Målstyrningens kognitiva konsekvenser

Anammande av målstyrning och accepterandet av effektivitet och sparsamhet gör något med människan och kulturen, påverkar tänkandet och utarmar samhällets möjlighet att nå långsiktig hållbarhet. Målet blir viktigare och viktigare i vårt resultatfixerade samhälle, och vägen betraktas allt mer som en trist, resursslukande transportsträcka som till varje pris måste minimeras. Ett omoget samhälle växer fram, som kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Jag, jag, jag vill ha allt jag önskar nu, nu, nu. Helst gratis och utan ansträngning. Det är en konsekvens av logiken som styr allt fler av besluten som tas och som därmed påverkar synen på vad som är gott, önskvärt, klokt.

Bestämdhet, tydlighet, fokusering, effektivisering och jaglojalitet främjas, på bekostnad av solidaritet, förståelse. Även nyfikenhet och öppenhet blir till problem och betraktas som hot mot den rådande ordningen.Målen måste nås till varje pris, till en låg kostnad och så snabbt som möjligt. Vilken är den bästa, enklare och effektivaste vägen fram? Det finns bara en och endast det bästa är gott nog. Känns uttrycken och tankegångarna igen? Det är vår samtid och kultur som blixtbelyses.

Effekterna ser vi överallt, men det är svårt att i vardagen koppla samman dem och inse att de hänger ihop. Ekonomin går bra, bättre än på mången god dag. Men i vården går personalen på knäna, polisen klagar över försämrade möjligheter att klara uppdraget, räddningstjänstens personal hotas och den svenska skolan rasar i jämförelse med skolor i andra länder. Klart det hänger ihop. När en budget i balans är målet är det vägen dit som måste anpassas, det är där som priset för måluppfyllelsen betalas. Sänkt skatt låter som en gåva, men är i själva verket priset vi betalar.

Öppnas gränserna kan ingen förutsäga hur många människor som kommer hit. Ingen kan veta vad det kostar. Därför framstår en solidarisk migrationspolitik som ett hot, istället för ett löfte om en mänskligare värd och en bättre och mer hållbar framtid.

Prioritering av ekonomin på allt fler områden tvingar fram målsäkringsinstrument och eftersom det är viktigare att nå målen än att leva ett gott liv på vägen dit finns snart bara mål. Ständigt nya mål, men ingen tid att njuta av framgången.

I skolan är målen redan satta, och undervisningen kommer därför att handla om att nå målen. Lärarnas uppgift blir att hjälpa eleverna att nå målen, och eleverna reduceras till passagerare på en resa där målet är viktigare än vägen fram. Kommer vi bara fram löser sig allt. Fast så är det ju inte. För att kunna göra något vettigt av sin examen är det vägen dit som räknas, inte målet. Det är ekonomis makt över tanken som får oss att anamma tron på målets förlösande kraft, vilket gör att vi allt för sent inser dess tvingande och kvävande konsekvenser.

Målstyrning och målsäkring omyndigförklarar människan, och får maskiner att framstå som det högsta goda. Tänkandet utarmas, för det finns ju en best practice och den ska användas. Endast det bästa är gott nog, som bekant. Vem är jag att sätta mig upp mot en kvalitetssäkrad metod som tagits fram med stöd i evidens? Jag tvingas underordna och anpassa mig, och den strategin anses god för den harmonierar med det högre målet: Den där budgeten i balans och kronorna och örena som tjänas in (men som aldrig används, för det vore slöseri).

Kreativiteten hämmas och uppfattas som ett hot, för tänk om hen får för sig saker. Tänk om alla tänkte själva och bildade sig en egen uppfattning? Hur skulle det se ut? Det skulle kunna resultera i kaos, och kaos betyder kontrollförlust som betyder kostnader och hindrar måluppfyllelse.

Livet handlar inte om kontroll, för dess mål vill ingen nå. Livet handlar om vägen fram, och ju längre omvägen blir desto bättre är det. I alla fall för den som verkligen vill leva. Alla pengarna som sparats blir värdelösa i samma stund som jag dör. Alla vet att det är så. Ändå bortträngs insikten, för den passar inte in i den rådande logiken och blir därför farlig. Under ekonomi är vi alla slavar, för det är så samhället är organiserat.

Vill vi ha en skola värd namnet och en högre utbildning som ges samhället vad samhället behöver för att bli långsiktigt hållbart. Är det en vårdapparat som faktiskt vårdar vi önskar oss. Är det poliser som skyddar och hjälper och en räddningstjänst som faktiskt finns där när behov uppstår. Då måste vi stanna upp, tänka efter, göra om och göra rätt.

Målet är ingenting, vägen är allt!