Mikropolitik och segmenteringar 7

Segmenteringar kan vara rigida, eller elastiskt formbara, men de finns överallt, i alla samhällen och kulturer. Mer eller mindre av än det en ens, än det andra. Det handlar inte om antingen eller utan om både och, om olika grader av intensitet. Utan ordning finns bara kaos, och när ordningen blir absolut dör allt. Någonstans mellan kontinuumets båda poler finns alla samhällen, primitiva och moderna.

We may summarize the principal differences between rigid segmentarity and supple segmentarity. In the rigid mode, binary segmentarity stands on its own and is governed by great machines of direct binarization, whereas in the other mode, binarities result from "multiplicities of n dimensions."

Binära segmenteringar är starkt framträdande i rigida samhälle. Inne - ute, närande - tärande, chef - anställd, svensk - invandrad, medborgare - flykting. Utmärkande för det rigida är att det är närmast besatt av ordning, effektivitet, målstyrning och kontroll. Viljan att veta; vem som är vad, var, när och hur, är stark. Och den påverkar och påverkas. Kraven på ordning uppstår och kanaliseras mellan, och när den väl fått fäste är kraften svår att stoppa. Det rigida balanserar på gränsen till sin egen undergång genom kvävning. Det elastiskt formbara samhället å andra sidan balanserar på gränsen till upplösning. Där finns också binära segmenteringar, men de är lösligare i sina konturer och inte lika tvingande.

Second, circular segmentarity tends to become concentric, in other words, causes all of its focal points to coincide in a single center that is in constant movement but remains invariant through its movements, and is part of a machine of resonance.

Cirkulära segmenteringar avgör vad som är centrum och vad som är periferi. Centrum kan flytta, och det uppstår hela tiden resonans och dynamik i spelet mellan närhet och distans. Den rigida ordningen tvingar centrum att underkasta sig det mest centrala centrumet, i en evig kamp om makt och inflytande. Makten växer i takt med en växande periferi och massa.

Finally, linear segmentarity feeds into a machine of overcoding that constitutes more geometrico homogeneous space and extracts segments that are determinate as to their substance, form, and relations.

Lineariteten förstärker de övriga segmenteringarna och bildar ett slags maskin som kanaliserar makt och förstärker den rådande ordningen. Det rigida kännetecknas av en knivskarp gräns mellan inne och ute, ett allomfattande centrum och ett geometriskt raster som samordnar segmenteringarna och organiserar dem hierarkiskt. Det som är på insidan, fokuseras i ett centrum, varifrån makten emanerar. Ett folk, ett territorium, en ledare.

It will be noted that this rigid segmentarity is always expressed by the Tree. The Tree is the knot of arborescence or principle of dichotomy; it is the axis of'rotation guaranteeing concentricity; it is the structure or network gridding the possible.

Trädet symboliserar det moderna samhället, vars segmenteringar är rigida och hierarkiskt ordnade. Och det primitiva samhället är mer rizomatiskt, öppet, föränderligt och lösare i konturerna. Det handlar dock om två olika uttryck för samma sak, samtidigt som vi har att göra med olika processer med två olika logiker, drivkrafter och konsekvenser. Det handlar om verktyg att tänka med, inte om beskrivningar av faktiska samhällen. Teori, inte empiri.

This opposition between arborified and rhizomatic segmentarity is not just meant to indicate two states of a single process, but also to isolate two different processes. For primitive societies operate essentially by codes and territorialities. It is in fact the distinction between these two elements, the tribal system of territories and the clan system of lineages, that prevents resonance.

Utan resonans, inget liv. Inget samhälle är enhetligt ordnat. Det handlar alltid om mer eller mindre av rigiditet eller elasticitet, om positioner längs ett kontinuum. Förändring uppstår i dynamiken mellan, och det moderna har inslag det primitiva och vice versa.

Modern, or State, societies, on the other hand, have replaced the declining codes with a univocal overcoding, and the lost territories with a specific reterritorialization (which takes place in an overcoded geometrical space).

Förändringen och dynamiken är maskinisk, om än på olika sätt i de organisatoriska ytterligheterna.

Segmentarity is always the result of an abstract machine, but different abstract machines operate in the rigid and the supple.

Den där maskinens verkan finns överallt, och den framträder mer eller mindre tydligt. Dess rörelse går långsamt, steg för steg i riktning mot en allt mer och allt tydligare rigid ordning. Rörelsen mot det öppna och elastiska är svårare att få till stånd. Det är så att säga utgångsläget, och det kräver mycket mer av konsensus för att realiseras. Maktens makt växer ur söndringen, vilket det finns massor av exempel på. Björn Wiman skriver i DN idag om en företeelse som jag vill se som ett exempel på en rörelse mot en mer rigid samhällsordning.

Pomerantsev kallar det för ”post-sanningens” tidsålder, där medierna och kontrollen över dem givetvis har en central roll. I synnerhet gäller det tv – exempelvis förenas Trumps USA och Berlusconis Italien av en total demontering av de public service-kanaler som fortfarande finns kvar i Västeuropas demokratier som Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Dessa har visserligen inte kunnat hålla den verklighetsföraktande populismen helt borta, men ändå kunnat garantera en konsensus kring grundläggande fakta, som att jorden är rund och att Gud inte skapade den på sex dagar. Den ryska tv-marknaden är ett fall för sig. Här har gränsen mellan fakta och fiktion helt suddats ut – i sin bok beskriver Pomerantsev ryska nyhetsprogram som en helt surrealistisk upplevelse, som får både Berlusconis propagandastrategier och den politiska bevakningen på amerikanska Fox News att framstå som rena ”Agenda”. 

Det var detta förakt för förnuftet som Berlusconi instiftade, Putin förfinade och Trump nu tar till nästa nivå – en ny politisk kultur inom ramen för det demokratiska systemet. Kanske kunde man kalla det konsten att slippa vara god – en retorik som river det tidigare kontraktet mellan medborgare och politiker, det som stipulerar att den som gör anspråk på att leda ett land åtminstone måste låtsas att den har ”goda” eller rimliga avsikter. Den nya populismen bygger i stället på premissen att världen är alltigenom rutten och att en bra politiker bör agera i enlighet med denna insikt – det vill säga skippa hyckleriet om mänskliga rättigheter och i stället bejaka sina sanna instinkter (alltså ha sex med minderåriga, fängsla alla homosexuella, invadera sina grannländer och portförbjuda samtliga muslimer). Beteenden och lögner som skulle få andra inburade eller i vart fall utbuade genererar den ena politiska framgången efter den andra. Peter Pomerantsev sammanfattade med stor tydlighet vad det hela handlar om: ”It’s ok to be an asshole.” Det är okej att vara ett svin. 

Det var dessa djupt antidemokratiska reflexer som Silvio Berlusconi aktiverade, medan vi var upptagna med att fnissa åt honom som en oskadlig sång- och dansman från solens och de små gula citronernas land. 

I dag borde skrattet åt Berlusconi för länge sedan ha fastnat i halsen. När Benito Mussolini larmade och gjorde sig till i talarstolen i Rom på 20-talet förlöjligades han av den unge reportern Ernest Hemingway som ”den största bluffen i Europa”, medan de första nazisterna i München tog djupt intryck. Dessvärre är mekanismerna bakom den förnuftsföraktande populismens framväxt desamma nu som då. Än en gång sprider sig dess draksådd över världen.

En fascistisk, strikt kontrollerad stat uppstår inte från en dag till en annan, den växer fram successivt. Under tiden som makten formerar sig och konsolideras är det inte ovanligt att ledarna underskattas och skrattas åt, ända tills den punkt nåtts då deras makt är total om det öppna och demokratiska samhället i ett slag kan avskaffas. Makten och ordningen kommer underifrån, rörelsen mot mer rigida ordningar växer fram mellan oss alla och ingen kan svära sig fri.