fredag 1 april 2016

Om punkens långtidsverkan

Det finns ett fönster, tror jag, i livet, då ens sociala jag formas tydligare än både innan och efter att det öppnats och stängts. Först formas en personlighet, till stor del genetiskt men även av definierande händelser i barndomen. Det styr hur man reagerar innan intellektet tar över. Sedan, under en längre eller kortare period står det där fönstret öppet, och det är då man formas till den man kommer att vara tills man med ålderns rätt och av erfarenhet bryr sig allt mindre om vad andra tycker och tänker om en. Det där fönstret öppnades för mig någon gång under eller strax efter 1977, när jag var runt 12. Och det som formade mig mer än något annat var musiken jag lyssnade på. Även om jag sällan återvänder till just den musiken inser jag hur mycket den fortfarande formar mig. Det är onsdagens Understreckare som får mig att inse detta; Jonas Ellerströms artikel om punken. Rubriken skriver jag verkligen under på: "Ett kortvarigt uppror med långtidsverkan", för det är så det känns. Punken påverkade mig mer än jag kunde ana när jag var tonåring och den påverkar mig fortfarande.

Det där fönstret öppnades långsamt och stod på vid gavel runt 1980. Allt kulminerade med Ebba Grön och 800 grader 1981, vars känsla jag försöker sätta ord på här. Sedan stod fönstret på glänt. Den siste som verkligen trängde igenom bruset och nådde ända fram till mig är Håkan Hellström. Jag lyssnar idag på musik, både från tiden före och efter det där fönstret öppnades och stängdes, men det är punken som format mig.
En politisk revolution har sin bestämda datering: den dag upproret bryter ut. En social revolutions början är mer svårplacerbar: hur avgör vi när attityd­förändringar inleds och nya beteendemönster tar form?

Det går att säga att den engelska punken fyller 40 år den 26 november i år, eftersom det är på dagen fyra decennier sedan The Sex Pistols debutsingel ”Anarchy in the UK” släpptes av skivbolaget EMI. Men ur andra aspekter är det datumet en efterhandskonstruktion: andra punkband hade redan släppt skivor, punken som musikaliskt och socialt fenomen var redan etablerad och omskriven.
Sex Pistols skiva Never mind the bollocks sticker ut. När jag tittar på bilderna från nostalgiboken Poster som jag köpte på bokmässan i höstas väcks en flod av minnen till liv.


1977 var jag för ung för att gå på konsert. I alla fall ensam. Jag var på Scandinavium med pappa och min syster och såg ABBA. Just de där åren är motsägelsefulla när man tänker tillbaka på dem. Det är lätt att tro att man har koll. Jag lyssnade på Sex Pistols, men först på högstadiet och det var 1978 jag började där. Nåväl, det satte sina spår. Kraften i musiken talade till mig. Det var min musik för den kom till mig när jag var ung och formbar. Den första "riktiga" konserten jag var på var Nina Hagen och det tror jag var 1979.

Jag lyssnade även på annan rock men det var liksom inte min musik. Deep Purple och Rainbow lyssnade jag på, men det var punken som präglade mig på allvar. Jag blev jag med hjälp av eller genom punken, utan att jag då hade en aning om det. Idag ser och förstår jag dock, och efter att ha läst Ellerströms artikel förstår jag ännu bättre.








Han skriver ...
Ska man ändå – eftersom punken, inte minst ur social och politisk synvinkel, är värd att skriva om – välja ett datum att publicera sin artikel på kan ­dagens duga utmärkt. Den 30 mars 1976 hade Sex Pistols sin första spelning på The 100 Club på Oxford Street. De hade debuterat live den 6 november året innan på St Martin’s College of Art, och förflyttningen från konstskola till centralt belägen, välkänd Londonklubb är signifikativ: vad som hade kunnat förbli en marginell händelse inom en sfär där provokationer är det förväntade exploderade till ett rikstäckande skandalfenomen.

