Kreativitetens förbannelse och likriktningens faror

Kreativitet är bra! Det finns ett slags lyster om människor som anses kreativa. Samhällets självbild ser ut så och handlar om detta, om kreativitet som det högsta goda. Eller det är i alla fall min bild av kulturen jag lever i. Därför känns det förmätet av mig att säga att jag ser mig själv som en kreativ människa. Det kan uppfattas som att tuta i egen lur att säga så, men eftersom kreativiteten för mig mest känns som en förbannelse dristar jag mig ändå att sätta orden på pränt. Min kreativitet har ställt till med mer problem och utgjort fler hinder än den hjälpt mig fram.

Förbannelsen ligger i att kreativiteten som bubblar inom mig hela tiden aldrig går att kontrollera, den lever sitt eget liv, på sina egna premisser och i enlighet med sin egen (avsaknad av) logik. Den är inte min, jag är snarare slav under den. Kreativiteten går inte att stänga av och sätta på. Sitter jag på ett viktigt, men dödstråkigt möte där allt följer dagordningen och där det ena förutsägbara inlägget följer på det andra, kryper sig paniken på. Tankarna exploderar i huvudet och känslan av instängdhet kan ibland bli olidlig. På ytan förväntas jag vara lugn, men inombords kokar det. Jag får svårt att koncentrera mig. Följaktligen uppfattas jag ofta som disträ och ibland som mindre vetande, eller en knäppgök. Trots att jag vet och kan. Problemet är inte oförmåga eller ovilja, utan brist på förståelse. Mitt arbete på högskolan kräver förfärande sällan min fulla uppmärksamhet. Forskning och undervisning på högskolan borde vara en utmaning, men det liknar allt mer ett arbete vid löpande bandet. Kreativiteten är min kropps sätt att fly. Det är en överlevnadsstrategi, en undermedveten sådan. Detta har jag kommit till insikt om först på senare år, när jag med utgångspunkt i kunskap och erfarenhet reflekterat över mitt livs historia. Misslyckandet i grundskolan, ledan i bageriet och känslan av instängdhet som regleringarna och kontrollerna av högskolans verksamhet innebär. Jag vill inte fly undan, är inte rädd för att arbeta, tvärtom!

Allt som oftast och i olika sammanhang uppfattas jag alltså som apart, konstig och kanske ibland knäpp. Därför är kreativiteten en förbannelse, för att kulturen talar med kluven tunga och samhället håller sig med en dubbel moral. Rätt kreativitet, det vill säga en kontrollerad, målstyrd och kvalitetssäkrad kreativitet som håller sig inom uppsatta ramar är omfamnad och hyllas. Verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar, fördöms dock, eftersom den inte kan anpassa sig efter planen och för att den inte leder verksamheten mot målen. Problemet är att det först i efterhand går att veta om kreativiteten är ond eller god, användbar eller värdelös. Visste man på förhand vore det inte ett resultat av kreativitet. Å ena sidan ska man tänka utanför boxen och vara härligt kreativ, å andra sidan ska man följa planen och anpassa sig efter rådande kulturella normer. Snacka om paradox. Det är kanske inte ett problem för den som passar in och som trivs i en kontrollerad miljö, men för mig utgör paradoxen ett hot.

Gårdagens Under Strecket är det som aktualiserar tankarna. Jarl Torgerson är det som skriver, under rubriken: "Kreativ galenskap inte enbart en myt." Med utgångspunkt i ny forskning visar han att det finns fog för "myten" om kreativitet och (vissa) psykiska diagnoser. Intressant läsning, på många och  olika sätt.

Är kreativitet, i vardagslag eller i sin exceptionella geniala form, kopplad till psykisk sjukdom eller patologiska personlighetsdrag? Två aktuella och mycket intressanta böcker belyser grundligt och förtjänstfull ämnet; dels den svenske psykiatern Simon Kyagas monografi ”Creativity and mental illness. The mad genius in question” (Palgrave Macmillan), dels en internationell antologi, ”Creativity and mental illness” (Cambridge University Press), redigerad av den amerikanske psykologiprofessorn James C Kaufman.

