Förklara, förstå, kontemplera

En och ett, eller flera? Antingen eller? Eller både och? Det bästa, eller det bättre? Det finns olika sätt att närma sig världen och kunskap om vad det innebär att leva som människa i ett samhälle. Inte bara ett enda sätt, som det ibland framställs som. Mångfald är viktigt inte bara i naturen, för att öka hållbarheten, utan även på alla andra områden. Mångfald är en garanti för långsiktig överlevnad. Ingen vet nämligen vad som kommer att hända i framtiden eller vad som krävs där och då för att klara av problemen som uppstår. Att likrikta och bestämma sig för en eller ett, bästa sätt och göra sig av med allt annat, är endast bra ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv. Livet består dock av oändligt mycket mer än ekonomi.

Jag sysslar med kulturvetenskap för att det intresserar mig och för att mina kompetenser, min personlighet och egenskaperna jag utrustats med passar för den typen av problem. Det betyder inte att jag strider för att kulturvetenskapen ska ta över och ersätta alla andra ämnen. Den som hävdar det strider förmodligen för sitt ämne och vill att det ska vara det enda. Eller också förstår man inte kunskapens roll i samhället. Vetenskap handlar om att söka kunskap och förståelse, inte om att bevisa sanningar. Och ju fler ämnen, analysredskap, kompetenser och specialkunskaper som kan fås att samverka desto bättre är det för alla, och desto bättre rustade för en oviss framtid står vi människor.

Allt oftare blossar det emellertid upp strider där frågan om vems syn på kunskap är bäst står i centrum och det finns mäktiga (ekonomiska) intressen som kämpar för Vetenskapen och Sanningen. Den enda vägens försvarare brukar gå till hårt, ibland ursinnigt angrepp mot allt som ryms under paraplybegreppet post- (modernism, strukturalism, kolonialism och så vidare). Diskussionstrådarna på FB-gruppen Högskoleläckan urartar ofta så fort man tangerar dessa frågor. Häpnadsväckande nog är det vetenskapens försvarare som är mest känslosamma i sin kritik. Det var länge sedan företrädarna för postmodernismen stred för sin "sanning". Ändå provoceras den som uttrycker något som kan tolkas som ett ifrågasättande av vetenskapens primat till debatt och konflikt som måste vinnas till varje pris. Ibland verkar det som man inte riktigt tror på kraften och relevansen i det man strider för. Om vetenskapen, den "riktiga" vetenskapen verkligen hade svar på alla frågor, vad fanns då att strida för? Då vore ju frågan avgjord på förhand.

Som sagt. Jag menar att verkligheten är allt för komplex för att kunna undersökas enbart med en metod, ett sätt att se på kunskap. Jag vill se en syn på kunskap som mer liknar en verktygslåda, och ju större uppsättning verktyg den rymmer desto bättre är det. Ett verktyg kan man inte avfärda på förhand. Dess värde kan bara avgöras genom att ställa det i relation till funktion. Konsekvenserna som går att härleda till användandet avgör värdet av verktyget. Olika frågor kräver olika svar och verkligheten består av mer än man tror. Jag vill se mer av öppenhet inför det okända och mindre av hybris inför uppnådda resultat. Samhället går inte från klarhet till klarhet och kunskapsutvecklingen är inte linjär. Jag har vigt mitt liv åt vetenskapen och även om kulturvetenskap är det ämne jag valt att verka inom betyder inte att jag inte tar del av vad som händer inom andra områden. All kunskap är bra kunskap, om den fungerar, där den fungerar och så länge den fungerar, vilket inte går att avgöra på förhand.

