Teknik och etik

Imorgon deltar jag för första gången som fullvärdig medlem i regionala etikprövningsnämndens möte. På skrivbordet ligger en hög med ansökningar som ska gås igenom och diskuteras som mötet. Då det är mitt andra möte är jag inte föredragande, men min röst räknas denna gång så uppdraget är viktigt. Etikprövningsnämnden som jag sitter med i behandlar inte medicinsk forskning och ställs därför inte inför frågor som har med liv och död att göra. Etiken är dock den samma, och etikprövningslagen rör all forskning. Som samhälle har vi gemensamt enats om vilken etik som ska gälla, och även om etikens innehåll förändras tillsammans med samhället och kulturen är den vid varje givet tillfälle tydligt framskriven och väl dokumenterad. Diskussionerna under mötet utgår från gällande lag och reglerna som finns. Samtidigt är det så klart så att om det gick att skapa ett kristallklart och vattentätt regelverk för etiken och ett kontrollsystem för uppföljningen av forskarnas arbete behövdes ingen etikprövningsnämnd. Alla beslut bygger, liksom besluten som tas i rättssalarna, ytterst på mänsklig tolkning. Människan är ingen maskin och kultur går aldrig att målstyra och kontrollera. Hur mycket vi än försöker reglera och kontrollera och hur hett vi än önskar att det gick måste vi inse det omöjliga i uppdraget. Tolkning är och förblir en central och samhällsbyggande egenskap, liksom vagheten i begreppet och dess tillämpning. 

Fastnar för en krönika i DN av Björn Wiman som handlar om etik, närmare bestämt om vad nya tekniska möjligheter gör med etiken, så att säga i praktiken. Tänker vidare med hjälp av Wimans ord som ett led i uppladdningen inför mötet imorgon. Krönikan inleds med en tänkvärd och fantasieggande berättelse.

I ursinne råkar fadern avlossa sin dubbelpipiga hagelbössa mot sonens huvud, varpå en liten benbit lossnar från insidan av kraniet, fastnar vid lustcentrum i hjärnan och förvandlar pojken till den lyckligaste människan i världen – en oföränderligt leende person som smittar alla han möter med sin glädje och tillförsikt.

Som alla förtvivlat roliga historier kan också denna avlockas en djupare betydelse. Själv kan jag inte undgå att läsa den i ljuset av de senaste veckornas stora debatt på DN:s kultursidor om etikens och filosofins roll i spåren av Macchiariniaffären vid Karolinska institutet. Om det vore möjligt att operera in ett konstgjort lyckoimplantat i en människa – skulle det också vara önskvärt? Och vem skulle annars kunna stoppa oss?

Vi är människor på gott och ont, med allt vad det innebär av förtjänster, problem, hot och möjligheter. Människan har en lång rad egenskaper som i olika kombinationer förkroppsligas hos var och en av oss, och som de sociala varelser vi är delar vi med oss av kunskaper och information, vi samverkar och låter bli att hjälpa varandra, beroende på vem vi möter och vid vilket tillfälle mötet äger rum. Känslor, alla möjliga olika typer av känslor, spelar också roll för hur det blir och vilka beslut som tas. Kulturen är, av just dessa skäl, dynamisk och komplex. Etiken är ett verktyg vars syfte är att försöka bemästra komplexiteten och skapa ett slags struktur för att minimera riskerna att människor utsätts för saker som människor kan enas om är orimligt att utsätta människor för.

Macciarini tvingar oss nu att börja diskutera etik igen, för han visar hur bräckligt systemet är. Eller det är i alla fall min tolkning, det finns de som menar att felet inte ligger i systemet utan i kontrollerna av utförandet. Vem som har sätt är svårt att uttala sig om så här mitt i stormens öga. Debatten har dock utkristalliserat sig i två tydliga spår, ett mer instrumentellt och ett mer analytiskt. Jag ansluter mig till eller känner sympati med det senare, och det gör även Wiman.

I grunden är det etiska frågeställningar av ett slag som kommer att bli allt vanligare i takt med att människans möjligheter att manipulera sig själv och sin natur ökar. Vi står, som filosofen Hans Ruin påpekade i debattens inledning (DN 26/2), inför en ny existentiell situation, med utvidgade möjligheter att ingripa i levande organismer, genom fosterdiagnostik, transplantationskirurgi, genterapi och andra tekniker – ett slags handlandets svindel. Det är ingen tillfällighet att Paolo Macchiarini i ett avsnitt av Bosse Lindquists mästerliga dokumentärserie jämförde sig själv med Frankenstein, doktorn i Mary Shelleys roman som förverkligade drömmen om att skapa en levande varelse från död materia.

Tekniken utvecklas och öppnar upp nya möjligheter, men även risker. Därför måste etiken ständigt revideras och omförhandlas, liksom kulturen som den är en del av. Det handlar om samspel mellan hårda fakta, mjuka människor och om filosofi, eftersom frågorna saknar givna svar. Etikens matematik liknar den som Robban Broberg sjunger om i låten 2 + 2 = 5 där jag särskilt fastnar för textraden som lyder: "att addera fakta med känslor, det går liksom inte alltid hem. Man glömmer gärna bort att i människornas inre två och två ibland blir fem". Eftersom jag delar Brobergs uppfattning och eftersom den finner stöd i kulturvetenskaplig forskning ansluter jag mig Ruins syn på kunskap och etik.

