Mikropolitik och segmenteringar 4

Hur är samhället möjligt och vilka förutsättningar för förändring finns? Det är, om man ska hårdra, frågan jag ständigt återkommer till och som det mesta jag skriver om kretsar kring. Kulturens roll för både tillblivelse och förändring området jag fokuserar på. Kulturen är det som finns mellan, det dynamiska utrymme som allt och alla påverkas av, samtidigt som allt och alla påverkar mellanrummen. Att den tanken upprepas handlar om svårigheten att ta till sig och förstå hur något som är osynligt kan påverka det som är synligt. Innan Newton (var det väl?) beskrev gravitationen matematiskt gällde samma förhållande i fysiken, men idag är gravitationen accepterad och även om den är lika svår att förstå för en lekman, särskilt om hen är upptagen med att få vardagen att gå ihop så finns ingen som ifrågasätter gravitationen. Med kulturen är det annorlunda på många sätt, för dels menar många som lever i kulturen att de vet allt som behöver vetas om den, dels är kunskap om kulturen (vetenskapligt grundad kunskap) viktig för att förstå samhället och förutsättningarna som finns för förändring. Men när allt för många anser att de redan vet eller att kulturvetenskapen är relativistiskt flum uppstår ett allvarligt problem, som jag tycker att filosofen Jonna Bornemark beskrev på ett bra sätt i gårdagens Understreckare. Hon skriver följande, i artikeln som handlar om olika typer av ateism. Hon visar på många av problemen som finns med den blinda eller fundamentalistiska vetenskapstro som växer fram i USA, men som även i Sverige vinner anhängare, och som hyllar vetenskapen som man menar kan förklara ALLT.

Den upplysningstanke som därmed formeras innebär en tro på historien som en serie av framsteg och civilisering. Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni. Det är ­också därför ­LeDrew går så långt som till att kalla rörelsen fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen.

Är kulturen, samhället och sanningen givna enheter som bara är som de är och som det finns ett enda bästa sätt att se på och förstå? Eller är sanningen, samhället och kultur skapade och föränderliga, kollektivt upprätthållna föreställningar/förklaringar som bättre eller sämre stämmer överens med rådande faktiska förhållanden?  Jag är av den bestämda uppfattningen att kultur inte är, utan blir och att mellanrummen mellan människor och världen är en central del av helheten. Mellanrummen går dock inte att beskriva i detalj, för de är obestämbara eftersom det är där kulturen blir till och förändras, i möten mellan och eftersom det handlar om dynamiska platser där tillvarons öppna, icke-linjära tillblivelser utspelar sig. Kulturen är inget som går att räkna på, den är som den är och följer sin egen (icke-linjära) logik. För att förstå kultur krävs att man inser detta och förhåller sig ödmjuk till denna premiss. Och denna teori om kultur vilar tungt mot den filosofi som Gilles Deleuze och Felix Guattari skapade och som jag här samtalar med.

Alla former av fundamentalism, religiösa eller vetenskapliga är lika problematiska och anledningen till det är att fundamentalisten är stängd i förhållande till omvärlden och till kritik av de egna ståndpunkterna. Och den som är stängd lyssnar inte, hen vet och håller fast vid sin övertygelse. Att studera kulur är att överraskas, och det är centralt. Det handlar inte om att byta åsikter eller säga att man inte vet, utan om att förhålla sig konstruktivt till det givna, det som är, så som det är. Verktyg för en sådan livs- och kunskapshållning finns i överflöd hos Deleuze och Guattari. Och här handlar det om segmenteringar, vilket fundamentalism kan sägas vara ett uttryck för. Den som är avstängd och som vägrar lyssna har ju byggt en mur mellan sig och världen eller i alla fall mot alla som inte håller med.

Instead of setting up an opposition between the segmentary and the centralized, we should make a distinction between two types of segmentarity, one "primitive" and supple, the other "modern" and rigid. This distinction reframes each of the figures previously discussed.

En tanke som Deleuze och Guattari ofta återkommer till och poängterar är att det aldrig handlar om antingen eller, utan om både och. Kultur kan med deras perspektiv ses som en lista på saker som förenas av och, och, och. Inte i oändlighet, men med medvetenhet om att det inte finns något definitivt slut. Vagheten som detta ger upphov till beskriver de på följande sätt: Fler än en, men färre än många. Det är som de säger i citatet olyckligt att skapa en dikotomi mellan det segmenterade och det centraliserade, det öppna och mångtydiga och det enda, strikt kontrollerade och enhetliga. Båda aspekterna finns, men på olika sätt och tar sig olika uttryck i de olika typerna av samhällen.

1. Binary oppositions (men/women, those on top/those on the bottom, etc.) are very strong in primitive societies, but seem to be the result of machines and assemblages that are not in themselves binary. The social binarity between men and women in a group applies rules according to which both sexes must take their respective spouses from different groups (which is why there are at least three groups). Thus Levi-Strauss can demonstrate that dualist organization never stands on its own in this kind of society. On the contrary, it is a particularity of modern societies, or rather State societies, to bring into their own duality machines that function as such, and proceed simultaneously by biunivocal relationships and successively by binarized choices. Classes and sexes come in twos, and phenomena of tripartition result from a transposition of the dual, not the reverse.

Binära oppositioner finns överallt, inte bara där det går att studera fenomenet. Bara för att det man lever i är känt och välbekant betyder inte att det är förstått. Kunskap om de andra kan dessutom stå oemotsagd eftersom det finns en mur mellan, en kulturell barriär som ömsesidigt förfrämligar. Därför uppstår lätt föreställningen om att den andre är sig och vi är så, för att vi ser på det främmande med andra glasögon än det invanda. Vad vi har att göra med är två olika sätt att organisera det samma, inte två olika organisationer. Och både segmentering och centralisering finns mer eller mindre i båda. En gradskillnad alltså, inte en artskillnad. Människor och kulturer är altid mer lika än olika, och skillnaden mellan är en del av helheten som påverkar allt och alla fast på olika sätt beroende på hur fördelningen av makt mellan grupperna ser ut.

We have already encountered this, notably in the case of the Face machine, which differs in this respect from primitive head machines. It seems that modern societies elevated dual segmentarity to the level of a self-sufficient organization. The question, therefore, is not whether the status of women, or those on the bottom, is better or worse, but the type of organization from which that status results.

Olika sätt att organisera ger upphov till olika affekter, som sedan kan studeras, men det som då studeras är symptom på och effekter av organisering, inte tvärt om. Det är viktigt, och det handlar om vilken ontologi man utgår från. Deleuze och Guattari utgår från en flödesotologi. Rörelse och tillblivelse, om det är utgångspunkten öppnar sig andra möjligheter än om man utgår från att det finns en sanning, ett ursprung och ett bästa sätt att förstå världen. Och det handlar inte om vem som har rätt eller fel eller om vad som är bäst, utan om hur de olika sätten som finns att förstå och förklara fungerar och vilka konsekvenser de ger upphov till.