Viljan att veta är stark, men alla frågor går inte att besvara med naturvetenskaplig precision. Sann kunskap går bara att få om problem och frågor som är av den karaktären att det går att avgöra frågan en gång för alla. Ett plus ett är två, en vattenmolekyl består av två syreatomer och en väteatom. Människan är ett däggdjur av släktet Homo och familjen Sapiens. Månen snurrar runt jorden. Det är förenat med hälsorisker att röka. Och så vidare. Det går att nå säker kunskap om mycket, väldigt mycket. Allt kan dock inte besvaras med (naturvetenskapliga) metoder. Ibland är kunskapen vag till sin natur. Frågan om vad kärlek är egentligen går till exempel inte att besvara naturvetenskapligt, för svaret man får om man försöker besvara den frågan med sådana verktyg är oanvändbart. Kärlek är liksom kultur ett vagt problem som man, om man verkligen vill förstå, måste närma sig med andra verktyg och på andra sätt.

Hermeneutik är läran om tolkning. Det handlar om hur man kan tolka för att resultatet ska bli så användbart som möjligt, och så transparent och kontrollerbart som det bara går. Kulturvetenskapliga metoder, det vill säga metoder som är utpräglat kulturvetenskapliga (många aspekter av kultur kan så klart undersökas med naturvetenskapliga metoder också), är skapade för att nå kunskap om det som är vagt och föränderligt till sin natur, det vill säga det som det aldrig går att säga något säkert om. Och det är mycket i världen som ser ut och fungerar på det sättet. Hur mycket man än vill komma fram till ett definitivt svar på frågan om vem som är vackrast i världen kommer man aldrig att nå ett svar, för ämnet och utgångsläget är allt för vagt. Skönhet är kontextuell och ligger i hög grad i betraktarens ögon. Det går att nå viss enighet om vad som är ett bra svar, men eftersom det delvis handlar om tycke och smak går det inte att komma fram till ett enda, bästa svar (som alla kan enas om). Det betyder inte att kunskapen är relativ eller att alla svar är lika bra. Det enda det betyder är att verkligheten är som den är, inte som vetenskapens företrädare vill att den ska vara. Vissa frågor har inte ett enda, rätt svar. Och det är dessa frågor som kulturvetenskapens metoder skapats för att arbeta med.

Verktygen måste användas till frågorna de skapats för, där och när de fungerar och så länge de fungerar. Det är en dålig metod att försöka besvara ett matematiskt problem med en tolkande ansats. Lika dåligt är det att försöka hjälpa en olyckligt förälskad människa med ett naturvetenskapligt svar på problemet. Allt handlar om var, när och till vad man använder verktygen man har till sitt förfogande.

Det finns ett område till som ännu inte berörts och där striderna är om möjligt ännu mer infekterade. Det är trosfrågor och teologi. Striden mellan kyrkan och vetenskapen är långt i från över. Även där menar jag att det handlar om verktyg och användningsområde. Det som går att nå kunskap om bör man undersöka (natur)vetenskapligt. Och frågor som bara kan besvaras med en tolkande ansats undersöks med hermeneutiska metoder. Fast hur gör man med alla frågor som helt saknar svar, eller vars svar ligger utom räckhåll för människan? Livet är fyllt av sådana frågor och viljan att veta är som bekant stark. Det är en olycklig kombination som gett upphov till mycket lidande, helt i onödan. Teologi är den del av verktygslådan där verktygen som skapats för att hantera det som inte går att nå kunskap om finns. Kontemplation är teologins motsvarighet till naturvetenskapens positivism och kulturvetenskapens hermeneutik (som ursprungligen betydde bibeltolkning, men som idag när få tror att bibeln innehåller sanningar om världen och verkligheten handlar om tolkningskompetens). Allt handlar om vad man använder kunskapen, som går från absolut visshet över preciserad vaghet till ovetbarhet, till. Och alla de olika verktyg som används i de olika fälten är bra till olika saker. Inga verktyg ersätter de andra.

Tänk om vi kunde se, förstå och acceptera den synen på kunskap. Tänk vad mycket mer tid och energi vi skulle kunna lägga på att förstå varandra bättre. Tänk vad mycket mer hållbart samhället skulle kunna bli, om vi bara slutade strida för den enda vägen, den bästa kunskapen och det slutgiltiga svaret. Tänk om!