I sin utomordentliga bok ”England’s dreaming. Sex Pistols and punk rock” från 1991 gör Jon Savage redan i titeln ett slags gradering av sina ämnen: ­studien handlar i första hand om det engelska samhället, i andra hand om gruppen Sex Pistols, i tredje om den genre de i viss mån skapade och i högsta grad blev representanter för. Redan tidigt stod det klart att musiken inte var det intressantaste med punken. Vad Sex Pistols, framför allt gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook, gjorde var i grunden detsamma som Beatles gjort då de debuterade 15 år tidigare: gå tillbaka till rötterna, förenkla och effektivisera musiken, återför energi och attityd till den.
Musiken är inte särskilt nyskapande, det inser jag, men den kom till mig när det där fönstret just öppnats, eller jag vill nog snarare se det som att det var punken som sparkade upp fönstret. Kraften som träffade mig skakade om. Det handlade inte bara om musiken, utan lika mycket om kläderna. Fast det var attityden som påverkade mig mest och som fortfarande påverkar. Upproriskheten, gör-det-själv-attityden och sparkarna uppåt, mot makten och överheten. Jag revolterade inte själv, men punken inympade något i mig som jag fortfarande bär på och som påverkar hur jag ser på samhället, skolan, allt. Punken var något annat än tidigare generationer tonårsuppror.
Men de milda protester som beatlarnas hår­mode framkallade 1962 var ett intet mot det sätt på vilket engelsk press och tv förfasade sig 1976. Tidssituationen var en annan, och provokationerna naturligtvis av annat slag, även om svärord, trasiga kläder och säkerhetsnålar genom kinderna idag inte upprör någon. Året därpå, 1977, inföll Elizabeth II:s silverjubileum som regent, och Pistols sångare Johnny Rotten (numera John Lydon) såg tillsammans med McLaren fantastiska möjligheter att göra sig hörda just mot bakgrund av det konstitutionella, politiska och ekonomiska etablissemangets firande.

Det är motiverat att låta Pistols på egen hand ­representera punken, men det går inte att tala om gruppen som kulturellt fenomen och politisk aktör utan att inkludera McLaren. Vidare måste man komma ihåg att England var och är ett klassamhälle av ett slag som inte existerat i Sverige sedan kriget, och mer specifikt att det engelska kungahuset ut­över att föda en hel turistindustri är en symbol för detta samhälle och dess kvävande traditioner som inte har någon likhet med den svenska monarkin.

Bitterheten och hatet i Rottens alltid välformulerade och intelligenta texter är helt enkelt inte fullt fattbara utan denna bakgrund, på samma sätt som surrealismens blasfemier måste förstås i sitt samband med den franska katolska kyrkans moraliska och ideologiska grepp om samhället. ”I am an anarchist / I am an Antichrist” inleddes Pistols ”Anarchy in the UK”, och om det kunde uppfattas som ett uttryck för rocktexters vanliga skrytsamhet slog en annan desperation igenom i de följande raderna: ”Don’t know what I want / but I know how to get it / I wanna destroy”.

I sin långa inledning till den nya utgåvan av ”England’s dreaming”, som kom 2005, frågar sig Jon Savage vad som karaktäriserade det engelska samhälle som punken obestridligen skakade om under åren 1976 till 1978. Det första ord han finner är kyla, som i känslomässig kyla, ett fruset tillstånd som gäller både samhällets förhållande till sina medborgare och den enskilda individens situation.
För mig är Sex Pistols bara känsla. Det var andra band, långt senare, som öppnade mina ögon för den där frustrationen som kommer så tydligt till uttryck i låtarna. Under många år var det bara musiken och känslan som intresserade mig. Egentligen var det nog först sent på 1980-talet som mitt politiska medvetande vaknade. Då insåg jag för första gången hur präglad jag var av punken. Jag är uppvuxen i en villaförort där man röstar höger. Det var det normala. För mig var det därför lite av en komma-ut-känsla när jag insåg att mina sympatier låg till vänster. Jag tror på solidaritet, medmänsklighet och tycker att politiken ska omfördela välståndet i världen så den blir mer jämlik. Idag när samhället återigen allt mer liknar det samhälle som England var, där i slutet av 1970-talet, med växande klassklyftor, arbetslöshet och bristande framtidstro, känns punken lika aktuell idag som då.
I ett sådant läge blir också negationer en form av protest. Pistols lånade en av Iggy Pops låtar, ”No fun”, de gjorde en egen som hette ”No feelings” och i andra singeln ”God save the Queen”, utgiven till silverjubileet i juni 1977, är ledorden ”no future”. England trodde sig fortfarande vara en världsmakt, trodde fortfarande att det vunnit kriget när det ur ekonomisk aspekt hade förlorat det. ”There is no future in England’s dreaming”, löd en rad i Rottens text.

Att en så radikalpessimistisk inställning – ingen glädje, inga känslor, ingen framtid – kunde samla så många anhängare säger mycket om tiden. Att den krävde sina offer ter sig i retrospektiv kusligt förutsägbart. All den ilska och allt det trots som punkrörelsen rymde kom att sakna mål så snart de slagordsmässiga protesterna mot drottningen och flaggan var förbrukade. Gatuslagsmålen med andra subkulturella grupper som teddy boys (övervintrande 50-talsrockare) och snart nog öppet fascistiska skinheads var bara inledningen på den implosion som drabbade punken. På det individuella planet blev alltför ofta en drogtyngd självdestruktivitet den enda resterande energiutvecklingen. Pistols ­basist Sid Vicious är bara det mest kända exemplet.
Visst kände jag glädje och jag svämmade över av känslor, men den där känslan av att det inte finns någon framtid, den bär jag med mig. Den har präglat mig, djupt. Fast jag är lika lite en pessimist som punkens företrädare. Som sagt, punken var ett slags urkraft. Punken transformerade hopplösheten till något. Folk började spela och skriva. Det hände massor av saker. Punken fick mig att våga, delvis på grund av hopplösheten och avsaknaden av en framtid. Jag bröt mig loss och tog mig från villaförorten. Började på gymnasiet i stan. Fick nya vänner och fortsatte lyssna på all musik som kom efter: Ebba Grön, Imperiet, U2, Cure och så vidare. När jag börjat jobba och fick pengar var det skivor och konsertbiljetter jag la mina pengar på. Och när samhällsengagemanget vaknade var det uppenbart hur mycket musiken präglat mig. Texterna som jag inte lyssnat på tidigare började jag upptäcka där, ganska sent, vid slutet av 1980-talet. Om musiken kickade igång mig var det tetxterna som fick mig att ta tag i mitt liv. Jag ville något mer än baka bröd. Jag ville studera, resa och läsa filosofi. Punken fick mig att våga. Vad hade jag att förlora: Utan framtid, utan känslor, utan glädje. Frustrationen som bubblade inom mig förlöstes när insikten om vad Thåström och Bono sjöng om kickade in, relativt sent livet. Det är jag oerhört tacksam för, att punken inte bara var ett explosivt tonårsuppror, utan att dess verkan var långvarig.
Marcus storverk ”Lipstick traces. A secret history of the twentieth century” kom 1989 och står sig som den bästa ideologiska översikten av punken. Framför allt är det dess rötter i 60-talets situationism, utgående från Paris, som Marcus spårar. ­Liksom situationismens centralgestalt Guy Debord i vissa avseenden kan te sig som en ganska dubiös figur, men utförde en knivskarp analys av vad han i en boktitel benämnde ”Skådespelssamhället” (1967), kan Malcolm McLaren framstå som en samvetslös och omoralisk trixare – men det går inte att förneka att hans makabra humor och förmåga att få medierna att dansa efter hans pipa rymde en rejält subversiv potential.

