetenskap som belyses av forskare inom humaniora, och det är också där som den humanvetenskapliga kompetensen kommer till sin nytta.

Jag håller på att läsa den. Jag kan inte bestämma mig för om den är bluff eller inte. Beror min häpnad av att det är väldigt långt från mina områden? Eller beror det på att det helt enkelt faktiskt är rappakalja. Det är svårt att avgöra, jag har inte bestämt mig. Jag kan naturligtvis inte låta bli att tycka att det låter skrattretande med.

Citaten från artikeln som Andersson lyfter är som jag ser det oproblematiska utifrån ett vetenskapligt perspektiv, för där hävdas inget som saknar stöd. Man säger inget som är osant, men som i exemplet med bokhyllan ställer man andra frågor, frågor vanligtvis inte ställs och man närmar sig problemet från alternativa perspektiv och belyser annat än vad som vanligtvis brukar belysas. Och det är detta Andersson raljanta kritik skjuter in sig på, att man ställer i hennes och kritikernas ögon löjliga frågor. Det står var och fritt att skratta, men det är inte samma sak som att resultaten är ovetenskapliga, för det blir de först när något hävdas som det inte finns täckning för. Andersson skriver:

Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus.

Att det finns andra sätt att än de naturvetenskapliga att se på och förstå en glaciär är knappast kontroversiellt, och åsikten att dessa kunskaper kan och bör tas på allvar måste man inte hålla med om, med det är inte ovetenskapligt att påstå att man anser att myter och narrativ kan tänkas påverka synen på hur man kan och bör hantera problemet med avsmältningen av de stora inlandsisarna. Andersson anser något annat, men bara för att hon ser på glaciärer med naturvetarens ögon betyder inte att hon har rätt och alla andra har fel.

Men man måste få vara kritisk. Det vore intressant att se sakliga försvar på just de punkter som kritiseras. Att/om det faktiskt är rimligt att göra de ansatser de gör. Jag tänker det vore bättre att visa att ansatser och utsagor är rimliga. Man kan säkert göra det på generell nivå utan att kunna särskilt mycket om glaciärforskning (kritiken&försvaret är på generell nivå).

Håller helt och fullt med om det. Man inte bara får, utan bör vara kritisk. Det är stor skillnad på att vara kritisk och att kritisera, vilket jag anser att Andersson gör. Hon vederlägger inga argument, för bara det faktum att forskningen handlar om narrativ diskvalificerar den, forskarna och hela den disciplin som vågar bryta mot konventionen för hur man brukar ställa vetenskapliga frågor. 

Sen tänker jag på en sak till, som kvinna och ingenjör, är det extremt provocerande att utestängas från bilden av en objektiv vetenskapssyn, att förmodas bidra med "andra sätt att se saker och ting". Däremot skulle jag kunna tänka mig att bidra med ett stringent objektivt sätt att se på saker och ting. Det kanske ligger i språket.

Hoppas att du inte menar att jag utestänger dig eller att jag förväntar mig att du i kraft av kvinna automatiskt skulle bidra med ett annat perspektiv, för det är inte så jag ser på människor. Och jag som vit, heterosexuell, medelklassman finner det lika provocerande att uppfattas som antingen stringent och objektiv per se, eller som bindgalen eftersom jag är feminist och inte stämmer in i kritiken som riktas mot postkolonial forskning. Jag kan hålla isär saker, och menar att det är viktigt. Jag blir till exempel inte provocerad av fakta som säger att 98 procent av alla våldtäkter begås av män, för jag vet att det inte innebär att alla män våldtar, bara att våldtäkter främst begås av män. Hur dessa fakta ska förstås är dessutom en helt annan sak, och där finns det olika förklaringar. Någon helt igenom objektiv förklaring finns dock inte. Tror vi det är vi illa ute som samhälle och kultur betraktat, och det är som jag ser det kontentan av och syftet med postkolonial, postmodern, poststrukturalistisk forskning. Att ge perspektiv och och uppmärksamma annat än det som ses (och godkänns som kunskap) om man betraktar världen utifrån det förment objektiva (naturvetenskapliga) synsättet.

Kan och får man inte granska vetenskapen kritiskt är det inte vetenskap, hävdar jag bestämt. Då är det tro, och det var ju den som Andersson ville bekämpa. Jag har inga problem med någon vetenskap, så länge den är vetenskaplig och tål kritik. Jag reagerade på det Andersson skriver för att jag tidigare mött samma typ av (grundlösa) kritik mot den forskning som jag ibland bedriver. Har skrivit om det här på Flyktlinjer, bland annat här. Tonen i kritiken blir snabbt hård, och tenderar allt som oftast att urarta i personangrepp. Det gynnar på inget sätt den kunskap som kritikerna säger sig värna.