Tänker tillbaka på åren. 2011 började jag på allvar. Det var som att släppa på en fördämningslucka. Ord och tankar forsade ut. Snabbt blev det 100 poster och innan det första året var slut hade jag skrivit över 600 poster. År två blev det drygt 500 och sedan har det legat runt 400. Jag tänker aldrig framåt, tittar bara bakåt. Det brukar jag säga till studenterna. Titta inte på högen böcker som ska läsa, och fixera er inte vid antalet sidor ni ska skriva. Ta en sida, en text, i taget. Ta vara på tiden. Stanna upp ibland och blicka bakåt. Låt er imponeras av den växande högen bakom er. Yes you can! Men bara om ni hittar er egen väg och lär er förstå vad som motiverar just er. Tacksam för att jag tidigt insåg det, som student och som bloggare. Jag har aldrig inspireras av högt uppsatta mål. Jag förlamas av dem. Och vad ska man göra sedan? När man blivit bäst i världen, vad ska man med framgången till? Är det ens en framgång? För mig är det resan som är målet, i skrivandet, studierna och arbetet. Det var därför jag sökte mig till akademin, för att få vara i rörelse, för att få möjlighet att lära och upptäcka. Att skriva för att producera och för att bidra till att höja graden av forskningsperformance, för sakens skull. Jag har svårt att se något mer meningslöst. Det är INTE att använda skattepengarna som läggs på forskning och högre utbildning klokt!
Nåväl. Idag ska jag fortsätta korrekturläsa manuset till bok nummer två serien om tre. Förhoppningen är att den ska bli helt klar innan sommaren. Och då bör jag även ha fått besked från förlaget om bok nummer ett. Det står och väger, och jag vet ju hur det ser ut i bokbranschen. Den går på knäna och är hårt pressad av samma syn på form och innehåll som akademin, och den är dessutom hårt ekonomiskt pressad. Det går inte att ge ut böcker som inte säljer, oavsett hur bra de är. Därför hoppas jag på det bästa, men förbereder mig på det värsta. Det gör jag med gott mod. Arbetet har varit mödan värd oavsett hur det går. På något sätt kommer manusen att publiceras, och det kommer att ske under året. Mitt mål var att skriva utan några andra krav än dem jag ställde upp. Som här på bloggen. Därför har skrivandet och arbetet med innehållet varit givande. Jag är så att säga redan i hamn, och skulle manuset slå an en ton på förlaget, skulle redaktörerna tro på projektet, är det en stor bonus. Men allt står inte och faller med det.
Tänker tillbaka. Vad skrev jag då, när jag fortfarande hade alla de där 2500 bloggposterna framför mig? Hur tänkte jag när jag fått ihop 100 poster? Jag skrev,
Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.Det håller än, och känslan är den samma. Flödet är inte riktigt lika starkt, men det ena ger det andra, fortfarande. Och det finns massor av uppslag kvar. Tricket är att inte göra upp några planer. Allt handlar om att fortsätta. En post i taget.
En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.
Tack! Utan läsare är det meningslöst att blogga. Och ni blir fler och fler. Det går i vågor men trenden är tydlig. Ödmjuk inför det. Kommentarerna och synpunkterna är enormt värdefulla. Jag försöker svara på allt, men ibland inser jag att tiden inte riktigt räcker till. Tacksamheten känner dock inga gränser. Och kulturvetenskapen är minst lika viktig och angelägen idag som då, vilket också inspirerar.Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?
Skriver under på detta fortfarande. Hållbarhet är enormt viktigt, och det finns hur många aspekter som helst av frågan att nysta i. Annat är inte lika aktuellt idag som det var då.Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!
Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om långsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.
Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!Jag fick besked. Strax innan midsommar 2011. Ett positivt besked. Oerhört glad för det även om ingenting förändrats egentligen. Jag är jag och det var som sagt inte för att göra karriär jag sökte mig till akademin, det var för kunskapens skull.
En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.
Det var nog tur att jag inte fick det där stipendiet, för bara några veckor efter att jag skrev den där bloggposten hamnade jag på sjukhus. Misstänkt hjärtinfarkt. Det var kulmen på en lång period av turbulens på många olika områden. Jag lovade mig själv på sjukhuset att bli bättre att ta vara på livet. Och det har jag verkligen gjort. Jag mår bättre idag än då, för drygt fem år sedan. Då hade jag inte varit utanför Europa. Idag har jag besökt USA och New York fyra gånger. Längtar tillbaka, men också till nya resmål. Livet, i alla dess aspekter, är spännande.Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.
Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen.
Skriver under på detta också, fortfarande. Fortsätter blogga. Kanske kommer det en post till senare idag. Jag vet inte och lovar inget. Ingen vet, ingen kan veta. Framtiden är öppen, och det måste den vara. Annars är livet inget liv.Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …
Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, och lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!
Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!
Stort tack, kära läsare, för att ni inspirerar och låter mig skriva! Flyktlinjer känns som det mest meningsfulla jag gjort i (det akademiska) livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar