Vetenskap är ingen tävling!

Läser en högintressant Understreckare om vetenskap och högre utbildning skriven av Björn Hammarfelt (lektor vid Högskolan i Borås samt gästforskare vid Centre for Science and Technology Studies, Leidens universitet). Ranking av lärosäten och synen på forskaren handlar det om, och som vanligt visar det sig att mycket lite är nytt under solen. Han skriver.

När Shanghai Jiao Tong-universitet i juni 2003 publicerade den första världsomspännande rankningen av universitet markerade det starten för en boom för universitetsrankningar av alla de slag. Rankningarnas popularitet kan förklaras på flera sätt – ett större fokus på kunskap som en förutsättning för ekonomisk tillväxt, en tilltagande globalisering av högre utbildning samt synen på studenten som en kund utgör några viktiga faktorer. Vi kan idag också iaktta en generell samhällelig trend där mätningar tillmäts allt större betydelse. Det tydligaste exemplet under senare år är Pisa-mätningarna och det inflytande dessa har haft i debatten kring skolan. På liknande vis kan konstateras att de globala universitetsrankningarna inte bara blir fler till antalet utan även tas på allt större allvar: allt från strategier på lokal nivå till nationell forskningspolitik styrs i tilltagande grad av dessa försök att mäta universitetens kvalitet, vilket bland annat beskrivits av Ellen Hazelkorn i boken ”Ranknings and the re­shaping of higher education” (2011).

Mätandet av vetenskaplig kvalitet har dock en historia som sträcker sig längre än till 2000-talets början. Den första rankningen av universitet publicerades av den amerikanska psykologen James Mc­Keen Cattell redan 1910. Den lista över vetenskaplig styrka som Cattell presenterade omfattande bara amerikanska universitet (då liksom idag rankades Harvard högst). Cattell använde sig av en egenhändigt sammanställd förteckning över vetenskapsmän betitlad ”American men of science”. Baserat på denna lista bad Cattell sedan representanter för ­enskilda discipliner att ranka sina kollegor utifrån deras vetenskapliga meriter, och utifrån denna ­rankning fördelades sedan poäng till enskilda läro­säten. En lista över eminenta män kunde på så sätt omvandlas till en rankning av universitet.

Godtycklighet är det första jag kommer att tänka på. Det som i samtiden betraktas som ovedersägligt, objektivt och verkligen värt att tas på STÖRSTA allvar visar sig i backspegeln inte sällan i ett helt annat ljus. Jag drar mig även till minnes en lista som jag första gången såg hos Michel Foucault och som även citeras i en annan Understreckare, om författaren Georges Perec. Där läser jag.

Perec pekar även på den intima kopplingen mellan ordning och hierarki. Alfabetet gör ingen skillnad på ett A och ett B. Det är ett uttryckslöst och plant system. Den alfabetiska ordningen är i grunden lika godtycklig som den ordning Perec själv tillämpar i ”Penser / Classer” och bokstävernas placering säger oss inget om deras värde. Ändå räcker det att bokstäverna följer på varandra, att A kommer före B, för att alla ska förstå den värdering som ligger i ett uttryck som B-film. Den inbördes ordningen bildar grunden för ett hierarkiskt tänkande. Klassificeringar och ordningar kan därför inte förbli neutrala [min fetmarkering]. På samma sätt vänder han sig mot det drag av utopi som han ser i varje försök till taxonomi. Ur en kaotisk verklighet försöker klassificeringen skapa ett ordnat system - ”en plats för var sak och var sak på sin plats”. Utopin lämnar ingen plats för det slumpartade, för avvikelser eller undantagsfall. Det som sticker ut osynliggörs och fogas in i befintliga klasser.

Tänkvärt och viktigt att ha med sig in i diskussionen om hur forskning och högre utbildning ska utvärderas, om den nu överhuvudtaget ska det. Ordningen som skapas kan mycket väl komma med en prislapp som vida överstiger värdet. Betänk att det tar lång tid att bygga upp ämnen, kunskap och anseende, men det går fruktansvärt snabbt att rasera det som byggts upp. Händelserna på topprankade Karolinska visar dessutom på att det inte finns några garantier för verklig kvalitet, någonstans. En utvikning, det var ju den där listan jag skulle visa.

”Penser / Classer” innehåller även ett svar på Borges berömda essä om John Wilkins analytiska språk. Borges hänvisar till ett katalogsystem för djur som ska ha påträffats i en kinesisk encyklopedi och som består av 14 kategorier: (a) djur som tillhör kejsaren, (b) balsamerade, (c) tama, (d) spädgrisar, (e)sirener, (f) fabeldjur, (g) vildhundar, (h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen, (i) djur som far omkring som galna, (j) oräkneliga, (k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, (l) etcetera, (m) djur som precis har haft sönder kruset, (n) djur som på håll liknar flugor. 

Stannar kvar i den texten, för det sägs mycket klokt där. Fredrik Rönnbäck som är författaren fortsätter.

Liksom Perec bryter ned och ersätter befintliga kategorier synliggör Borges med glimten i ögat systematikens inneboende godtycke. Men det absurda med klassificeringen är inte främst dess förbryllande kategorier. Det omöjliga ligger, som Foucault påpekar, inte i kategoriernas avgränsning, utan snarare i att de inte vilar på en gemensam grund. Borges system saknar en plats där kategorierna kan mötas och definieras. Perec lägger i sin text fram egna kategorier, lika absurda men hämtade ur hans egen verklighet. Om Borges leder tankarna till en avlägsen och främmande kultur där man ser världen ur ett annat perspektiv, vänder Perec blicken hemåt och räknar upp kategorier med ett mycket konkret administrativt värde i vårt eget här och nu: (a) djur på vilka man kan satsa pengar, (b) djur som det är förbjudet att jaga mellan första april och 15 september, (c) strandade valar, (d) djur som vid införsel i landet sätts i karantän, (e) samägda djur, (f) uppstoppade djur, (g) etcetera, (h) djur som kan överföra spetälska, (i) blindhundar, (j) djur som har mottagit ett stort arv, (k) djur som får färdas i hytten, (l) bortsprungna hundar utan halsband, (m) åsnor, (n) ston som antas vara dräktiga. Varken Borges eller Perecs kategorier är otänkbara. Det är sammanhanget, anspråket på att de 14 tillsammans skulle utgöra ett enhetligt och heltäckande system, som stör läsarens ordningssinne.

Efter denna utvikning, vars syfte är att visa på godtyckligheten i alla kategoriseringar återvänder jag nu till Understreckaren som först fångade mitt intresse. Stora MÄN var det, som utgångspunkt för utvärdering av kvalitet i akademin vid slutet av det förra sekelskiftet.

Ursprunget till denna första universitetsrankning kan i sin tur spåras tillbaka till det sena 1800-talets intresse för framstående män, ett intresse som göddes av rädslan för civilisationens förfall i samband med massans och massmänniskans framfart. I Storbritannien, där frågan diskuterades intensivt, menade många att nationen var beroende av sina stora män: det ansågs avgörande för det brittiska imperiets överlevnad att studera dessa män, och om möjligt frambringa fler av deras slag. För vem, förutom den eminenta, fritänkande mannen, kunde stå emot den förflackning som hotade genom industrialiseringen och demokratiseringen?

Det finns alltid ett syfte med alla reformer, alltid en dold agenda (som ofta är dold även för den som förfäktar idéen. Det handlar sällan eller aldrig om konspirationer, även om den förfördelade kanske upplever det så), och den går aldrig att gå till botten med. Det handlar om konsekvenser av kultur, och om vem/vad som gynnas och vem/vad som missgynnas. Kunde vi tala om kultur på det sättet, istället för med utgångspunkt i om det eller detta sant eller gott, per se, vore mycket vunnet. Debatterna som rankingens vara skulle troligen bli mindre infekterade och användningen av rankingen skulle kunna bli mer balanserad.

Inom denna rörelse var Francis Galton en viktig förgrundsfigur. Redan 1869 hade han publicerat ”Hereditary genius” och i uppföljaren ”English men of science” (1874) studerades egenskaper hos betydande brittiska vetenskapsmän minutiöst. Allt från ­föräldrarnas sysselsättning till huvudstorlek och religiös övertygelse nedtecknades, och särskilt det biologiska arvet samt uppväxten betraktade Galton som nyckelfaktorer för odlandet av framstående vetenskapsmän. Formell utbildning värdesattes inte lika högt – snarare menade Galton att passivt lärande och lång universitetsutbildning kunde dämpa aptiten på verkligt banbrytande upptäckter.

James McKeen Cattell, som tidigt kom i kontakt med Galton och eugeniken, byggde vidare på idéerna kring framstående män och deras betydelse för samhället och vetenskapen. Inledningsvis omfamnade han den rashygieniska föreställningen om det biologiska arvets betydelse, och i en studie ­hävdar Cattell att ordinära forskare säkerligen kan skapas men att de riktigt stora vetenskapsmännen var genier från födelsen. Hans skrifter präglas ­också av rasistiska föreställningar där inte minst afroamerikaner, men också skandinaver, omnämns som outvecklade folkslag med liten förmåga att ­bidra till vetenskapens framåtskridande.

