För verklig kunskap och utbildning, i takt med tiden

Inga som helst krav idag. Då får jag svårt att hitta en riktning. Nästan lika jobbigt att vara helt fri som att vara uppbunden. Bäst är det när det råder balans, men det vet jag å andra sidan aldrig på förhand. Nåväl, tar dagen som den kommer och njuter av våren. Det som blir gjort bli gjort. Ambitionen är att komma igång med korrekturläsning av bok två i serien om tre. Pendlar mellan tro och tvivel. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet, eller är jag helt fel ute? Ingen aning, men det får vara som det vill med den saken också. Även det måste jag igenom innan jag kan hitta nya mål och utmaningar. Har jag kommit så här långt finns inget annat att göra än att ro fan i land, oavsett vart land nu ligger.

Letar planlöst efter uppslag. Ute lyser solen. Lite hungrig. Vilken bok ska jag läsa? Känner oro i kroppen. Ingen obehaglig oro, men ändå. Svårt med koncentrationen. Tvingar mig fokusera. Hittar en debattartikel i DN, från igår, av Sverker Sörlin och Mats Benner. Den innehåller 10 punkter för en ny och mer hållbar utbildningspolitik, som jag sympatiserar mer.

Under senaste tiden har debattens vågor om forskning och utbildning gått höga: Är det för mycket toppstyrning i forskningen och för många elitsatsningar och är det därför vi får etiska sammanbrott? Är den högre utbildningen på väg att kapsejsa under trycket av utvärderingshysteri och mobbande studentmakt? 

Detta är frågor som missar de grundläggande utmaningar Sverige står inför som kunskapsnation, och som kräver helt andra grepp än justeringar och återställare. Vi behöver en kunskapspolitik som på allvar förbereder Sverige för att möta de allt mer okontrollerade osäkerheter som präglar vår tid – som migration, hållbarhet, åldrande, digitalisering, automatisering. En sådan utveckling kräver en ny syn på vad utbildning och forskning är och hur de kan bedrivas.

Med de stora krisernas genombrott sedan slutet av 00-talet – finanskris, tillväxtkris, klimatkris, flyktingkris, EU-kris – har en ny kunskapspolitisk era börjat ta form byggd kring begrepp som ”globala utmaningar” (från Lund-deklarationen 2009) och ”samhällelig transformation” (från FN:s utvecklingsmål och Parisavtalet om klimatet 2015). Kunskap är en nyckelfaktor i den storskaliga omgestaltning världens samhällen behöver genomgå för att göra världsutvecklingen stabil. 

Instämmer till fullo. Inte bara Sverige utan världen har att hantera det okänt okända, och då är strikt kontroll och målstyrning, fler chefer och fokus på ekonomisk effektivitet ohållbart och potentiellt förödande. För att närma oss ett mer hållbart samhälle behovs insikt om och förståelse för det okänt okända, och ödmjukhet inte världens komplexitet. Kris är inte undantaget. Därför leder mer kontroll till värre kriser, eftersom det enda man kan göra är att köpa sig tid och skjuta det oundvikliga framför sig. Kunskap är en nyckelfaktor, liksom vetenskapen, men forskning och sökande efter kunskap handlar om det som är okänt och ingen kan på förhand veta var det som fungerar finns. Därför går forskning inte att styra, och därför bör utbildning inte detaljstyras.

Det behövs därför en samlad idé och ett tydligt mandat för att skapa ett ansvarsfullt forskningssystem, som bidrar till att lösa våra svåra samhällsutmaningar, som moderniserar och lyfter den högre utbildningen och kan skapa ett verkligt samhälleligt värde – i Sverige och i världen. Politiken bör inriktas på att möjliggöra och driva på så att högskolor och universitet ska vilja och kunna förändras och ta en ledarroll i formandet av morgondagens samhälle.

Instämmer! Kunskapen måste placeras i centrum, och det kräver att forskning inte betraktas som en tjänst som kan måttbeställas eller som ett särintresse. Politiken måste inriktas på att skapa FÖRUTSÄTTNINGAR för kunskapsutveckling med fokus på en öppen framtid. Politikerna måste inse riskerna med att försöka styra forskningen mot politiskt uppsatta mål. Det leder bara till ökade risker för värre kriser.

Här är tio punkter för en ny ansvarsfull kunskapspolitik i Sverige: Byt perspektiv!

Äntligen! Vad Sverige och svensk skola behöver är nya perspektiv och en annan syn på kunskap, forskning och utbildning.

Se statens budget för forskning och högre utbildning som en investering i en ansvarsfull samhällsomställning i linje med FN:s hållbara utvecklingsmål och Parisavtalet om klimatet.

Kunskap är en investering, inte en kostnad. En långsiktig investering som dels inte garanterat ger någon avkastning, dels betalar sig först långt fram. Vetenskap sysslar med det okända. Det ligger i sakens natur att inte veta, för visste man behövdes ingen forskning. Och samma gäller för den högre utbildningen. Den är bara högre om den närmar sig forskningsfronten, och där är det viktiga inte vad man vet utan att man kan hantera osäkerheten som okunskapen överallt och alltid leder till. En annan och mer vetenskaplig (inte vetenskapligt grundad) syn på kunskap behövs!

Ge ett samlat anslag för utbildning, forskning och samverkan. Forskningsanknytningen av universitetens anställningar måste börja i budgeten och med att betrakta dem som delar av samma grunduppgift för våra universitet.

Bara om och när det råder trygghet och där och när det finns kontinuitet kan ny kunskap växa och utvecklas och bara där kan banbrytande forskning utföras. Sund konkurrens är bra, men konkurrens på liv och dör och med utgångspunkt i osäkra anställningar leder till att annat än kunskap hamnar i fokus, vilket är förödande och leder till ökade risker och förvärrad kris.

Utjämna villkoren. Skifta om finansieringen av grundutbildningen mot enhetligare ersättning för olika kunskapsområden. I dag skiljer en faktor tio mellan högskolans dyraste och billigaste utbildningar och tiotusentals studenter får bara två-tre timmars undervisning i veckan.

Dagens fördelningspolitik i den högre utbildningen bygger på ett huvudlöst sätt att se på kunskap, för ingen vet som sagt var framtiden bär i sitt sköte eller vilka kunskaper som kan komma att visa sig viktiga i morgon, under förutsättningarna som där råder. Genom att skapa ett A- och ett B-lag i akademin utarmas grunden för en verkligt hållbar kunskapsutveckling. Studenterna i humaniora vet sällan att vi lärare ofta tänjer oss till det yttersta för att de ska få samma förutsättningar som studenterna som valt ett annat ämne. Det tär på oss och även om vi kan komma en bit på vägen tär det på oss och det är inte hållbart i längden. Jag har växlat mellan att undervisa blivande sjuksköterskor och blivande kulturvetare, och har själv upplevt vad skillnaden i resurser gör för möjligheten att bedriva både studier och undervisning. Ingen tjänar på detta sätt att organisera verksamheten.

Balans mellan fasta och rörliga anslag: fasta resurser för att ge ordentliga anställningar och möjligheter att ta ansvar för personal och strategiska mål; rörliga och prestationsbaserade för att tillföra förändringsimpulser.

Detta är kanske den viktigaste punkten. Utan en stabil grund att bygga vidare på kan inget viktigt och varaktigt skapas. Den som saknar trygghet och som tvingas konkurrera varje dag fokuserar på annat än kunskapen, som kräver trygghet och kontinuitet för att växa fram.

Bygg långsiktiga program för olika kunskapsområden (automatisering, miljö, migration med mera) hos forskningsfinansiärerna så att dessa kan bli mer drivande i kunskapssystemet. Det skulle även främja uppbyggnaden av nya typer av integrativa kunskapsmiljöer vid universitet och högskolor med fördjupade samband mellan utbildning, forskning och samverkan.

Tvärvetenskap är A och O för att ny kunskap ska kunna uppstå. Dagens system talar om betydelsen av detta, men förutsättningarna för att arbeta tvärvetenskapligt är helt hopplösa och är i praktiken kungsvägen för att föröda alla möjligheter att göra karriär, vilket man tvingas till för att överleva på sikt  i den osäkra värld som högskolan utvecklats till. Långsitktighet, det kan inte nog poängteras hur viktigt det är, för verklig kunskapsutveckling i en osäker värld.

Utveckla forskningsprogrammen successivt genom att engagera departement, myndigheter, civilt samhälle och näringsliv. Det skulle öka kunskapspolitikens legitimitet och underlätta dess finansiering.

Samverkan och gemensam kunskapsutveckling mellan olika aktörer och intressenter, med KUNSKAPEN i fokus. Tänk om vi kunde komma dit? Fast det kräver att fler lyssnar mer, och det kräver mer av ödmjukhet och förståelse för det okänt okändas betydelse och omöjligheten att kontrollera framtiden. Problemet idag är att pengarna är i fokus, inte kunskapen. Pengar betraktas som ett mål, inte ett medel.

Öka samarbetet mellan forskningsmyndigheterna för att åstadkomma större tvärgående initiativ.

Idag är det hopplöst att söka medel för tvärvetenskaplig forskning eftersom råden som utlyser medel för forskning har sina, ofta väldig ämnesspecifika inriktningar som gör det svårt att bedöma kompetens och kvalitet och som missgynnar alla försök att byta perspektiv eller söka ny kunskap på nya ställen.

Skapa en grundutbildningsfond. Grundutbildningens prestige och förnyelsetakt behöver höjas. En fond med sökbara bidrag för nya initiativ kan dessutom stimulera framväxten av integrativa kunskapsmiljöer som kan komplettera de traditionella ämnesbaserade.

Genom att integrera forskningen i undervisningen och undervisningen i forskningen, genom att se det som två sidor av samma sak, skulle denna punkt enkelt kunna uppnås. Genom att erbjuda trygga anställningar som innehåller både forskning och undervisning skulle kunskapen hamna mer i centrum än i dagens system där undervisning, på grund av enormt otymplig administration, håller på att bli ett slags strafftjänstgöring som alla som kan flyr från. Det är ett allvarligt problem och ett stort hot mot den högre utbildningens kvalitet.

Börja bygg ett system för kvalitetsutveckling i form av ett högskoleobservatorium, där goda exempel uppmärksammas och sprids.

Ge universitet stort självansvar – följ upp dem mångsidigt ungefär vart femte år, men koppla inte utvärdering till finansiering.

Exakt! Uppmuntra det som fungerar, och ge forskare och lärare mandat och frihet, under ansvar. Om kunskapen är i centrum, snarare än olika nyckeltal eller ekonomin, skapas ett kvalitetsfrämjande, självorganiserande system som bygger på ständiga modifieringar, vilket är mer hållbart och mindre sårbart än dagens system.