I en av vinterns mest uppfordrande böcker, fysikern och författaren Helena Granströms essä ”Till det som var”, finns en rad intressanta diskussioner om förhållandet mellan människa, samhälle och teknik, inte minst den medicinska. Granström framhåller att det är fel att betrakta tekniken som isolerad från samhället och pekar på hur exempelvis dagens medicinska teknologi vore omöjlig utan storskalig gruvbrytning, omfattande kemikalieindustri och högt specialiserad arbetskraft. I Macchiarinifallet blev det teknologiska komplexet synligt inte minst i samspelet med de icke fungerande plastluftstruparnas tillverkare, som leende stod bredvid patienterna inför operationen.

Det handlar om effekter av ett system som är långt större och väldigt mycket mer komplext än linjeorganisationen på Karolinska och dess relation till kollegiet och Macciarini. Det finns inga enkla lösningar frågor som rör etik, och den insikten är viktig att ta till sig och förstå. För att minska risken att vi hamnar i en liknande situation måste fler engagera sig i samtalet om etikens innehåll. Fler måste öva sig i att hantera svåra frågor utan givna svar. Jag vill se mer av bildning, inte för att bildning är någon garanti för något eller bär på lösningen, utan för att arbetet med att nå bildning handlar om att lära sig hantera komplexitet och om förståelse för livets bräcklighet, dess ofullkomlighet och all den kunskap som ligger bortom horisonten samt insikt om var gränsen för det vetbara går.

Men det alltmer sofistikerade samspelet mellan teknik, samhälle och människa kan observeras också på andra håll, senast i veckan då Googles superrobot Alphago slog den sydkoreanske mästaren Lee Se-dol i det 2 500 år gamla brädspelet Go, där den mänskliga intuitionen hittills har ansetts överlägsen datorernas artificiella intelligens. Den alltmer avancerade forskningen inom AI är bara ett exempel på hur ny teknik kommer att förändra oss – i grunden. Konsekvenserna av detta går inte att lägga ut på etisk entreprenad, lika lite som övervägandena inför banbrytande kirurgi på världens ledande sjukhus. ”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet”, skrev Hans Ruin insiktsfullt i sin DN-artikel. Varje människa måste lära sig leva med detta ansvar. Äkta kunskap handlar också om att veta när man inte ska använda den.

Tron på tekniska lösningar är stor, och i kombination med ekonomiska krav på effektivitet och sparsamhet är det svårt för människan att värja sig. Kulturens makt är större än genomsnittet av enskilda individers förmåga. Därför behövs en levande diskussion om etik i allmänhet, snarare än etiken i de specifika händelserna på Karolinska. Det är olyckligt om etik reduceras till rätt eller fel, eller om det förs fram förslag på instrumentella lösningar där maskinen är norm och människan betraktas som det problematiska undantaget. Människan är som människan är, liksom kulturen som uppstår mellan människor och som både påverkas av och påverkar människorna. Reduceras komplexiteten och dynamiken handlar det inte om människor och kultur längre, utan om något annat. Frankensteins monster rör sig, kan tänka och ser ut som en människa, men liksom roboten i rymdeposet 2001 är det ingen människa, utan en maskin. Äkta människor och äkta kunskap handlar om livet som det levs, och där blir två och två ibland fem. Bara människan kan förstå det, samt när och hur det kan bli så. Och etik handlar om att skapa ett system för att hantera den komplexiteten, inte om att garantera något.

I en intressant artikel i Svenska Dagbladet påminde skribenten Håkan Lindgren i veckan om hur det intensiva romanläsandet på 1700-talet lärde oss att känna inlevelse med andra människor och framkastade tanken att hatet på vår tids populäraste massmedium internet håller på att lära oss raka motsatsen. Hans poäng var att näthatet inte är något som finns i tekniken, utan att det kommer inifrån människan själv, på samma sätt som euforin för huvudpersonen i Peter Kihlgårds novell. Tekniken är i dag lika intimt sammansmält med människan som den lilla benbiten inne i den gravt lyckodrabbade pojkens hjärna.

Människans förmåga att med tekniska landvinningar ordna och lägga under sig tidigare okända områden har i allt väsentligt redan erövrat yttervärlden. Nu söker den sig in mot vår varelses kärna.

Humaniora behövs idag mer än någonsin, det är den enda slutsatsen jag kan dra och det känns idag viktigare än någonsin att påpeka det. För förändringstakten har ökat dramatiskt på senare tid, liksom effektiviteten i genomförandet av förändringar. Ny teknik och gammal etik möts, och däremellan lever människan som inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Oavsett hur vi ser på saken och vilka beslut som tas kommer vi att få leva med konsekvenserna och även om man kan skylla på någon påverkas inte utfallet. Låt oss därför tänka efter före!