Forskningen om genialitet och psykisk sjukdom tog sin början under 1800-talets senare del. Cesare Lombroso såg galenskapen som genialitetens oundvikliga degenerativa slutfas. Francis Galton lyfte fram genialitetens ärftliga komponent, medan Wilhelm Lange-Eichbaum betonade att genialitet är en social konstruktion. Genier representerar inte en speciell människotyp. Geniförklarad blir man av sin omgivning. Det är inget man föds till.

På 1950-talet förskjöts forskningsområdets fokus från de högpresterande undantagen (genierna) till ett mer allmänmänskligt vardagsnära problemlösande och skapande (kreativitet). Samtidigt betonades mycket tydligare behovet av psykometriska metoder. Det senare utgjorde ett viktigt vetenskapligt perspektivskifte bort ifrån subjektiva bedömningar av vem som är genial, eller för den delen psykiskt sjuk, till mer enhetliga och reproducerbara mätningar av kreativitet och personlighetsdrag. Detta till trots finns fortfarande en viss begreppsför­virring, eller åtminstone ett antal olika kreativitetsbegrepp som analyseras i olika vetenskapliga ­studier, vilket innebär att vi på ett lite olyckligt sätt riskerar att jämföra äpplen och päron.

Bra och viktigt detta, att formulera ett begrepp som gör att det går att tala om kreativitet på ett konstruktivt sätt. Vet vi vad det är kan vi förhoppningsvis förstå det och kanske kan förmågan eller egenskapen komma till bättre användning i samhället. Om bara de idéer som passar in och som fungerar direkt accepteras som resultat av kreativitet har vi inte kommit särskilt långt. Vill vi på allvar förstå krävs forskning som verkligen kan gå till botten och bringa reda i tankefloran och skapa harmoni mellan begreppet och företeelserna som anses vara uttryck för kreativitet.

Inom forskningsfältet talar man om big-C och menar då genialitet på nivån Leonardo da Vinci eller Charles Darwin. Med begreppet pro-c avses alla som har kreativitet som yrke och levebröd men som inte når upp till genialitetens höjder. Här finner vi den stora grupp som fyller länsmuseernas konstsamlingar och dominerar universitet och ­lärda sällskap. Little-c, slutligen, omfattar vardagslivets kreativitet, det vill säga en dimension som ­berör de flesta av oss. Med en hierarkisk militär analogi skulle vi kunna tala om kreativitetens härförare, dess officerare och dess fotfolk.

Fast här blandas genialitet och kreativitet samman på ett olyckligt sätt, för nytänkande och genialitet är knappast samma sak. Historien är full av människor som varit minst lika KREATIVA som Darwin och da Vincci, men som ägnat sig åt saker som varken uppskattades i sin samtid eller av eftervärlden. Vidare finns det gott om exempel på resultat av kreativa människors arbete som fördömdes eller helt enkelt glömdes av samtiden, men som kommit att hyllas av eftervärlden. Uttrycken för genialitet och för kreativitet måste skiljas från synen på människorna som uppfattas som kreativa eller genialiska. Många har pekat på att geniet är en man, per definition. Uppdelningen fungerar kanske för båda fenomenen, men det är olyckligt att blanda samman dem. Genialitet och kreativitet är två olika saker, det är viktigt att framhålla.  

Finns det då något påvisbart samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom? Ett samband som håller modern vetenskaplig standard? Ja, det verkar så, vilket inte minst Simon Kyagas egen uppmärksammade forskning visat. De flesta är överens om att schizofreni inte är förenat med ökad krea­tivitet, utan snarare tvärtom. Däremot pekar ett flertal studier på att förstagradssläktingar till ­schizofrenidrabbade har en förhöjd kreativitet, vilket också är fallet med individer som uppvisar psykotiska personlighetsdrag eller ofullständigt utvecklade psykotiska symtom. När det gäller bipolär sjukdom är bilden entydigare. Såväl bipolära personer som deras närmaste släktingar besitter en ökad kreativitet jämfört med en kontrollpopulation. Alkoholmissbruk och kreativitet verkar där­emot inte hänga ihop, även om det finns studier som pekar på ett positivt samband bland författare. Det senare påpekade ju redan Horatius. Ett måttligt alkoholintag verkar däremot frigöra kreativa resurser mer generellt.

Det är viktigt att hålla i minnet att de flesta samband inom biologin och medicinen avser ganska måttliga, om än statistiskt säkerställda, risk- eller chansökningar. Det är alltså inga hundraprocentiga associationer hos den enskilde individen vi talar om, däremot samband som är starka nog att vara biologiskt betydelsefulla på gruppnivå.

Jag kan verkligen känna igen mig i detta. Bipolär sjukdom finns i släkten och min egen förmodade diagnos stämmer in i beskrivningen ovan. Känslighet för alla nyanser, svårighet att sortera intryck och en svårkontrollerad nyckfullhet gör att jag skiljer ut mig. När jag talar om mina upplevelser av än det ena än det andra är få som känner igen sig, även om de ser det jag ser och förstår vad jag säger när jag väl pekar på det och får tid att förklara hur jag tänker. Känsligheten gör att jag ständigt störs av både inre och yttre stimuli, det behövs inte mycket för att få mig att tappa tråden. Studenter som kommer sent eller som talar med varandra när jag föreläser kan ibland vara rent plågsamt. Jag inser dock att detta, i kombination med min dyslexi, tvingar mig att vara kreativ, för att överleva. Kan jag inte stava det första ordet som dyker upp i huvudet kanske jag behärskar nästa eller nästa. Tappar jag tråden, och det gör jag hela tiden, tvingas jag ta upp den igen, eller börja om. Och detta gör jag ständigt. Det är mitt sätt att överleva, att hitta lösningar och vägar fram. Fungerar det inte på ett sätt finns det alltid ett annat sätt. Därför har jag så fruktansvärt svårt att finna mitt rätta när inte bara målet är satt, utan vägen dit dessutom är utstakad och asfalterad. Då blir kreativiteten som kan ge mitt liv stadga och som ofta skänker ro i kaoset för att den riktar kraften som bubblar inom mig till min största fiende. Kräver uppgiften inte mitt fulla fokus och får jag inte prestera på toppen av min förmåga tappar jag intresset och ledan kommer som ett brev på posten. Och ledan förlöser kreativiteten. Jag har inga problem med mål och strukturer, det är kontrollen och de tvingande protokollen som skapar problem för mig. Får jag däremot göra saker på mitt sätt samt där och när jag kan och känner att det fungerar har jag förmågan att vara enormt produktiv.

ADHD-hjärnan bubblar av kreativitet, men det är inte en kreativitet som går att styra eller kontrollera. Jag ser ett tydligt samband mellan diagnosen och kreativiteten, och det verkar finnas stöd för detta i forskningen också.

Har då forskningen kunnat formulera en bakomliggande förklaringsmodell som länkar samman kreativitet och psykisk sjukdom? En modell som samtidigt kastar ljus över det biologiskt intressanta fenomenet att en så allvarlig sjukdom som schizofreni, som trots debut i unga år och med en negativ påverkan på reproduktiviteten ändå finns hos en procent av befolkningen? En intressant och plausibel tolkningsram är idén om en gemensam sårbarhet (shared vulnerability), en idé som bottnar i omständigheten att kreativa individer ofta beskriver den kreativa processen som mer eller mindre ­irrationell. Det gäller inte bara inom det konstnärliga området utan också på vetenskapens domäner. Arthur Koestler skrev i ”The act of creation” metaforiskt om dykaren som söker sig mot djupet men fortfarande är förbunden med ytan via en syrgasslang. Att utforska okända djup men ändå när som helst kunna återvända till den relativa normalitetens yta är centralt i poetisk och annan skapande verksamhet, menade Koestler.

Här vill jag peka på begreppet neurodiversitet, och samtidigt rekommendera bloggen Hypertunneln som är fylld av förklarande texter om detta begrepp. Utgångspunkten för tanken om neurodiversitet är att ADHD liksom andra egenskaper (såsom bipolaritet och andra diagnoser) är något alla individer har har, mer eller mindre av, och beroende på i vilken kontext man lever och verkar kommer egenskaperna att fungera mer eller mindre väl. Det handlar med andra ord om hur man ser på och definierar begreppet människa och hur man ser på mänskligheten som helhet.

Kunskap, samverkan och människan som kollektiv varelse. Vi kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Begreppet gemensam sårbarhet finner jag högintressant! Med ett sådant sätt att se på saken är inte ADHD och andra diagnoser problemet, problemet är samhället som inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Vi inser inte hur viktiga de är för vår gemensamma överlevnad. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore framförallt riskfyllt, och obehagligt. Och försöker vi tränga in begreppet kreativitet i en mall handlar det inte längre om kreativitet.

Vi är beroende för vår kollektiva överlevnad av varandras olikheter. Så kan man välja att se på kreativitet, ADHD och andra diagnoser. Som personliga egenskaper, istället för som något sjukt. Ju snävare norm vi skapar och upprätthåller, desto fler patologiseras. Hur långt är vi beredda att gå? Det är en viktig fråga, utan enkelt svar. Det är en fråga som bara kan lösas i och genom samtal. Alla berörs på detta sätt. Vi behöver som sagt varandra.

Modellen för gemensam sårbarhet beskriver sambandet mellan kreativitet och psykopatologi i linje med ordstävet att för mycket och för lite skämmer allt. Tanken är att kreativitet och psykisk sjukdom delar ett antal gemensamma psykologiska sårbarhetsfaktorer men också några skydds­faktorer, och beroende på balansen dem emellan kan den enskilde, schematiskt uttryckt, betraktas som psykiskt normal, uppvisa psykotiska personlighetsdrag eller ha en fullt utvecklad klinisk psykossjukdom. Kreativiteten är högst hos dem med psykotiska inslag i personligheten, för att sjunka såväl hos normalpersoner som hos de psykotiska. Modellen beskriver alltså ett omvänt U-format samband mellan skapande förmåga och psykisk sjukdom.

Kognitiv skillnad är ett annat användbart begrepp. Mänsklighetens kognitiva bredd som ett samlingsbegrepp för olika uttryck/kompetenser, och insikten om att dessa inte ryms i en individ. Idag är idealet en allt mer avsmalnad norm som alla ska passas in i. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Mot mitten, alla. Anpassa eder. Och när normen smalnas av drabbas individer som befinner sig långt från mittfåran. Allt fler drabbas ju smalare normen är. Och normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som håller på att formeras under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett sådant samhälle där det normalas spektrum är brett, där kan förmågorna som människor med en neuropsykiatriskdiagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje.

De sårbarhetsfaktorer som det handlar om, vilka ökar hos prepsykotiska och psykiskt sjuka individer, är ­oförmåga att sålla bort stimuli som erfarenhetsmässigt uppfattas som irrelevanta, förmågan att utveckla och bearbeta nya idéer om och aspekter på om­givningen, liksom tillgången till ett ökat antal nervcellskopplingar mellan områden i hjärnan som inte hänger tydligt samman funktionellt. Samtliga dessa faktorer ger en ökad möjlighet till extraordinära ­infall och idéer. Ett sökande mot havets, eller ­själens, djup med Koestlers bildspråk. Skyddsfaktorerna – syrgasslangen – som förmår balansera ett ovanligt tankeinnehåll utgörs av ett högt IQ, en hög kapacitet i hjärnans interna arbetsminne och en god förmåga att medvetet skifta tankefokus och inte dröja kvar och fastna mentalt. Med rätt balans ­mellan sårbarhetsfaktorer och skyddsfaktorer finns förutsättningarna för kreativitet. Med andra balanspunkter handlar det snarare om normalitet eller psykisk sjukdom.

Det är en intressant och tankeväckande modell med gott vetenskapligt stöd, även om mycket ännu återstår att fullt ut leda i bevis. En teori som också kan förklara varför en procent av befolkningen är drabbad av schizofreni. De psykologiska faktorer som, i rätt mix, ger kreativiteten grogrund är så ­viktiga för oss som art att evolutionen betalar priset – allvarlig psykisk sjukdom – hos dem där sårbarhetsfaktorer och skyddsfaktorer finns i en annan och mer ogynnsam blandning. Kom ihåg att förstagradssläktingar till schizofrena uppvisar en förhöjd kreativitet medan de drabbade själva alls inte är lika gynnade därvidlag.