Senare kom Cattell dock att vackla i frågan om det var arvet eller miljön som frambringade de ­stora männen. Han fann det helt enkelt osannolikt att en så liten del av USA – den nordöstra kring Boston och Chicago – genererat en så pass stor andel av alla vetenskapsmän. Mot denna bakgrund tedde sig miljön som viktigare än vad tidigare ­studier visat, och Cattell kom därmed att fokusera på de institutioner där vetenskapsmännen i allt större grad verkade; nämligen universiteten.

Eugenitiken och rasbiologin. Också en konsekvens av viljan att hitta ordning i, eller tvinga ordning på, världens oundvikliga och inneboende kaos. Viljan att ordna är stark, lika stark som viljan att veta, och när dessa båda viljor sammanstrålar och verkar tillsammans är det svårt för människan att stå emot kraften. Genom historien har det gång på gång visat sig hur farligt det är att inte beakta faran. Låt oss inte göra samma misstag igen. Låt oss inte okritiskt anamma ett rankingsystem för landets högskolor som i backspegeln riskerar att framstå i samma löjets skimmer som de där kategoriseringarna av djur ovan.

Cattell insåg tidigt att en rankning av universitet kan användas i politiska syften. En av hans hjärtefrågor var universitetsprofessorernas status och inkomst: att höja dessa var nödvändigt för vetenskapens framtid, eftersom unga talanger annars kunde vända akademin ryggen. Vidare led professorerna av att de i allt större utsträckning styrdes av byråkrater och Cattell påtalade med eftertryck att de universitet som medgav större kollegialt styre också rankades högre.

Rankningarna etablerade också en marknad för vetenskapsmän och Cattell skattade det pris ett universitet behövde betala för att kunna locka till sig en ledande professor till 7 500 dollar. Den globala marknad för framstående forskare som diskuteras idag, där universitet kan betala betydande summor för att locka till sig internationella toppforskare, var således ett reellt scenario redan för hundra år sedan. Men det var inte enbart vetenskapsmännen som kunde dra nytta av rankningen enligt Cattell, även studenterna kunde använda sig av informationen när de valde universitet.

Universitet liknar i dag, som en konsekvens av fokuset på placeringen på de olika listorna, allt mer professionella fotbollslag. Forskare som lyckats på marknaden (som publicerat artiklar på rätt ställen, blivit citerade och som dragit in forskningsmedel) kan välja och vraka bland anbuden. Macciarini ansågs vara ett kap för Karolinska, i paritet med Zlatan. Lätt att bli fartblind i ett sådant klimat, i en kultur där den typen av (ytliga) kvaliteter räknas. Risken är att ledningarna som tar beslut förblindas av pengarna och prestigen. Fixeringen vid placeringen på rankingen gör att man tar risker. Är vinsten bara tillräckligt hög blir insatsen därefter. På sikt är risken dock enormt hög att priset man får betala blir mångfaldigt högre, och det är bara det ekonomiska priset. Kunskapens förflackning kostar också samhället pengar, men värre är att skyddet mot framtida risker utarmas, liksom möjligheterna att ta sig ur den prekära situationen.

Liksom dagens universitetsrankningar blev Cattells undersökning uppmärksammad i pressen. Rapporteringen fokuserade på en generell minskning av antalet framstående vetenskapsmän som ett hot mot nationen. Detta var också en fråga som Cattell framhöll och han menade att USA i för­hållande till folkmängd inte bidrog tillräckligt till vetenskapens landvinningar. Men till skillnad från dagens debatt kring ”excellenta” forskare och hur vi ska locka dem att stanna inom landets gränser för att främja nationell konkurrenskraft var det enligt Cattell i den globala vetenskapens intresse som forskningens förutsättningar behövde förbättras. Cattells drömmar om ett världsuniversitet där de mest betydande vetenskapsmännen från hela världen skulle samlas vittnar om denna övertygelse.

