Nietzsche och skolan 2

Fortsätter tänka om skolan med hjälp av artikeln om Nietzsche i The Guardian. Problemet, som jag ser det, är att skolpolitiken fastnat i en förödande låsning där mer av samma framstår som det enda möjliga. Allt som handlar om att prova nya vägar, eller (Gud förbjude) minskad kontroll, avfärdas som galenskap. Tilliten till lärarna minskar och misstänksamheten ökar. Och under tiden, i väntan på att utvecklingen ska vända och resultaten visa sig, ser man lärarnas kritik som gnäll som ett särintresse som varken kan eller ska tas hänsyn till. Lärarna som slutar i protest mot att skolan inte längre handlar om lärande känns man inte vid, istället sänker man kraven på lärarutbildningen och försöker göra det mer attraktivt att läsa till lärare. Nietzsche visade vägen genom att lämna universitetet och bevisade därigenom att nytänkande och lärande kan uppstå och blomstra i frihet, utan andra krav än dem som kommer inifrån. Den lärare som får ansvar och frihet arbetar troligen bättre och gör mer, för att friheten och ansvaret är så värdefullt och för att hen får ägna sig åt den som hen tycker är det bästa och viktigaste man kan ägna sig åt. Nietzsches filosofi är därför mer aktuell idag än någonsin, och om detta handlar boken som recenseras i artikeln.

Beautifully produced by New York Review Books in a new translation, by Damion Searls, with an illuminating introduction, Anti-Education consists of five lectures Nietzsche gave at the Basel city museum in 1872. (A sixth lecture was planned, but never delivered; portions of the series were used in his book Untimely Meditations.)

Föreläsningarna finns även översatta till svenska i Nietzsches samlade verk som givits ut av Symposion. Sitter inte hemma vid skrivbordet och mina böcker just nu, men jag vill minnas att det är i volym ett eller två som föreläsningarna finns publicerade. Där för han fram sin syn på lärande och visar hur kontroll och måluppfyllelse är förödande för allt vad nytänkande heter. Lärande är en rörelse och om den kontrolleras eller regleras hindras den och det blir svårt att komma vidare. Och när både elever och lärare kontrolleras utifrån kommer lärarna att undervisa för proven och eleverna att bli que seekers. Allt ser ut att vara frid och fröjd, betygen går upp och utbildningsmotorn spinner som en katt. Tyvärr rör den sig inte en millimeter. Ytan är fin, men insidan tom.

Presenting his critique in the form of a series of dialogues between an old philosopher and a student companion, Nietzsche argues that education (he uses the German word Bildung, a term with multiple senses but that broadly means the formation of culture and individual character) has been degraded by being subordinated to other goals.

Bildning var ett mål en gång i tiden. Bildning var något som hölls högt i samhället och den som var bildad, det vill säga kände till sin och föregående tiders vetande och kunde omsätta kunskapen i handling, fick anseende. Ett anseende som byggde på det man kunde, inte på vilka betyg och examina man hade (men som i ett samhälle som verkligen bryr sig om kunskap faktiskt är en garanti för bildning och kompetens). Skolans mål var att utgöra en plattform för elevernas kunskapsresa mot ökad bildning, och lärarna arbete handlade om att inspirera, stötta och hjälpa eleverna fram. Skolan fostrade eleverna till en självständighet som de på gymnasiet fick möjlighet att under överinseende av lärarna där kunde testa. Och på högskolan var de sedan mogna att ta steget och bli studenter som på egen hand sökte kunskap och fördjupad bildning. Jag idealiserar, men det var i alla fall mer så förr. Idag är det tyvärr inte alls så. Nietzsche kan lära oss förstå vad som är problemet. Han pekade på att skolan och utbildning redan då kommit att handla om annat, och det är det många som skriver under på idag. Ansvaret för lärande och kunskapsutveckling ligger idag allt mer på läraren, som i Bolognamodellen har som uppgift att garantera att målen nåtts och att eleven och studenten kan det som kursplanerna stipulerar. Hur kan man garantera att någon annan kan något? Hur kunde vi få för oss att fler prov ger bättre kunskap? Alla vet, av egen erfarenhet och via forskning, att kunskaperna som proven visar är högst tillfälliga. Bildning är inget man kan visa på ett prov. Den typen av kunskap som fångas med begreppet bildning är långt mer komplext än något prov i världen kan visa. Bildning är kunskap och lärande för livet. Och det är vad Nietzsche med sin filosofi gör oss uppmärksamma på. Alla andra mål med utbildning, än livet i all sin komplexitet och oöverblickbarhet är förödande för alla länder med ambition att bli en kunskapsnation. Vi bygger luftslott och putsar fasader när vi borde skita ner oss och bygga något verkligt, från grunden, tillsammans.