På ett mindre strikt biologiskt – men kanske mer poetiskt – plan kan man fråga sig, vilket psykologiprofessorn Neus Barrantes-Vidal gör i Kaufmans antologi, om allvarlig psykisk sjukdom är priset för extraordinära gåvor, eller om de psykiskt sjuka som grupp tvärtom kompenseras för sitt lidande genom kopplingen till det kreativa tänkandets möjligheter. Att ställa frågorna så vittnar onekligen om den ­fascination som vi alltsedan antiken känner inför såväl skapande och genialitet som psykisk sjukdom; inslag i den mänskliga väven som det är alldeles omöjligt att bortse eller ta avstånd ifrån.

Låter tankarna bara flöda. Snart ska jag iväg på ett seminarium som jag hoppas inte blir trist, men det vet jag ingenting om nu. Därför tar jag tillfället i akt och låter kreativiteten och associationerna följa sina egna banor. Tänker på filosofen Nietzsche och på hans mentala status som det har spekulerats och skrivits en hel del om genom åren. Något slags sammanbrott drabbades av han utan tvekan av. Vid någon punkt i tiden gick han definitivt över gränsen. En tid innan befann han sig troligen i ett slags gränsland. Ingen tvekan om detta, men att utifrån dessa historiska fakta dra några slutsatser om texterna han skrev, om innehållet i hans filosofi, är ett logistiskt felslut. Det är att börja i fel ände. Bedömer man Nietzsches tankar efter hans diagnos lyssnar man mer på vem som talade, än vad som sades. Det stora, djupt mänskliga, kardinalfelet. Tanken på att allt den kloke säger är riktigt, och allt den galne yttrar är fel. Hur mycket man än vill går det inte att tänka så, inte om man verkligen vill veta. Om det är kunskap och insikt man söker måste man lyssna på och bedöma, orden. Kloka ord kan yttras av vem som helst, när som helst. Alldeles för lätt att glömma det när samhällets hjul snurrar allt snabbare och kraven på prestation ständigt stegras, när det finns allt mindre tid för tystnad, eftertanke, reflektion..

Alla förstår att även den som är galen kan ha rätt och säga kloka saker, om man bara ägnar problemet en liten stunds eftertanke. För vore det så att det på förhand gick att avgöra vem som är klok och som därför alltid måste lyssnas på, då vore det omdömet värt mer än kunskapen. När man väl fått det öppnar sig oändliga möjligheter till makt. Tänker man så och premierar man det främjas människans lägsta drifter. För den klokes ord upphöjs då till lag. Man har skapat ett slags kunskapens upplyste despot. Om det var så vi såg på kunskap, att först kommer personen, sedan orden, skulle det bli viktigare för enskilda att kämpa för ett godkännande, än att söka kunskap. För det är allmänt bekant, att kunskap långt ifrån alltid finns där man tror att den ska finnas. Är det kunskap man söker måste man vara beredd på att misslyckas och ha fel många gånger under vägs. Och då riskerar man att misstänkliggöras av dem som erhållit godkännande, de som har makten över vetandet. Vill man bli lyssnad på blir det där och då viktigare att skaffa sig mandat att tala utifrån, än stöd för orden i kunskap och beprövad erfarenhet. Fokus flyttas därmed. Från vad som sägs, till vem som talar.

Ser en allt tydligare glidning ditåt i dagens samhälle och akademi. Allt mer fokus riktas mot formen, mot betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass och att den som har vad som krävs alltid går att lita på, oavsett vad hen säger. Oroas över denna glidning, från innehåll till form. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? En obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt. Vetandet och det kritiska tänkandet riskerar då att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte behövs. Det som krävs är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En farlig utveckling.

För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och vetande är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att  våga engagera sig. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Alla engageras då i sökandet på den kunskap samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Och alla måste där och då skärpa sig och sina argument för att det som sägs ska accepteras, alla lyssnar lika kritiskt på allt som sägs. Det är en värld där det kritiska tänkandet ständigt utvecklas. Och det är den världen jag kämpar för. En värld där innehållet alltid är viktigare än formen. Där kunskapen står i centrum och ingen människa tillåts stå i vägen för vetandet.