Forskning och förtroende

Förtroendet för forskare är ett av fundamenten som det moderna samhället vilar på. Det är med andra ord inte något man kan ta lätt på. Viker förtroendet urholkas samhället, så som vi känner det. Läser därför med stort intresse om en undersökning om just förtroendet hos allmänheten för forskare, utförd på uppdrag av föreningen Vetenskap och Allmänhet. Det visar sig att det som hände på Karolinska inte rubbat förtroendet nämnvärt, och det är ju bra. Men vad händer på sikt?

Trots den stora uppmärksamheten kring Macchiarini verkar förtroendet för forskare vid lärosäten alltså fortfarande vara gott. Isolerade händelser kan i förlängningen paradoxalt nog bidra till att förtroendet bibehålls; att felande forskare upptäcks och att felen leder till påföljder ger signaler om att systemet i sin helhet fungerar. Här har massmedia en avgörande roll – som förmedlare, granskare och forum för debatt. Därför är det oroväckande att många nyhetsredaktioner har minskat i storlek och att specialreportrarna med kompetens och finansiering att bedriva granskande vetenskapsjournalistik blivit färre.

Oroväckande var ordet. I veckan har det cirkulerat ett annons från dagstidningen GP, där man sökte en journalist som kan skriva 20 artiklar om dagen och där man var tydlig med att man betackade sig för grävande journalister. Den synen på nyheter och kunskap är oroväckande, och extrapolerar man lite är det inte svårt att se en samhällsutveckling där vetenskap blir en röst i det allmänna bruset, lika god som någon annan. Fox News är ett exempel där man dragit detta till sin spets och själv producerar nyheter som gynnar redaktionens ideologiska ståndpunkt. Eller forskningspolitiken under Björklund där man tydligt försökte rätta verkligheten efter kartan och bemötte alla invändningar med de berömda orden: Jag delar inte din bild. Det är allvarliga frågor, som, om de inte tas på allvar, rör själva grunden för allt annat. 

Medierna granskar forskningen utifrån. Men de som genomför och möjliggör forskning – högskolor, finansiärer, myndigheter och forskningsråd – behöver också inifrån stimulera forskningens transparens. För att forskare verkligen ska kunna prioritera öppenhet behöver arbetsgivare och forskningsfinansiärer konkret efterfråga och belöna forskare som inte bara är skickliga på att forska utan också bjuder in olika samhällsaktörer och allmänheten till dialog.

Transparens, kollegial granskning och förmågan att tänka kritiskt. Ibland tänker jag att det inte behövs så mycket mer än det för att vetenskapen ska bli vetenskaplig. Fast idag är just detta ett problem. Vi mäter fel saker och sammanblandar kvantitet med kvalitet, och eftersom en publicerad artikel är värdefull för både forskaren, lärosätet och tidskriften, finns alldeles för få incitament att verkligen fokusera på kunskap och kvalitet. Den där tredje uppgiften räknas inte idag. Ingen säger det högt, men kommunikation med allmänheten får skötas på fritiden. Om ens då, för det som sägs bevakas och högskolans image blir viktigare och viktigare. 

Dialogen är nödvändig för att upprätthålla samhällets vilja att satsa medel på forskning; för att individer, organisationer och folkvalda ska kunna fatta beslut som vilar på vetenskaplig grund; för att inspirera unga till högre utbildning och forskning och för att forskningen ska få tillgång till olika perspektiv och fler infallsvinklar som för utvecklingen framåt. Att enbart belöna forskare för publicerade artiklar i vetenskapliga tidskrifter gynnar inte en sådan utveckling.

Kloka ord, men tyvärr är det just bara ord. Här finns en allvarlig risk för forskningen på sikt, och den handlar om att kunskapen inte står i centrum, varken i politiken (jag delar inte din bild), på högskolan (där poäng och bibliometriska värden anses viktigare än verkligt vetande) eller i medierna (där klick och kassaflöden samt formerna är viktigare innehållet). Ett kunskapssamhälle kan inte skapas i teorin, utan en bred och djup praktik ute i samhället och i vardagen finns ingen kunskap. Kunskap betraktas som en kostnad idag, och när effektivitet och sparsamhet står i centrum finns alldeles för få incitament att värna kunskapens värde. Jag instämmer i de förslag som Cissi Billgren Askwall (generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet) och Åke Svensson (ordförande Vetenskap & Allmänhet) avslutar sin artikel med.

Därför anser vi att:

• Forskare måste ha incitament och utrymme i sina tjänster för att föra dialog med omvärlden om sin forskning.

Det borde vara en självklarhet men är det långt ifrån. Det finns en tydlig glidning i akademin mot att det är kommunikationsavdelningen som ansvarar för kommunikationen med allmänheten. Att införa en sådan uppgift och avsätta tid i tjänsten för kommunikation med allmänheten känns som en utopi, eller snarare en omöjlighet. Tänker inte ens på det som en möjlighet. Det säger väldigt mycket, för jag vägrar tro att jag är ensam.

• Mediesverige måste vårda, och satsa på, vetenskapsjournalister som förstår forskningsprocessen och kan berätta om och granska forskning.

Det är lika viktigt, om Sverige ska kunna återupprätta sitt rykte som kunskapsnation. Medierna har ett ansvar som de duckar för i jakten på klick och vinst.  Det behövs fler grävande journalister, inte färre. Framförallt behövs en annan syn på journalister, och den som skriver 20 artiklar om dagen borde inte få kalla sig journalist.  

• Kommunikationen mellan forskare och omvärld i Sverige behöver också den beforskas för att ge en vetenskaplig grund till hur den kan stärkas och utvecklas.

Det behövs forskning på en lång rad olika områden. Mångfald och bredd är minst lika viktigt där som i övriga samhället, i naturen och för livets långsiktiga överlevnad. Excellenssatsningar vars syfte är att få Nobelpris eller att bli bäst i världen är en tanke som bygger på en kunskaps- och lärandevidrig syn på vetande. Det är som att be om en ny Macciarini och det gynnar absolut inte forskningen på sikt, för det skapar klyftor i samhället och mellan människor. Och klyftor förhindrar kommunikationen och utbytet av kunskap, och det i sin tur verkar menligt på förtroendet som är förutsättningen för att vetenskap värd namnet ska kunna produceras och komma allmänheten till gagn.