Hybris är ett allvarligt hot

Påskafton, eller en helt vanlig lördag. Det beror lite på vad man gör av ledigheten, på samma sätt som livet delvis blir vad man gör det till. Över innehållet och förutsättningarna råder man bara på marginalen, men hur man upplever, uppfattar och agerar i världen och kulturen bestämmer man i princip helt själv. Ens personlighet påverkar så klart och den kan man inte ändra, men därutöver finns ett ganska stort utrymme för improvisation och kreativitet. Jag bestämmer för att dagen ska bli bra, trots att allt inte är optimalt. Denna påskafton ska bli så bra den kan bli, bestämmer jag mig för. Och det innebär att ta vara på möjligheterna som bjuds, att skriva, läsa, promenera, reflektera, äta gott och bara vara ledig. Känslan av nöjdhet med livet står i paritet med ens förväntningar, och sänker man dem ökar chansen att man blir lyckligare, trots att inget annat förändrats. Det är en insikt som livet gett mig. Förändra det du kan, och acceptera det du måste. Och skaffa dig en utvecklad förmåga att inse skillnaden. För mig är det en av drivkrafterna för studier och lärande. Inte kunskapen, för den har inget egenvärde, utan förståelsen för livet i alla dess aspekter. Just påsken är en tid på året som passar synnerligen väl för just denna typ av tankar. Långfredagens åminnelse av lidande och död, och påskaftons glädje.

Påsken är som livet, ett slags växling mellan olika tillstånd. Om man nu inte fokuserar på godis och sin egen personliga självuppfyllelse, vilket blir vanligare och vanligare. Mesta möjliga lycka till minsta möjliga insats, nu! Det är dit vi är på väg, mot en allt snabbare behovstillfredsställelse och måluppfyllelse. Vägen dit blir allt mer ointressant. Målet är allt. Mitt mål. Jag! Hybris som livshållning. I förnekelsens tid går det att bortse från allt som är obehagligt eller som skaver. Det finns teknik för det, och det finns tekniker. Internets individanpassade flöde av intryck är ett slags mur mot komplexitet, elände och andra människors liv. Och det finns gott om livscoacher som lär ut tekniker för att tänka positivt och målfokuserat. Andra tekniker handlar om effektivisering och vinstmaximering. Allt som stör bilden går idag att filtrera bort. Foliehatt är ett uttryck som speglar tidsandan. På Avpixlat upphöjs foliehatten till kategoriskt imperativ. Där odlas lögner och hålls föreställningar om den hotfulle andre vid liv. Där blir världen som Jag vill, inte som den är. Snacka om hybris, gränsande till galenskap. Det är så långt från den bildning jag strävar efter som man kan komma.

Läser en analys om detta på DN, av Matilda Gustavsson, som skriver klokt om tidsandan och den hybris som sprider sig i världen. Hybris är ett inslag i livet som förgyller barndomen. Minns hur jag som barn pendlade mellan känslan av oövervinnerlighet som balanserades av stunderna av ångest över livets komplexitet och insikten om den egna oförmågan att leva upp till alla krav. Att växa upp och påbörja en bildningsresa handlar om att lära sig hantera dessa svängningar och om att balansera livets ytterligheter, om att förstå komplexitet och bejaka ödmjukheten. Få anser sig ha tid med det idag, och det anses inte vara mödan värt. Endast det bästa är gott nog. Omedelbar behovstillfredsställelse. Hybris, skriver Gustavsson, är tidens tecken. Kanske tydligast illustrerat av Donald Trump som gjort det till sitt personliga varumärke.

Make America Great Again. Att få hybris är underbart: ett anfall av världsherravälde som jag tror de flesta har känt någon gång, åtminstone som barn. I skolan sa min svensklärare att jag var ovanligt bra på att skriva och när jag någon dag senare gick den vanliga vägen hem kom jag på en storslagen poetisk bild av att livet var som en teater: en scen där alla spelade sina egna huvudroller, och ridån gick upp och sedan ned för evigt. Det var en metafor som tycktes rymma allt, och universum öppnade sig: att just jag hade skapat något så nytt gjorde min tid och radhuset jag bodde i till en mittpunkt, ett avgörande.

Känner igen det där. Kan fortfarande återkalla känslan jag drabbades av som barn ibland, av att vara oövervinnelig, av att jag klarar allt. Det hände inte så ofta, men det hände. Hybris kan drabba mig fortfarande. Det är vad som får mig att våga. Idag vet jag dock att det är en orimlig känsla som kräver djup kunskap och bred insikt, eller bildning om man vill, för att inte gå över styr. Hybris är berusande, men likt heroin är det en farlig drog.

Inom grekisk mytologi är hybris en önskan att överträffa gudarna, att utmana deras ordning, och i det finns en befriande kraft. Hybrisen viskar att du är mer än vad andra ser dig som: du är större än ditt sammanhang och dina fysiska förutsättningar, och ytterst gör den uppror mot döden. Den har alla vettiga argument emot sig, och det är därför många förlorar den.

Att växa upp är att inse att man inte är särskilt unik. Att det mesta redan är tänkt och att priset för att vara en gnutta nyskapande är högt.

Det är vad bildning handlar om. Därför vänder jag mig mot önskan att bli världsbäst. Därför är jag kritisk mot en utbildningspolitik vars mål är Nobelpris. Bildning handlar om att inse att väldigt lite är nytt under solen, men att det är som det ska och att lycka handlar om att se det vackra i det som är. Bildning handlar om att acceptera livet, i hela sin komplexa helhet. Nytänkande, nyskapande, kreativitet och förändring är undantagen. De lyckliga stunderna av hybris är kryddan som får anrättningen som är livet att smaka bättre. Hybris kan aldrig vara målet. Det är vägen som är målet. Strävan efter mer kunskap och bättre förståelse, som gör att man lättare förstår skillnaden och kan hantera berusningen som känslan av hybris innebär.

Att jag upplevde mig ha formulerat något som skulle gå till litteraturhistorien hängde ihop med att jag inte läste romaner. När jag började göra det förstod jag att livet-som-en-scen-metaforerna var vanliga och att det inte fanns någon heltäckande bild av Världen och Livet utan miljoner skärvor, ett splitter.

Att läsa är att lära sig se världen med andras ögon, är att upptäcka det som ligger bortom horisonten, på andra sidan, är att lära känna både sig själv och den andre. Det foliehattarna på Avpixlat sysslar med är motsatsen till att läsa, lyssna, lära och odla bildning. De söker hybris och berusas av varandras ömsesidiga bekräftelser av sin egen förträfflighet. De har fastnat i en loop och söker likt heroinisten mer och snabbare tillfredsställelse av den naiva, omogna och livsfarliga kicken av hybris. 

Av den anledningen är hybris som vuxen ännu större, ännu mer av ett vansinnigt trots mot sin egen orimlighet.

Trots är vad Donald Trump går till val på. Det är inte Amerika som ska bli great (hittar inget bra ord på svenska) igen, det är Donald Trump som hittat ett sätt att tillfredsställa sitt högst personliga behov av berusande hybris. Och det faktum att kulturen han lever och verkar i inte förmår genomskåda detta utan istället låter sig dras med i känslan visar hur allvarligt läget är. Att trotsa det orimliga, som man gör på Avpixlat är vansinne. Därför blir jag glad över att läsa att stödet för SD sjunker, även om det är till priset av en mer restriktiv invandringspolitik. För det är uppenbarligen det som folket vill. Det finns ingen kraft att sätta emot en sådan rörelse. Men att ge upp för den och överlämna makten till SD och andra som fiskar i samma bruna sörja är att ge efter åt hybris och kasta allt vad bildning heter överbord, vilket skulle rasera grunden för demokratin och allt vad hållbarhet heter.

När min kommer slås jag alltid av hur oföränderlig känslan är; en evig femåring, ett lyckligt barn som går loss på ett trumset och i det larmet säljer jag in texter som jag inte tänkt igenom så noga.

I tystnaden efteråt ångrar jag mig ofta och förbannar hybrisungen. Hon skämmer ut mig, och hon är bland det bästa jag har för utan henne hade jag aldrig ens försökt skriva.

Eftertänksamhetens kranka blekhet är bra och nödvändig. Långfredagens påminnelse om att livet inte bara är glam och stim och stoj. Högkonjunktur följs av lågkonjunktur. Livet kräver att man andas in, andas ut. Jin och Jang. Balans mellan. Hybris fick mig att våga söka till högskolan, men det var bildningen som fick mig att stanna. Vägen fram är alltid viktigare än målet. När blir du färdig, frågade många. Aldrig, tänkte jag. För livet handlar om att leva, inte om att bli färdig eller great igen. Sverige består av alla vi som finns och verkar här, inte av en liten infantil grupp av likar. Mångfald är det enda hållbara. Både och, inte antingen eller. Hybris, ekonomi, effektivitet och visioner OCH eftertänksamhet, investeringar, bildning. Tystnad, eftertanke, reflektion, samtal. Bara så kan känslan av hybris användas för att skapa något gott och hållbart.

Människor jag har träffat som drivit igenom stora projekt – en bok, en långfilm – har utan undantag haft en stark relation till sin hybris: en känsla som, trots att den är snabbt övergående, kan ha kraft nog att sätta i gång år av arbete.

Och det är inte konstigt att många i vår tid söker den, barndomens ögonblick av oövervinnerlighet.

Make America Great Again.

Som många populister lyckas Donald Trump, genom att röja undan vuxna hinder som fakta och kunskap, släppa fram den berusande känslan av att sanningen finns i de spontana tankarna, i sambanden vi ser när vi är rädda, i hjärtats hugg, autopiloten.

Men mer än någon just nu hyllar han själva hybristillståndet.

Det är skrämmande att bevittna massorna som skanderar och ger stöd åt och för egen del jagar berusningen som alla vet är ohållbar. Om man bara tar sig tid att tänka efter. Massor som samlas kring en idé och som strävar efter homogenitet, linearitet, effektivitet och omedelbar behovstillfredsställelse är lättare att dupera än människor som vet och förstår värdet av mångfald och som inser vad som krävs för att härbärgera mångfald. Mångfald är inte som man tror på Avpixlat ett mål, det är en förutsättning för hållbarhet och även om det är svårt finns inga alternativ. Mångfald är inget lyckotillstånd, det är så som livet är, på gott och ont. Alternativet är enfald och enfald kan bara framstå som ett alternativ i en kultur som inte ser värdet av verklig kunskap. Trump och SD är symptom på den sjukdom som samhället lider av, ett utslag av abstinens från en politik byggd på enkla lösningar.

Han beskriver återkommande sig själv som ”high energy” (Jeb Bush är ”low energy”, Obama slö och långsam), en vulgär och individualistisk version av det som futuristerna i början av förra seklet sträckte sig efter, ”en ny skönhet: fartens skönhet”. I deras konstnärliga rörelse, som så småningom ledde flera av huvudpersonerna till Mussolini och fascismen, hyllades hastigheten och viljan. Inte som medel för att nå ett mål. Inte för att man ville förändra samhället i en viss riktning, utan som storheter i sig själva.

Hybris för hybrisens skull, och den är en del av Trumps resning.

Pengar för pengarnas skull. Lycka för lyckans skull. Berusningen som livshållning för att slippa se världen som den är. Problemet är bara att känslan man säker bara kan uppnås genom naivitet, okunskap och ignorans. Foliehatten ger hybris, men känslan har ett pris.

Mina egna anfall av världsherravälde följs alltid av långa och ångestfyllda försök att leva upp till den stora visionen, som på papperet visar sig vara så mycket mindre. Som ett hån. Jag vill säga förlåt, förlåt, förlåt till det där lyckliga barnet men hon bryr sig inte. Hon lämnade mig i samma stund som jag blev orkeslös och ledsen, för hybrisen är till sin natur grym. Och om den blir en faktor i politiken: livsfarlig.

Tänker vi bara på dessa saker, väljer vi bara att se världen och livet som det är, finns alla chanser i världen att samhället blir hållbart och inte bara påsken god. Efter sol kommer regn, men sen blir det ljust igen. Det är växlingarna mellan som är livet, inte topparna eller dalarna. Bildningen lyfter foliehatten av de ignoranta och hjälper oss förstå vikten av samtal och främjar förståelsen för komplexitet.

Glad Påsk på er alla!