McLaren och Westwood hade läst Debord och omsatte med Sex Pistols som aktörer hans idéer i ett spektakel som likt en fackla slängdes in i engelska tidningsläsares och tv-tittares vardagsrum. Att gruppen inte kan reduceras till marionetter utan hade en egen, delvis sammanfallande agenda och framför allt personliga erfarenheter av annat slag än McLaren, framgår av John Lydons två utmärkta självbiografier och Julien Temples ställvis rent gripande film ”The filth and the fury” från 2000.

Det är möjligt att trickstern McLarens avsikter inte sträckte sig långt bortom önskan att ställa till med en riktigt präktig skandal. Men tiden har visat andra egenskaper hos punken än dess negativism. Aversionen mot punkarna var på sin tid så stor att det faktiskt var en nödvändighet att öppna egna spelställen, göra egna affischer och fanzines, spela in skivor själv och ­öppna egna butiker att sälja dem i. Den gör-det-själv-inställning som präglade punken och även ­efterkommande, musikaliskt mer varierade rörelser som nya vågen, var enkel och självklar och bars inte av någon retorik, men lyckades faktiskt etablera ett kraftfullt alternativ till kommersiell musik­industri. Det finns de för vilka dessa lärdomar från punkåren format hela livet. Jag räknar mig dit.
Även jag gör det. Negativismen transformerad till kampvilja och kraften i rörelsen får mig att kämpa vidare, trots att det ser ut att inte finnas någon framtid och trots att utvecklingen aldrig riktigt verkar vilja vända sig till det bättre. Vad har vi att förlora? Ingenting: Always look at the bright side of live, är en annan rad som kommer från humorvärldens motsvarighet till punken. Även det jag skrattar åt har präglats av punkens sparkande uppåt, dess absurditet och kraftfullhet. Finns det ingen udd och ingen samhällskritik i humorn är den värdelös, trist och genererar på sin höjd ett litet fniss. Jag skrattar nästan aldrig högt, men inom mig sprider sig en verklig värme när jag hör en riktigt vass monolog som visar vad som är fel och på vägar fram, som har hjärtat på rätt ställe och som bryr sig om de som behöver omsorgen. Punkåren, även om jag aldrig var en punkare, har format mig och mitt liv. Jag är i opposition fortfarande. Akademin är mitt arbete, men det är på bloggen jag lever. Här kan jag i sann punkanda skapa något av frustrationen. Flyktlinjer är punkbandet jag aldrig vågade eller kunde starta.
”Plötsligt var man inte ensam”, skriver Savage när han tittar tillbaka. En gemenskap uppstod där känslan av utanförskap på ett underbart paradoxalt sätt var det som förenade. Stereotypbilden av punkaren med tuppkamsfrisyr hör inte 1976 till, då var det individuella uttrycket vad som räknades och det viktiga var tvärtom att inte se ut som någon annan. Ibland behövdes inga yttre manifestationer alls: i Lund gick det utmärkt att vara punkare i lammullströja.

Så vändes faktiskt på många sätt textraden ”I wanna destroy” i sin motsats, i skaparkraft. ­Punkens kortvariga, självförbrännande uppror fick trots allt sina politiska och sociala effekter i den samhällsförändring som New Labour verkade för efter Thatcher – men det är på det individuella ­planet som dess verkningar varit mest effektiva och långlivade. En gång kände vi friheten i kroppen. Den känslan går inte över.
Exakt så känner jag också. Flyktlinjer får mig att inse att jag inte är ensam, och trots att jag är kritisk och det låter som jag vill förstöra är det bygga jag vill göra, bidra med det jag kan och använda kraften som brinner inom mig för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Jag var ingen punkare, men punken präglade mig och jag lever fortfarande efter dess ideal. Friheten som jag en gång fick smaka på, medans det där fönstret fortfarande stod öppet, kan jag fortfarande hämta inspiration från. Känslan går inte över, det är så det känns. Punkens långtidsverkan kommer att finnas kvar resten av livet, det är jag övertygad om och tacksam för.

Inga kommentarer: