Vi är inte så kloka som vi tror

Rubriken kanske kan uppfattas provocerande, som att jag menar att människan är korkad. Det är mig främmande, trots att det går att fylla bloggpost efter bloggpost med exempel på korkade saker som människor gör och har gjort. Bara på temat Donald Trump finns hur mycket evidens som helst för att driva ett sådan case, men som sagt, det är mig främmande. Det är INTE så jag tänker alls. Vi människor är som vi är och världshistorien och samhället vi lever i bär på tydliga vittnesbörder om människans fantastiska förmåga. Ändå är allt inte frid och fröjd och det saknas inte problem. Vad jag vill peka på är konsekvenserna av att vi människor lever, lär och gör som vi faktiskt gör, tillsammans. Samhället är resultatet av allt och allas handlingar och tankar samt inte minst välgrundade föreställningar och missuppfattningar, ett slags genomsnittsvärde av mänsklighetens samlade förmåga och oförmåga, problem och förtjänster. Världen är inte som vi som individer vill eller tror att den ska vara, den är som den är, på gott och ont.

Det verkar vara enormt svårt för oss människor att se helheter, och detta spelar oss spratt och leder till att samma misstag begås gång, på gång, på gång. En annan sak är att vi människor har fruktans värt svårt att motstå frestelser som våra kroppar genom evolutionen utvecklat begär efter och som genom historien gynnat mänskligheten men som i vårt moderna samhälle förvandlas till problem. Paradoxalt nog handlar det om iakttagelser som alla känner till. Att påpeka detta är att slå in öppna dörrar, så det är inte därför jag skriver. Jag skriver för att försöka förstå hur kunskapen kan komma till användning för att främja mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

Frestelserna som människor faller för är många och ser olika ut. Fett och socker känner alla till och rökning debatteras ständigt. Tyvärr talas det nästan bara om individens ansvar. Frågan tenderar att bli moralisk, och när fokus riktas dit försvinner alla andra aspeker ur sikte. Alla kämpar på i vardagen, utifrån sina sociala och genetiska förutsättningar, och för de flesta går det hyfsat. För några går det utmärkt och för andra slutar det i katastrof. Så länge problemen på en generell nivå inte är överväldigande finns så mycket annat att ägna tiden och energin åt. Därför betraktas industrin som tjänar pengar på, framförallt socker och tobak, inte som en fråga värd att reflektera över. Eftersom det handlar om frestelser som i det korta perspektivet förknippas med enorma belöningar för individen försvåras det kritiska samtalet och allt som oftast urartar det hela i en hänsynslöst förenklad debatt om för eller mot, istället för i samtal som skulle kunna öka den kollektiva förståelsen för frågans komplexitet. Man kan (och bör) vara kritisk till socker- och tobaksindustrin, utan att det MÅSTE landa i totalförbud eller lazzes faire. Begäret efter enkla lösningar spelar människor denna typen av spratt.

Pengar är en annan stark lockelse som påverkar människor på andra sätt, men det handlar inte om något väsensskilt. Pengar utövar en enorm lockelse på oss människor och lockelsen är känslomässig och därför enormt mycket starkare än kraften som intellektet kan mobilisera. Enkla lösningar är en annan lockelse, som förfärande lätt tar överhanden över intellektet. Daniel Kahneman talar om hjärnans två system för tankar, det ena som är skapat för snabba beslut och det andra som krävs för reflektion och överblick, som behövs för att ta långsiktigt kloka beslut. Båda förmågorna är lika viktiga, men för att samspelet mellan dem ska fungera krävs att förutsättningarna för fruktbart samspel är gynnsamma. För att kunna ta kloka, informerade och vetenskapligt grundade beslut krävs tid, för eftertanke och reflektion, tid för att kunna vända och vrida på olika möjliga beslut och för att skapa sig en rimlig föreställning om vilka olika konsekvenser olika beslut skulle kunna leda till. Tid kostar pengar, och pengar är en bristvara. Ekvationen är enkel, och problemen är tydliga. Och trots att vi se och förstår faller vi i fällan, gång på gång.

Samhället är som sagt kontentan av allt och beroende på vilket perspektiv på helheten som anläggs och som anses rimlig kommer olika bilder av helheten att framträda och dessa bilder ligger sedan till grund för vilken ideologi som anses lämpligast som utgångspunkt för besluten som måste tas rörande helheten. Lägg samman människans fallenhet för att tänka snabbt, med behovet av snabb tillfredsställelse och begäret efter visshet. Skaka väl. Och ut kommer politiker som Donald Trump eller Jimmie Åkesson, som ger oss allt det vi vill ha och som inte bryr sig ett vitten om konsekvenserna. Ansvaret är heller inte deras, så det är lätt att förstå deras lockelse också. Genom att agera som de gör får de både pengar, beundran och makt. Är det inte vad vi alla drömmer om? Frågan vi MÅSTE ställa oss om det VERKLIGEN är vad VI vill ha är om en röst på dessa politiker har en rimlig chans att leda till sådana konsekvenser. Löften om sänkt skatt leder otvetydigt till mer pengar i plånboken, och om det är det ENDA jag bryr mig om är en röst på ett skattesänkarparti rimlig. Men om jag ÄVEN vill ha en infrastruktur som fungerar, ett skolväsende som garanterar att kunskapen som mänskligheten samlat på sig genom århundraden hålls vid liv och utvecklas och en vård som verkligen tar han om mig och mina behov när jag blir sjuk, är det inte alls säkert att en röst på ett parti som lovar sänkt skatt är klok, utifrån ett lite längre perspektiv. Jag inser också att skatt inte är enda sättet att bekosta allmänna utgifter, det finns olika modeller. Den enda jag bryr mig om är att besluten som tas är långsiktigt hållbara, och det kan de aldrig bli om vi inte gemensamt tar ansvar för helheten, utgångspunkterna, och alla konsekvenser som besluten som tas idag (båda ev politiker och andra makthavare och enskilda).

Låt säga att någon lockar mig att ta på mig ett uppdrag som verkligen känns viktigt och angeläget, och att jag får 10 procent av en heltid för att utföra uppdraget. Då är det oerhört lockande att säga ja. Problemet är att jag fort skriver på kontraktet, och sedan förhandlar om innehållet. Och eftersom jag dels tycker uppdraget är viktigt och angeläget, dels inser att det ger mig massor av inspiration tillbaka, är förhandlingssituationen riggad, eftersom uppdragsgivaren (som inte sällan i mitt fall är en statlig eller regional, skattefinansierad myndighet) bara är intresserad av att få ut så mycket som möjligt av pengarna som kommer från det allmänna. Det anses inte förenligt med god förvaltningssed att låta mig bestämma vad jag vill göra, och det är nog heller inte klokt med tanke på vad jag pekat på ovan. Människan är också bekväm och det är lätt att tiden rinner iväg. Samtidigt är det heller inte hållbart av att med stöd i myndighetens makt locka enskilda att ta på sig mer än vad som är rimligt med hänsyn tagen till allt. Om en tjänst bryts upp i många sådana mindre uppdrag tenderar pressen på medarbetaren bli för stort, och då träder den järhårda lönelagen in. Individens förhandlingsutrymme är begränsat på ett sätt som myndighetens inte är. Jag kan lova och tvingas till mycket, men när gränsen väl är nådd säger kroppen ifrån. Olika kroppar och individer hanterar press olika, och var går gränsen för det samhälleligt anständiga och önskvärda? Vid en sjukskrivning, eller tio, 100? Eller är det först när någon dör som det börjar bli dags att se över systemet? Händerna på Karolinska har tvingats oss att reflektera, men problemen där är ingenting mot hur det ser ut i samhället som helhet, här hemma och i världen. Jimmie Åkesson säger att vi inte har råd att ta emot flyktingar. Alldeles oavsett om det är sant eller inte skulle jag vilja flagga för ett annat perspektiv på problemet: Är det humant att neka desperat behövande människor i svår nöd hjälp? Är det etiskt att reducera frågan enbart till en fråga om pengar?

Läser en Ledare i SvD som hyllar transportlösningen Über. Maria Ludvigsson skriver följande.

När den nya formen av taxiverksamhet, Uber, ganska stilla nådde Stockholm under 2013, hände egentligen inget märkligare än att man utgick helt och hållet från att kunskapen är decentraliserad. Det vill säga, vetskap om vem som behöver åka varifrån, vart och när, samt vad vederbörande kan tänkas betala, blev tillgängligt tack vare mobilteknik. Lika enkelt som smart.

