Forskningsfronter, utom och inom oss

Kunskapsfronten talas det om. Det är där man som forskare förväntas befinna sig, man ska ligga i framkant, så nära gränsen för det kända och vetbara som möjligt. Vetenskap handlar om att tänja på gränserna och om att utmana allt som tas för givet. Föreställningen om en front för kunskap bygger på bilden från förra seklet, av heroiska upptäcktsresanden som trotsade elementen, eller från föreställningen om alla modiga utvandrare från Europa som bröt ny mark i de "jungfruliga" länderna i väster. Apolloprojektet är en annan bild som spökar. Rymden som den sista vildmarken. Fast just den bilden håller på att falna, för det tar tid att resa och i förhållande till rymdens oändlighet är ett människoliv kort. Vetenskap handlar om att vidga vetandets universum. Så ser bilden av forskaren ut, och ju längre bort i tid och rum man rör sig och rapporterar hem ifrån desto mer förundran och beundran väcks hos allmänheten och makthavarna som hungrar efter kunskap om det okända och främmande. Hur är det, hur ser det ut och hur fungerar det? Hur lever man där och hur ser det ut?

Ju längre bort från den kända delen av världen och vetandet forskarna rör sig, antingen om det handlar om historien, elementarpartiklar eller Universums födelse, desto svårare är det för en lekman att avgöra rimligheten i det som hävdas i namn av vetenskap. Och desto lättare är det att slå allmänheten med häpnad och nå ryktbarhet för egen del. När en svensk forskare blir professor utomlands är det som upplagt för idoldyrkan. Följdriktigt presenteras Max Tegmark som en av Sveriges klokaste människor. Hans berättelser om parallella Universum fascinerar. Men handen på hjärtat, hur betydelsefull är just den kunskapen, för oss i vardagen, för den långsiktiga hållbarhetens skull och för arbetet med att ta hand om flyktingarna som flyr från krigets terror eller någon annan angelägen fråga som pockar på uppmärksamhet? Inte för att man ska ställa olika kunskaper eller vetenskapsgrenar mot varandra, det är inte det jag menar, absolut inte. Jag konstaterar bara att synen på olika vetenskaper och typer av kunskap skiljer sig åt.

Varför når aldrig kulturvetare eller samhällsforskare sådan ryktbarhet och status som fysiker? Kanske för att deras forskning inte rör sig vid den så kallade forskningsfronten. Vem som helst kan väl forska om samhället och kultur, kanske man tänker? Okej, om forskningen resulterar i statiskt som säger något häpnadsväckande om olika typer av oväntade samband, om forskningen resulterar i siffror som ser odiskutabla ut och som tvingar lekmannen att acceptera resultaten, då kan samhällsforskaren uppnå viss ryktbarhet, men den står inte på något sätt i paritet med en internationellt uppmärksammad fysikprofessors. Kulturvetaren som har mage att uttala sig kritiskt om vardagen och människors agerande får finna sig i att mötas av skepsis eller avfärdas som knäppgök. Viss uppskattning kan kulturvetaren nå om hen forskar om seder och bruk, särskilt om pikanta detaljer avslöjas, men bara om kunskapen är av anekdotisk natur. Bränner det till, talas det om genus, jämställdhet eller mångkultur väcks inte sällan känslorna till liv och kulturforskaren får finna sig i att dras i smutsen.

Inom fysiken finns en front som idag ligger nära Big Bang å ena sida, och inemot svängande strängar å andra. Cancerforskningen gör framsteg, och det går att rädda nyfödda barn tidigare och tidigare. Inom naturvetenskapen är det relevant att tala om fronter, men all forskning fungerar inte på samma sätt. All forskning styrs av målet för sökandet, och olika kunskaper kräver olika metoder, för kunskapen finns på olika ställen och ser ut och fungerar på olika sätt. Detta glöms eller bortträngs olyckligtvis väldigt ofta, och det går ut över vetandet. Kulturvetenskap handlar inte om att lägga pusselbit till pusselbit i ett stort pussel vars motiv är det samma och som redan finns där och som pusselläggaren anpassar sig till. Kunskap om kultur handlar lika mycket o kartläggning som den handlar om förändring och nyskapande. Det är en avgörande skillnad i kunskapssyn. En skillnad som få tänker på eller bryr sig om, tyvärr.

Kunskap om kultur är lika viktig som kunskap om natur, men den vetenskapliga metoden är inte en och den samma över hela linjen, även om alla metoder som används av forskare måste vara vetenskapliga. Kunskapsmålet avgör, alltid, överallt. Och kunskap om kultur handlar inte om att bevisa något, utan om just att undersöka. Framförallt handlar det om kommunikation av kunskap, för att bidra till det gemensamma byggandet av samhället. Forskning om kultur handlar om att vända blicken inåt. Kanske kan man säga att kulturvetaren står vid kunskapens rand, men vänd inåt mot den kända delen av världen. Problemet är att så få ser och förstår skillnaden. Det är på något sätt lättare att hantera den enda vägen, det bästa sättet eller Sanningen i bestämd form singular. Fast verkligheten bryr sig föra om hur det känns eller vad människor tror, den är som den är och den blir ständigt till. Kulturen står aldrig still, den är ett rörligt mål som bara kan studeras i rörelse. Så fort man tittar åt ett håll händer saker utanför fokus, överallt, alltid. Kulturen påverka och påverkas, ömsesidigt.

Vad vill jag säga med detta? Jo: Vetenskap är kultur, och kultur är vetenskap. Kulturvetare sysslar med vetenskap även om arbetet inte handlar om att flytta fram forskningsfronten. Gränsen för kunskapen om kultur finns snarare inom oss alla och förhandlas fram kollektivt. Bara det som erkänns som viktig kunskap kommer att accepteras som vetenskap, och bara det som är vetenskap kommer samhället anse vara värt att satsa på. Vi kan får för oss att kunskap om kultur är oviktig, men jag hävdar med bestämdhet att kulturforskning är lika viktig som forskning om natur. Kunskapens värde är aldrig givet, det bestäms kulturellt.