Kultur, oändlighet och skapande

Efter en lång period med många olika uppgifter och intensiv press, vilket medfört att tiden att tänka fritt minimerats, trots att jag gått upp halv fem på morgonen, kunde jag igår åka hem till en period av relativt lugn. Äntligen finns tid att tänka fritt och inte bara låta tankarna följa sina egna spår, utan även följa dem till slut. Behovet av sömn är inte så stort. Tröttheten jag känner är mental, inte fysisk. Att inte få tid eller ro att tänka tär på mig. Det är där, i tänkandet, jag finner livets mening. Förståelse är vad jag söker, inte svar eller i alla fall inte svaret. Kultur är en fråga mer än något annat, det är i alla fall slutsatsen jag kommit fram till. Övertygelsen stärktes nyss. Jag tog en långpromenad och lyssnade på ett inspirerande samtal mellan Josef Gustavsson, som driver podcasten Freestyle Christianity (tillsammans med Joel Kuhlin) och LeRon Shults. Titeln på podcasten är: Deleuze och the Schizoanalysis of Religion. Mycket givande, och ett sätt för mig att vila och låta tankarna leva sitt eget liv. Och att sedan sätta ord på tankarna är också vilsamt. Under promenaden och lyssnandet dök det upp en massa flyktlinjer och några av dessa ska jag försöka fånga och utveckla här. Utgångspunkten för samtalet i poden är boken med samma namn, som är en antologi med olika bidrag på temat och som kommer ut till hösten. På hemsidan läser jag följande.

his volume brings together some of the leading voices in the field of Deleuze studies and religion, discussing what a schizoanalysis of religion might be and introduce a variety of ways in which it might be practiced. The authors do not all agree on the extent to which Deleuze and Guattari’s schizoanalysis project is antithetical to “religion.” However, they do share an enthusiasm for the exploring the ways in which it can contribute to such topics as political theology, liberation theology, Christian doctrine, and spirituality more generally, without losing sight of the important role atheism has to play in Deleuze’s broader work.

Min text här ska inte handla om den boken eller samtalet som sådant. Jag plockar som sagt istället upp några av tankarna som snurrade i mitt huvud under promenaden och ser vad jag kan göra av dem. Lyssna gärna på poden, den rekommenderas varmt.

En tanke som lyftes i samtalet var Deleuze begrepp Immanensplanet. Det är ett begrepp som inte går att definiera, inte en gång för alla i alla fall. Som bekant dras jag till den typen av frågor och begrepp. Till det som inte går att definiera klart och tydligt, till det som är vagt till sin natur. Immanensplanet är ett sådant begrepp. Det handlar om livet, om livets föränderlighet. Jag vill se det som ett slags mellanrum som förenar allt och alla. Det är något som alla kan relatera till men som ingen känner fullt ut, och det går därför inte att beskriva. Eftersom ingen kan ställa sig utanför immanensplanet kan heller ingen beskriva det utifrån och objektivt. Den är ett slags ömsesidig yta som kulturen skapas kring, eller mellanrummet som håller allt samman. Det är inget i sig, men är del av allt och alla. Att reflektera över den typen av frågor är ett slags tankeövning, och däri ligger en stor del av begreppets värde. Att reflektera över det som är svårt är utvecklande och bildande. Så även om man inte når ända fram ökar ens förståelse, inte bara för begreppet som sådant utan för ens egen tankeförmåga. Tänkandets och kunskapens gränser, kanske man skulle kunna säga att man närmar sig när man reflekterar över något som saknar svar, men som ändå är en del av livet och tillvaron.

Evigheten, talades det också som. Evigheten är också obestämbar, för vore det på något annat sätt, om det gick att definiera evigheten, skulle det inte längre vara evigheten man talade om. Evigheten triggar mångas fantasi, liksom rymdens oändlighet. På måndag är det Pi-dagen, den 3/14 (som man skriver datum i Amerika). Pi är ett oändligt tal, som fascinerat matematiker så länge man kunnat räkna. Livet är fyllt av den här typen av frågor, men till vardags finns inte riktigt tiden att fundera över dem. Komplexitet förkastas lätt i en värd som sjunger enkelhetens lov. Vi lever i en kultur som nästan kan sägas dyrka SVARET, som är besatt av visshet och som har svårt att hantera oklarhet. Vi vill veta, säkert. Fast allt går inte att veta. Det finns massor av aspekter av livet som inte går att nå visshet om. Det kan man acceptera, eller bejaka. Enkelt är det inte, och det finns de som menar att man kan bli galen av att reflektera över en sådan sak som oändligheten. Fast det tor jag bara man blir om man tänker sig att man ska nå svaret. Om man istället låter sig förundras över fenomenet och accepterar att det inte finns något definitivt svar blir reflektionen till en intellektuell övning som ger färdighet. Där finns en del av meningen med livet, att bli bättre på att reflektera över frågor utan givna svar.

Kommer osökt att tänka på vetenskapen och på vetenskaplighet. Härförleden skrev jag om Humanisterna och om ateism som en absolut övertygelse. Shults är ateist, men han är inte övertygad, som jag förstår saken är det snarare ett slags livshållning. Han söker kunskap men inga svar. Problemet med Humanisterna är att de reser anspråk på absolut visshet om en fråga som saknar definitivt svar. Som kulturvetare blir jag illa till mods om jag avkrävs säkra svar om det jag studerar, för det enda jag vet säker är att det inte finns något slutgiltigt svar. Kulturen är som evigheten infinit. Liksom oändligheten känner kulturen inga gränser, och det är aldrig färdig. Kulturen förändras och blir ständigt till. Kultur är inte, kultur blir.

Mina studier av kultur handlar om att undersöka förutsättningar för förändring. Närmare än så kommer jag inte immanensplanet, för det samskapas med kulturen jag studerar. Studier av kultur är studier av rörelse, förändring, skapande och tillblivelse; i rörelse. Både den som studerar och det som studeras rör sig. Kultur är rörelse, inte mot ett bestämt mål utan icke-linjär rörelse vars riktning bestäms mellan aktörerna som interagerar och som påverkar och påverkas av kulturen. Vetenskapens krav på tvärsäkerhet blir därmed ett slags mänsklig kontroll av det okontrollerbara, ett slags maktutövning utan grund. Kultur kan inte kontrolleras, bara människor. Det sägs att vetenskapens mål är sanningen, men om sanningen är att det inte finns något mål, bara komplexitet, förändring och rörelse? Om sanningen är att det inte går att definiera ett begrepp som kultur en gång för alla, om kultur liksom Pi, evigheten eller rymdens oändlighet är ofattbar, hur kan man då tvinga in kunskapen i en på förhand och utifrån mänskliga intressen uppgjord mall? Lite ödmjukhet, om jag får be.

Mina studier av kultur landar i insikten om att säkerhet och visshet är en fåfäng dröm. Slutsatsen blir att vi för att kunna skapa ett hållbart samhälle måste inse att säker kunskap är undantaget och att förändring och öppenhet är regeln. Och rådet till alla som vill veta något om kultur är att våga tänka fritt, utanför den där tvingande boxen. Det finns ingen box! Den är skapad av människor för att hantera förtvivlan över livets och tillvarons obestämbarhet. Förmågan att tänka är en förmåga som måste hållas levande, inte bara hos individen utan i samhället. Bara så kan vi lära oss att bättre hantera det som är här och nu och det vi skapar tillsammans, inifrån.