Both the German gymnasium – the secondary school that prepared students for university – and universities themselves had forfeited their true vocation, which was to “inculcate serious and unrelenting critical habits and opinions”. Instruction in independent thinking had been renounced in favour of “the ubiquitous encouragement of everyone’s so-called ‘individual personality’” – a trend Nietzsche viewed as “a mark of barbarity”. As a result, education was dominated by two tendencies, “apparently opposed but equally ruinous in effect and eventually converging in their end results. The first is the drive for the greatest possible expansion and dissemination of education; the other is the drive for the narrowing and weakening of education.” The first extends education too widely and imposes it on a population that may not want or need it, while the second expects education to surrender any claim to autonomy and submit to the imperatives of the state.

Studier av Nietzsche ger inte så mycket kunskap, han lär inte ut. Men hans sätt att skriva och det han skriver om hjälper den som ger sig i kast med texterna att utveckla förmågan att tänka. Kritiskt tänkande betraktas i dagens utbildningssystem som ett hinder att nå de uppsatta målen. Utbildningens mål är att så effektivt som möjligt slussa eleverna och studenterna genom systemet. Kritiskt tänkande motarbetar rörelsen och är förenat med kostnader. Hur hamnade vi där, i den synen på kunskap? Arbete med Nietzsches texter ger inga åsikter, men hjälper den som bemödar sig att läsa att utveckla egna, självständiga åsikter. Förmågan att analysera samhället och andras uttalanden och åsikter får man på köpet, om man bara kan förmå sig att flytta blicken från målet till vägen. Personlig utveckling i skolans regi, handlar om att pressa eleverna genom ett system där mål som är samma för alla och formulerade på förhand. Särskilt personligt blir det såldes inte, i effektivitetens och lönsamhetens namn ökar likritningen och standardiseras allt mer av tillvaron.

Handlar skolan idag om att fostra eleverna till goda konsumenter? Ekonomin är allt idag. Bara den som är tyst och lydigt pluggar till proven kan räkna med att få betygen som krävs för att ta sig vidare i systemet. Det gäller att välja rätt bland utbytet av skolor som gör allt för att locka eleverna att välja just deras skola, för det är så deras ekonomi säkras. Att i ett sådan kulturellt klimat marknadsföra sin skola som den mest krävande av alla är att gräva sin egen grav. Och eftersom endast det bästa anses vara gott nog tvingas alla genom i princip samma utbildning. Resultatet blir att skolan producerar likriktade, okritiska och följsamma medborgare, vilket är så långt från bildningens komplexitet och mångfald man kan komma. Sedan undrar man varifrån känslan av osäkerhet och främlingsfientligheten kommer från? När allt fler tvingas bli allt mer lika ökar känslan av hot inför det som är annorlunda, och mångfald ser ut som ett hot eller problem, när det i själva verket är förutsättningen för hållbarhet.

There is more than a little truth in Nietzsche’s indictment. But to reach this nugget, you will have to wade through pages of Romantic gibberish about the aristocracy of the spirit and the privileges of genius, which foreshadow the absurd figure of the Übermensch that he concocted in his later work as a redeemer for modern times. But when he observed that education was increasingly being shaped by external forces, Nietzsche was on to something important. A shift of the sort that was under way in 19th-century Germany began in the UK with the regime of monitoring and assessing research that was imposed in the late 1980s. Until that time universities had been autonomous institutions. Now they have to justify themselves as somehow increasing national output – a requirement that denies that intellectual life has value as an end in itself and assumes everything of importance can be measured.

Nietzsche visste inte och såg inte in i framtiden. Och hans texter är fyllda av tankar som kanske uppfattas problematiska. Men han skriver så av ett skäl. Han vill tvinga läsaren att tänka själv. Han undervisar inte, han samtalar och skriver texter som fullbordas först i mötet med en läsare som vågar utmana texten och som använder innehållet för att lära sig något om sin samtid. Hans texter främjar nyskapande och kreativitet. Om vi, istället för att betrakta hans filosofi som obskyr och problematisk, hade låtit studenterna själva bilda sig en uppfattning om innehållet, utan något annat mål att försöka lära sig något, hade skolan sett annorlunda ut och kanske hade vi inte talat om den i termer av kris. Om Nietzsche fått visa vägen och om det sätt han skriver på hade bildat skola eller i alla fall accepterats som ett sätt att tänka, hade andra lärare än regelföljande och måluppfyllande individer sökt sig till skolan och känt sig hemma där. Andra medborgare och andra kunskaper hade blivit resultatet, och skolan hade fostrat andra kompetenser. Ett annat samhälle hade vuxit fram. Skolan både påverkar och påverkas av sammanhanget den finns och verkar i. Skolan är inte ett verktyg som med hjälp av socialt ingenjörskap kan forma den idealtyp som marknaden efterfrågar.

Other forces within education itself have been at work undermining universities as places dedicated to independent thinking. The American cult of political correctness may have begun as a response to ugly practices of discrimination, but it soon morphed into a regime of taboos and dogmas. With the rise of “trigger warnings” and the demand that campuses become “safe places” sheltered against intellectual disturbance, it may not be long before the notion that universities exist to promote unfettered inquiry has vanished from living memory.

Världen är inte en kontrollerbar och säker värld, så vad vinner vi på att göra skolan till en sådan plats? Och vad händer i ett samhälle med lydiga medborgare som inte tänker själva om en sådan som Donald Trump får makten? Eller är det bara i ett sådant samhälle en sådan som han kan få makten? Nietzsche hjälper oss att ställa frågor utan givna svar och arbetet med hans filosofi utvecklar egenskaper som behövs för att hantera tillvarons oundvikliga komplexitet och osäkerhet. Att eliminera osäkerhet och försöka kontrollera det som inte går att kontrollera är ovetenskapligt. Ändå är det just vad vi försöker göra idag, med stöd i (på förhand och av makten sanktionerade) delar av vetenskapen som passar in i den bild av verkligheten som för tillfället är gångbar. Vi utgår idag allt mer från kartan och försöker anpassa verkligheten efter den, istället för att göra tvärt om. Verkligheten och lärandet är som det är, inte som människorna vill att det ska vara. Dessa insikter lär oss Nietzsche att hantera och han hjälper oss förstå att det inte går att kontrollera en så pass komplex process som lärande.

There will be some who say this is a sign that liberal values have been abandoned. For those who think like this there is a simple remedy for the maladies of higher education. We must return to John Stuart Mill: let any idea however offensive be freely expressed, so that it can be challenged and where necessary rationally rebutted. But at this point Nietzsche poses some awkward questions. Mill believed everybody gained from freedom of expression, including those who wanted to shut it down: all human beings want the benefits that come from growing knowledge. But what if many are happy to relinquish these benefits for the sake of values they consider more important and want to impose on others? Mill’s answer is that what matters is the continuing advance of the species. But as Nietzsche understood, the idea of “humanity” as a collective agent with universal goals that it pursues in the course of history is a secular residue of a religious faith in providence. If you stick to empirical observation, all you will find is the human animal with its many conflicting values and ways of life.

Det är många år sedan nu som jag läste David Ehrenfelds bok The Arrogance of Humanism, som skrevs på 1970-talet och som handlar om människans syn på sig själv som skapelsens krona och själva meningen med livet på jorden. Den boken fick mig att inse vad självförhärligande, hybris och arrogans kan leda till. Miljöförstöring, krig och ett kallt, sterilt och samhälle. Ekonomi håller på att ersätta allt, även kunskap, medmänsklighet och intelligens. Maskinerna håller inte på att ta över, det är människorna som i sin allt mer desperata jakt på pengar och lönsamhet säljer ut sig själva och sin själ. Och i skolan är det följdriktigt individen som står i centrum, inte kunskapen eller långsiktig hållbarhet. Nietzsche hjälper oss sätta kunskapen i centrum och ger oss verktyg för att hantera problemen som nytänkandet ger upphov till. Han sätter igång processer som tar oss vidare och visar att ett annat samhälle är möjligt, men att det är vi själva som får genomföra det, eller ta konsekvenserna av att vi inget gör. Vi får den skola vi förtjänar och den kunskap vi arrangerar för, inte den och det vi vill.

Det är inte enkelt. Inget som har med kunskap, lärande och forskning att göra är enkelt. Det måste vi inse och förhålla oss till för att skolans rykte ska återupprättas och för att kunskapen ska ställas i centrum. Det insåg Nietzsche redan på artonhundratalet och som tur är finns hans böcker kvar för oss att läsa och lära oss av eller med.