Av det som sagts hittills torde det ha blivit tydligt att kvinnorna inte spelade någon framträdande roll i den geni- och maskulinitetskult som präglade intresset kring framstående individer, och det var först 1971 som den av Cattell initierade förteckningen bytte namn till ”American men and women of science”. Galton såg kvinnor främst som mödrar till framstående män, även om några få kvinnor, som Charlotte Brontë och Madame de Staël, inkluderades i hans lista över genier. Cattell påstod till en ­början att biologiska skillnader mellan könen var anledningen till att bara 18 av hans 1 000 fram­stående forskare var kvinnor, och han hävdade att diskriminering inte kunde förklara varför så få kvinnor utmärkt sig inom vetenskapen. Så småningom kom Cattell dock att vackla gällande den biologistiska förklaringen, och kom istället att hävda att det var möjligt att kvinnor ännu inte uppmuntrats att ta sig själva på allvar som forskare.

Det finns en massa olika ingångar, risker, konsekvenser och aspekter. Och bara det borde mana till eftertanke, kan man tycka. Kunskap är komplext och små ändringar kan få stora och ödesdigra konsekvenser, konsekvenser som ingen tänkt på. En sådan pekar Hammarfelt på här.

Cattell närde ett stort intresse för forskningspolitiska frågor, och i boken ”University control” (1913), en längre betraktelse över universitetens roll, slog han fast att det vore olyckligt om universiteten alltmer kom att efterlikna varandra. Kanske anade han en i vår tid ofta påtalad fara med rankningar – att de förutsätter att det som ska jämföras också kan likställas. Således kommer alla universitet att bedömas efter samma snäva mall, en mall som bestäms av de högst rankade institutionerna. Utrymmet för universiteten att sätta sina egna mål riskerar då att reduceras och ersättas av kortsiktiga strategier för att klättra i rankningen.

Kunskapen i centrum, någon?! Bara ett universitet kan bli bäst, men vad vinner mänskligheten på det? Om vi byggde ett system där mångfald uppskattades och sågs som ett värde i sig skulle alla kunna kämpa för att bli bättre och kunskapen och den vetenskapliga kompetensen skulle spridas i samhället och över världen. Fler skulle få tillgång till kunskapen, och samhället skulle bli mer hållbart. Min käpphäst är att den som är bäst fortfarande kan vara dålig. Att ligga först eller vara bäst är ett relativt värde som inte säger något om innehållet, bara om hur det förhåller sig till annat och andra.

Den första universitetsrankningen och diskussionen som omgav den upp­visar slående likheter med dagens ­situation. Flera av de argument som framfördes då återfinns också i dagens debatt kring rankningar och universitetens roll, och de metoder som Cattell utvecklade för att mäta vetenskapen återfinns i modifierad form i dagens rankningar. Samtidigt framstår den epistemologiska kontext i vilken rankningen formades som djupt främmande för en nutida betraktare. Den tid som frambringade den första universitetsrankningen präglades av en oförblommad sexism – halva befolkningen sågs som oförmögen att bidra till vetenskapens utveckling – och en djupt ­liggande rasism. Till detta adderas en kult av det manliga ­geniet som drivs framåt av just män som i stor ­utsträckning själva betraktar sig själva som genier.

Olikheterna till trots så finns det ändå slående likheter mellan det tidiga 1900-talets vurm för eminenta vetenskapsmän och nutidens fokus på excellent forskning. Det är också tankeväckande att ­intresset för rankning i båda fallen uppstod i en situation av osäkerhet. Runt 1900 var det vetenskapsmannens roll som diskuterades då forskare gick från att ha varit fria och oavlönade till att alltmer bli anställda lönearbetare. Det som tidigare varit en kallelse blev nu ett yrke, och kritiker menade att denna utveckling hotade hela vetenskapens etos. På liknande sätt kan vi idag se en osäkerhet kring ­universitetens roll, där deras traditionella uppgift som bildningsinstitution kompletterats med krav på att bidra till social inkludering, nationell innovationskraft och regional utveckling.

Dessa många och ibland motsägelsefulla krav har fått debattörer att lansera begreppet ”multi­versitet” för att illustrera de många olika roller som nutida universitet väntas fylla. I den osäkerhet som råder kring lärosätenas uppgift har rankningar kommit att bli allt viktigare, då dessa inte bara tjänar syftet att mäta och jämföra utan än mer att stabilisera och definiera det som ska jämföras. En klar linje kan således urskiljas från det sena 1800-talets intresse för eminenta män till dagens fokus på excellenta universitet.

Historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som komedi. Det sa redan Karl Marx. Tyvärr är det (allt för) svårt att i samtiden se vad som är vad, eller ens att det som händer är antingen en tragedi eller en komedi. Om detta kan man läsa mer om i en bok av filosofen Slavoj Zizek, som recenseras här. Men det är en annan historia. Nu är det helg!