Här målas bilden upp av en problemfri, enkel lösning på ett komplext problem. Über nådde Stockholm stilla och utan problem fylldes ett behov av billiga, enkla transporter. Utan inblandning från politiker löstes ett problem, dessutom till lägre pris och utan krångel. Det låter nästan för bra för att vara sant. Ludvigsson jämför Über med hur det var innan Taxiverksamheten avreglerades och den som läser slarvigt kan få för sig att Über löser problemen som fanns när Taxi drevs som ett monopol, men det var mycket länge sedan, i ett helt annat samhälle och en helt annan värld. Varför väljer hon att bortse från vissa fakta, och varför väljer hon att accentuera andra? För att det är så vi människor fungerar, på gott och på ont.

Idén kom, som så ofta vid framgångsrika affärsidéer, av ett behov. Ubers grundare befann sig vid en populär turistattraktion i vacker Europeisk huvudstad och hade svårt att få tag i en taxi. Tanken ”någon borde ju göra en app som sammanför åkare och taxibehövande” blev snart mer än en tanke och Uber utvecklades.

Det faktum att grundaren, som här beskrivs som en osjälvisk, genialisk, frälsare, tjänar enorma summor på att erbjuda en tjänst som är som klippt och skuren för fiffel. Konkurrensen mellan Taxiföretag som måste betala anständiga löner, underhåll på bilarna och så vidare blir minst sagt snedvriden. Visst gynnar det mig som KUND, men det är till priset av något annat.

Uber har inte bara blivit en viktig tjänst för många kunder, företaget har också nått en ny målgrupp, det vill säga personer som tidigare inte ansett sig har råd med taxi eller av andra anledningar avstått. Taximarknaden har vuxit och det visar hur konkurrens inte främst handlar om att sno varandras kunder utan om att utveckla modeller som också ger helt nya kunder. De tekniska innovationerna har också påverkat de redan etablerade taxibolagen att förbättra sin service.

Det finns säker fördelar. Ingenting är ont eller gott per se, men ingen tjänar på att inte se till helheten och alla konsekvenser som införandet av olika typer av innovationer innebär för fler än jag, idag och på lite längre sikt.

Många av branschens nya chaufförer hade heller inte kört taxi om det inte vore för Uber. Enligt siffror från Paris var 25 procent av alla stadens Uberchaufförer arbetslösa innan de började köra för Uber, 85 procent av dem är under 35 år och över hälften bor i områden med över 15 procent arbetslöshet. Det är fakta som borde intressera varje Ylva Johansson i hela Europa.

Betalar förarna skatt? Är bilarna besiktigade? Är kunderna skyddade? Hur tänker och agerar VDn för Über, och vad tjänar hen? Vad händer med seriösa Taxiföretag som följer lagen och utför en verksamhet som bär ALLA sina kostnader, idag och på sikt, och som erbjuder en lön som innebär att även taxiförarna kan leva på sin lön, idag och på sikt? Titta på hur det ser ut i transportnäringen. Där kostar det ibland mindre att frakta gods, än priset för diesel. Jättebra för kunden, men hur hållbart är det? För de enskilda, för transportnäringen och för samhället? Om priserna hålls låga genom att människor i nöd utnyttjas till gränsen för det uthärdliga, och ibland bara är möjligt genom kriminella handlingar, är det fortfarande en underbar framgångssaga? Allt handlar om vilket perspektiv som anläggs på frågan och vilket tidsperspektiv man utgår från. Ingenting är enkelt, eller självklart, allt är komplext och tillvaron är fylld av paradoxer. Inser vi inte det, eller om vi som i Ledaren ovan och i fallet med populistiska politiker väljer att bortse från problemen, kommer problemen att öka. Att skjuta något framför sig går ett tag, men förr eller senare når man punkten där droppen urholkat stenen och allt brister. I företagsvärlden kan man gå i konkurs för att nollsälla verksamheten och börja om, men den möjligheten finns inte för ett samhälle, i alla fall inte med mindre än till priset av fullkomlig KATASTROF.

Striden mellan analytisk och praktisk filosofi som blossat upp i efterspelet av händelserna på Karolinska har resulterat i att motsättningar som legat och pyrt nu blossar upp. Även detta är djupt mänskligt, och även här handlar det ytterst om pengar och makt, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen. Det är om möjligt ännu mer allvarligt än övriga problem, för här handlar det om den kunskap som allt annat ytterst vilar på. Och att inflytelserika och högt meriterade företrädare för olika vetenskapsinriktningar vänder sig mot varandra är ett symptom på problemen som finns inbyggda i systemet, och en konsekvens av ekonomiseringen av forskning och utbildning. Samhället behöver både analytiska och hermeneutiska filosofer som ser till och kan hantera helheter och praktiska filosofer som är mer positivistiskt inriktade på evidens och ensklidheter. Det handlar aldrig om antingen eller, utan om både och. Det inser alla som tar ett steg tillbaka och reflekterar över samhället igår, idag och imorgon. Och fr att avsluta med något hoppfullt vill jag peka på vad Johan Frostegård skriver som svar på debatten mellan filosoferna på Södertörn och filosoferna på Karolinska. Frostegård är läkare, men är även en humanistiskt skolad och klok människa som ser till helheten och som vill se en långsiktig lösning på problemen där det finns utrymme för både och. Han skriver följande om det som hänt på Karolinska och debatten efter.

Inte bara läkaretiken, utan även den medicinska etiken i övrigt, som Helsingforsdeklarationen med mera, har körts över fullständigt. Någon ytterligare medicinsk-etisk forskning för att förhindra framtida liknande olyckor behövs inte: regelverk och läkaretik är redan på plats. Utbildningen i medicinsk etik vid medicinsk fakultet måste baseras på den medicinska etik som faktiskt finns och så är inte fallet i dag. 

Även om en beskäftig etikprofessor Kalkyl räknar ut att det är etiskt rätt att läkare ger potenta dopingpreparat till flickor så att de ska få större muskelmassa så måste blivande läkare lära sig att de inte får göra så. Det strider dels mot lagar och regler, dels mot läkaretiken, där en central komponent är att man inte avsiktligt får skada sin patient.

Finns det tid över i det späckade läkarprogrammet så kan man gärna ägna sig åt att läsa litterära klassiker. Vill man förkovra sig i praktisk filosofi är det bättre att man gör det vid en annan fakultet – och filosofer kan göra motsvarande. 

Något som framkommit är att praktiska filosofer inte tycks intresserade av utvecklingen inom evolutions- och medvetandeforskning. Vår medfödda altruism, benägenhet att tycka illa om de som skor sig på andra, en medfödd känsla för rättvisa samt att dela in människor i vi och de – se där några faktorer som man inte kan bortse från när man konstruerar en etik som ska kunna fungera. 

Vid universiteten i allmänhet och inte bara vid KI har man infört linjeorganisation och styrsystem hämtade från näringslivet, där man laborerar med märkliga New Public Management-metoder som också har sin motsvarighet i sjukvårdens pinnräkning som ju underminerar läkaretiken. 

Dessa metoder går ut på att ersätta den kollegiala granskningen av forskning med en maskin, som baserat på algoritmer styr över stora forskningsmedel. Maskinen är inte intresserad av vad som faktiskt står i forskningsrapporterna. Den omskrivna artikeln i medicinska tidskriften Lancet genererar fortfarande många sköna aktivitetspoäng. Detta måste förstås i grunden ändras. Eller ska man ta ett ytterligare steg och låta maskinen dela ut stora medicinska priser?

Att man ger så pass stora anslag till medicinsk forskning beror på en önskan om nya möjligheter att förstå, förebygga och behandla sjukdomar och då måste originalitet och innovation också belönas. 

Forskningsfusk är en allvarlig företeelse. I det aktuella ärendet fungerade det kollegiala granskningssystemet rätt så bra – det var forskningskolleger som ett flertal gånger larmade. Men detta ignorerades i den nya universitetsorganisationen. 

Den aktuella skandalen får inte fördunkla det faktum att medicinsk forskning av i dag är vid god vigör. Det är en dynamisk, krävande och spännande verksamhet som måste ha en ständig dialog med det omgivande samhället – författare, företrädare för världsreligionerna, patientorganisationer, politiker, etiker, med mera.

Tänk om fler resonerade som Frostegård, tänk om fler såg till helheten och inte till dess enskildheter isolerade från varandra. Tänk om fler tänkte på den långsiktiga HÅLLBARHETEN i första hand och sin själv och sina intressen och affektioner i andra hand. Ett samhälle är inte möjligt utan hänsyn till både och, men beroende på hur man prioriterar mellan blir skillnaden i frågan om hållbarhet stor. Och ingen kommer förbi det faktum att vi alltid får vad vi betalar för, och att det alltid, förr eller senare, är vi som på ett eller annat sätt får betala priset för det vi vill ha.