En stark ledare, eller flera tänkande?

Ledaren ses idag som en frälsare. In kommer Gösta, eller vad han (för det är ofta en man) nu heter, och plötsligt pekar allt i rätt riktning, målen uppnås och alla är nöjda och glada. Tankemodellen utgår från att anställda är som får som behöver en herde för att komma någon vart. Även akademin leds på detta sätt. Docenter och professorer låter sig allt oftare och tydligare ledas av direktiv från olika ledare, mot mål som satts upp av andra. Inte sällan utförs uppgifter och arbetas efter planer och modeller som strider mot professorns egen forskning och vetenskapssamhällets beprövade erfarenhet.

Frågan är hett debatterad dessa dagar, efter Harrisons utspel och händelserna på Karolinska. Läser idag på Brännpunkt en viktig och intressant artikel av Jens Stilhoff Sörensen (docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet och Utrikespolitiska Institutet) och Erik J Olsson (professor i teoretisk filosofi, Lunds universitet) som handlar om problemen med New Public Management.

En stor dansk undersökning som nyligen genom­fördes av Megafon, Politiken och TV2 visade att danska offentliganställda mår sämre än någonsin, att stressen ökat, att 82 procent arbetar mer i dag än för fem år sedan, och att alltmer detaljdokumentation tar resurser från den egentliga verksamheten. I Sverige visade en studie av en grupp ledande socio­loger att den ökade detaljstyrningen upplevs som negativ av 75 procent av läkarna, 65 procent av universitetslärarna och 70 procent av lärarna (Brante med flera 2015). En undersökning av Läkar­förbundet visade att 60 procent av läkarna ansåg att ersättningssystemet inte stimulerade till att utveckla nya och bättre arbetssätt, och mellan 60 och 70 procent av läkarna ansåg att de etiska principerna var svåra att följa på grund av styrningssystemet. Detta är visselblåsarsiffror i högsta grad!

Man säger att kunskap och forskningsresultat skall ligga till grund för alla beslut ...  men det pågår mycket forskning, olika typer av forskning. Därför går det, om man bara är lite uppfinningsrik, oftast att hitta forskning som ger stöd åt ledarens beslut, oavsett hur det ser ut. Ledarens roll legitimeras på detta sätt, konsekvent, i efterhand. Först händer något, sedan, om det gick bra, hyllas och belönas ledaren, alternativt straffas. Men bedömningen sker alltid i efterhand, med facit i hand. Därför är det så viktigt att diskutera dessa frågor nu, när problemen så att säga ligger i öppen dager och inte går att vifta bort genom att skjuta på budbäraren. Det handlar om samhället och om allas vår framtid, om hållbarhet.

Inom universiteten är ett av problemen som sagt finansierings­systemet som baseras på att studenterna klarar kurserna, vilket ger incitament att godkänna fler studenter än den professionella bedömningen medger. Men problemen är mer genom­gripande och NPM-reformer håller nu på att omvandla hela verksamheten.

En särskilt oroande negativ utveckling handlar om hur yttrandefrihet och akademisk frihet ur­holkas. När högskolor börjar bete sig som privata företag med kortsiktig vinst som ledstjärna blir lojali­tet mot chefen och varumärket viktigare än lojali­tet mot allmänintresset eller sanningen. Den med Harrison-affären parallella KI-skandalen illu­strerar hur en företagsliknande styrning leder till att obehagliga sanningar mörkas och kritik tystas ner. I slutänden påverkar detta kvaliteten på demokratin. Om inte yttrandefrihet finns inom forskningsmiljöerna och förmedlas till studenterna genom­ undervisning och deltagande i högskolans beslutsprocesser, vad blir då den långsiktiga effekten på det öppna samhället?

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Framtiden finns per definition inte. Nuet däremot, skapas i och genom det samlade resultatet av kollektiv handling. Nuet är en konsekvens av handling. Samtliga aktörers handlingar skapar vardagen, kultur, samhället, allt. Ledarens roll för blivandets riktning är liten. Herdens makt är aldrig större än fårens vilja att låta sig ledas. Visst ser det ut som ledare leder, men det är bara en efterhandskonstruktion. Människan vill förtvivlat väl att det ska se ut som det var hen som hade kontroll. Medborgare önskar att de folkvalda politikerna och statsministern skall fixa problemen i samhället.

Vad vill jag säga med resonemanget? Jag vill visa att relationen mellan ledare och ledd är komplex. Det går inte att med säkerhet säga vad som får det och inte detta att hända. Och ända sedan mänsklighetens gryning har människor lagt sina liv och öden i ledares händer. Jesus. Sinnebilden för ledaren. Hans dekret styr fortfarande vardagen för väldigt många människor, direkt och indirekt. Det om något borde mana till eftertanke. Han, om han ens existerat i sinnevärlden, utövar ledarskap fortfarande, 2000 år efter döden. Samhället har förändrats till oigenkännlighet, men tron på ledaren består. Ett resultat av människans biologiska arv snarare än ett tecken på storheten och genialiteten i idéerna.

Ledare tar beslut, pekar ut riktningen, får ibland groteska löner och ses upp till. Ledare sitter i toppen, syns utåt och tar ansvar. Ingen kan förneka detta, men leder gör de inte. Ledare kan möjligen skapa gynnsamma klimat och sociala miljöer som lättare än andra kontexter har förutsättning att lyckas. Leder gör de emellertid inte. Ledare tar åt sig äran, skyller på sina underlydande eller får bära hundhuvudet. I efterhand, när facit finns. Drömmen om ledaren är ett gissel, en sjukdom som drar över världen. Peter Wolodarski skrev klokt om detta i DN i helgen.

Hur kunde det gå så här långt? Även om Donald Trump besegras i höstens val borde hans framfart sätta i gång en självkritisk diskussion om hälsotillståndet i våra demokratier. Varianter på Trump finns numera praktiskt taget överallt, något i vår tid har berett vägen för denna typ av auktoritära och antiliberala politiker. Där finns en längtan efter den starke mannen som förkastar kompromissen, pekar med hela handen och utlovar total seger – för att knyta an till den amerikanske historikern Richard Hofstadters klassiska 1960-talsanalys i essän ”Den paranoida stilen i amerikansk politik”.

Efter andra världskriget var det åtskilliga som funderade på hur demokratin skulle skyddas mot sin egen undergång. Stabilitet, trygghet och grundmurade fri- och rättigheter blev centrala svar.

Hemma i Sverige manifesterade sig tankarna i den framväxande välfärdsstaten; internationellt i en rad ekonomiska och politiska samarbeten, liksom idén om universella mänskliga rättigheter.

Självklart är det svårt att ändra på deta. Kulturens makt över oss människor är stark, och den är som den är. Det är viktigt att inse och något man måste förhålla sig till. Bara för att det skulle kunna vara annorlunda betyder inte att det blir så i en handvändning. Tålamod och ödmjukhet är en förutsättning för kulturvetare, annars bränner man ut sig. Däremot går det att öka medvetenheten om förhållandet, själva förutsättningen för allt. Och ur denna kollektiva insikt kan en ny syn på hur man kan organisera företag, samhällen och seminarier växa fram, underifrån och i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Om den synen på ledarskap sprids och kan påverka kollektivets syn på sina egna möjligheter, då öppnar sig möjligheter. Stora möjligheter. Det är ingen enkel lösning, ingen snabb fix och det finns inga som helst garantier för framgång. Bara potential.

Med en annan syn på ledarens roll och förmåga kan en hel del av ledarskapets kultur och där till kopplade avarter göras upp med. Sanslösa löner, orimliga bonusprogram och osund glorifiering av Ledaren, allt som är dåligt med nuvarande syn på ledarskap går att göra sig av med. Utan att egentligen förändra något av betydelse. Och när det är gjort kan arbetet med att skapa ett samhälle där fler kompetenser kan komma till nytta. Det finns potential att bygga en värd där insikten om människans ömsesidiga beroende är närvarande dagligen och stundligen. En värld med ödmjuka ledare, som inser sin begränsade roll för processens framgång. En värld där alla inser att alla behövs, på olika sätt. Avslutar med några ord från Ulf Danielssons och Shirin Ahlbäck Öberg, som i sin slutreplik på Brännpunkt skriver följande.

I Ledningsutredningen finns en illa dold frustration över alla dessa trätande forskares ständiga ifrågasättande. Tänk vad bra det skulle vara om alla istället rättade sig efter de enskilda starka ledarnas politiskt förankrade strategiska visioner! Forskningen visar dock entydigt att kreativitet och oberoende kunskapssökande inte bäst manas fram i toppstyrda organisationer – tvärtom.

Det är inte mer ledning vi behöver, utan tid att tänka och en mer utvecklad, kollektiv förmåga till reflektion.