Föreställningen om vad kunskap är och hur säkert det går att vara på olika saker förändras. Periodvis är övertygelsen om möjligheten att nå visshet stark, och periodvis är den svag. Just nu är vi inne i en period av särskilt stark tro på vetenskapen som producent av sanningar. Och när tron är stark och många agerar som om det går, då går det förvånansvärt bra, vilket stärker övertygelsen. Det betyder dock inte att det går, inte på riktigt och inte på sikt. Framtiden är och förblir en öppen fråga, oavsett hur vi människor ser på den saken och oberoende av systemen vi skapar för att nå visshet och kontroll.
För att bli lyssnad på i ett sådant kulturellt klimat måste man BEVISA att man har rätt. Utan evidens eller hänvisning till någon typ av hårddata eller forskning (det vill säga artiklar i journaler där bidragen referee-granskats), avfärdas allt man säger. Oavsett vad man säger. Ofta med rätta vill jag vara tydlig med. Jag är på inget sätt en sanningstelativist. Jag är en varm anhängare av vetenskapen, men vetenskap är ett långt vidare begrepp än det som idag används.
Ett sätt att avfärda någon eller något är att anklaga den som lyfter frågan för att utgå från anekdotisk bevisföring. Ett exempel på det är debatten om kvaliteten i den högre utbildningen som tidigare i år startades av Dick Harrison, och som snabbt kom att handla mer om honom än om frågan han lyfte. Eftersom han inte pekade på några otvetydiga bevis, eftersom han utgick från sin egen upplevelse, avfärdades hela frågan tillsammans med kritiken mot honom som person. Därmed dog debatten om kvaliteten i den högre utbildningen, trots att vi är många som delar upplevelsen av att allting inte står rätt till i akademin.
Det jag reagerar på är följande: bara för att Harrison utgår från sina upplevelser när frågan väcks kan ämnet inte diskuteras med utgångspunkt i något annat. Allt förs tillbaka på källan, och eftersom Harrison utgick från anekdotisk "bevisföring", vilket inte accepteras av vetenskapssamhället, dödas hela frågan. Trots att Harrison inte bevisat något. Han är vetenskapligt skolad och vet att hans känsla är anekdotisk och saknar BEVISVÄRDE. Eller det är i alla fall min välvilliga tolkning av hans artikel. Jag tycker det är synd att frågan om kunskapskvalitet inte kan leva vidare som ett ständigt pågående samtal i akademin. Det är olyckligt att det krävs ovedersägliga bevis för att kunna lyfta en fråga som många, många uppenbarligen finner angelägen och relevant. Det är som bevisen är viktigare än det som "bevisen" handlar om.
Frågan om kvalitet i högre utbildning är enormt komplex. Den lämpar sig synnerligen illa att debatteras, för det finns inga enkla svar eller lösningar på problemet. Alla har sin upplevelse, och den påverkar deras upplevelse och sätt att agera i vardagen tillsammans med studenterna. För så fungerar vi människor. Och kunskap är relationell, föränderlig och uppstår samt förändras mellan människor. Vill man värna kunskapen och höja kvaliteten i högskolans verksamhet krävs att frågan hålls levande. Det går inte om det krävs bevis för allt som sägs och forskningsstöd för alla förslag som presenteras. Kravet på säkerhet riskerar att bli ett hinder för utveckling och utveckling av kvalitet. Det jag vill peka på är att det måste gå att samtala om angelägna ämnen, utan att riskera anklagelser för anekdotisk bevisföring.
Man kan tala om sina upplevelser, det går att utgå från dem för att väcka frågor och öppna upp för samtal. Eller det borde gå. Problemet är att det anses kräva bevis för att säga något idag, trots att det som sägs inte sägs med anspråk på att vara bevis på något. Det går att ha rätt utan bevis, på samma sätt som bevisade påståenden kan visa sig vara felaktiga. Och så länge det handlar om samtal är det viktiga inte om det är sant eller ej, utan om vad vi kan och bör göra. Har Harrison fel är det den enklaste sak i världen att visa det. Svårare är det att med stöd i forskning bevisa att alla som delar Harrisons känsla har fel.
Det som står på spel i debatten om kvalitet i högre utbildning är enormt mycket mer och långt viktigare än en professors ord och vandel. Högskolan är det fundament som hela kunskapssamhället vilar på. Nog borde det finnas utrymme och intresse för samtal om vardagen i akademin och resultatet av högre utbildning. Hur bevisar man att allt är frid och fröjd? Kan vi vara säkra på att mångas känsla inte betyder någonting? Och, viktigast av allt, vilka risker går att förknippa med avsaknaden av samtal om kvalitet i den högre utbildningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar