Utan eftertanke, ingen bildning

Läser en vacker, viktig och lärd artikel i SvD, om Umberto Eco och om saknaden, inte bara efter honom utan även efter bildning i samhället. Rubriken lyder: Bildning är basen för fred, frihet och demokrati. Kan inte annat än stämma in i de orden. Få saker känns viktigare att påminna om än det faktum att bildning är en förutsättning för hållbarhet. Saknas förmågan och tiden att tänka finns snart inget samhälle. Det får bli dagens uppgift att på olika sätt visa på det. Ska rätta tentor och behöver något vettigt att hänga upp dagen på, något slags utmaning. Något annat, vid sidan av läsningen av texter som skrivs för att få poäng. Behöver en meningsfull uppgift, en intellektuell utmaning. Lovar inte att det blir tre poster, men det är planen. Det skulle ge stadga åt dagen och fungera som andhämtningspaus och inspiration.

Umberto Eco var bildad och kunskap var hans liv. Fast inte kunskap i betydelsen sanning eller information, utan kunskap som vishet. Kunskap som basen för allt annat. Bred, mångdimensionell kunskap. Kunskap som inte begränsats eller riktats mot något på förhand. Kunskap för kunskapens skull, helt enkelt. Han är saknad. Utan honom är världen en fattigare plats. Ida Östenberg, som skrivit artikeln, ställer frågan,

Hur frambringar då ett samhälle individer av Umberto Ecos dignitet? Intellektuella, som på basis av en bred och djup kunskap förmår kommentera såväl dåtid som samtid? Röster som tillför vetande och historiska perspektiv i en nufixerad tid? Eco själv var tydlig med svaret: genom en bildningsskola, som jämte naturvetenskap lär ut språk, historia, konst och filosofi. Europa kan omöjligt förstås utan Sapfo, Platon, Aristoteles, Augustinus och Dante, menade Eco och tog aktiv ställning för den klassiska utbildning han själv tagit del av, där antikens kultur, latin och grekiska tillhörde fundamenten. Ecos antiken sträckte sig bortom den nyklassicistiska vurmen för den vita marmors perfektion, till Medelhavsvärldens ständiga samspråk med sitt östliga arv, liksom till mysteriekulter, satir och ren fulhet.

En bildningsskola ... Det är så långt från dagens skola man kan komma. Utbildningssystemet bygger på nytta och är hårt ekonomiserat. Kunskap har blivit ett slags produktionsenhet, ett resultat som upphandlas i konkurrens och som skolan och lärarna förväntas producera effektivt och utan kvalitetsbortfall. Skolan och även den högre utbildningen utgår från en kunskapssyn som är allt annat än bildningsfrämjande. Därför frambringas inga eller i alla fall allt färre bildade människor. Tragiskt nog är det en dubbelriktat negativ rörelse, för dels finns inga incitament att bildas, dels drar den som har sådana ambitioner på sig kritik. Flum, tärande, marknadskritisk och så vidare. Den som framhärdar i sin bildningssträvan hindras på olika sätt. Utbildningssystemet vill ha bildningen, men förmår inte uppskatta den och tycker att den är för dyr. Därför gör man som charterturisten, köper en kopia som man ogenerat stoltserar med. Och det går hem, för allt fler ser allt mindre skillnad på bildning på riktigt och en billig kopia. Det är tragiskt!

Den klassiska utbildning, där det Europas kitt som Eco talade sig varm för lärs ut, är i dag en bristvara. Med jämna mellanrum skrotas humanistiska universitetsämnen som inte ”producerar” tillräckligt många studenter. Just nu är antik grekiska ett av flera språk som hotas av nedläggning vid Köpenhamns universitet, trots institutionens framstående internationella forskningsstatus. I Göteborg räddades 2013 med nöd och näppe undervisningen i latin och grekiska, medan italienskan lades ned. Och ja, en av den sittande regeringens första åtgärder hösten 2014 var att föreslå avslutad finansiering av de svenska forskningsinstituten vid Medelhavet, ett illa förberett budgetförslag som lyckligtvis togs tillbaka efter massiv kritik.

Producera eller dö. Effektivisera eller lägg ner. Bildningens värde kan aldrig omsättas i pengar, för kunskap är liksom antikens skatter OVÄRDERLIGA. Marknaden ser det som en välgärning att göra som IS-krigarna, båda krossar stolt och gladeligen allt man inte förstår och allt som anses hota rörelsen framåt på den enda vägen mot världsherravälde. Argumenten är olika, men konsekvenserna är de samma: Ödeläggelse av det som tagit generationer att bygga upp. Berusade av "framgång" sågar man gladeligen av den gren man sitter på. Det finns alltid en förklaring, men bildning kan bara försvaras genom att det avsätts tid och resurser. Belöningen är aldrig direkt. Bildning är ett långsiktigt projekt. Det är paradoxen och det vi måste förhålla oss till och inte bara inse, utan även ta på allvar och anpassa oss efter. Bildning kostar, men på sikt är det värt varenda öre.

Även den som är obesmittad av konspirationsteorier – de som Eco var en mästare på att skildra – kan svårligen undgå misstanken att de styrande inte enbart är ute efter att minska utgiftsposter för verksamheter som anses onyttiga, utan även att begränsa utrymmet för de miljöer där just makten kan bjudas intelligent kritiskt motstånd.

Bildningens försvarare motarbetas i det tysta. Det talas med kluven tunga och det man ger med ena handen tar man mångfalt tillbaka med den andra, efter att strålkastarna slocknat. Regeringen satsar på utbildning och kallar till presskonferens. Sedan höjer Akademiska hus hyran och delar ut vinsten till staten. Det ser ut som man satsat på kunskapen, men i själva verket har man bara solat sig i glansen av den. Cyniskt, och som sagt livsförnekande och skadligt på sikt. Vi får den kunskap vi betalar för. Det finns inga genvägar till verklig kunskap och vishet.

Ja, personer som Eco behövs. De är nödvändiga som intellektuella motröster till kortsynt ekonomism och snäv provinsialism. Samtidigt får kunskap inte vara ett elitprojekt. I Storbritannien har man därför, som motvikt till privatskolornas bildningsprivilegium, under senare år arbetat aktivt med att bredda undervisningen i de klassiska språken (som man läser från 7 till 11-årsåldern) till fler statliga skolor och till utanförskapsområden.

Utan en bred bas finns ingen höjd värd namnet. Bildning handlar om allas kunskapsnivå och intellektuella förmåga, inte om ett fåtal experters eller upphöjda genier. Bildning är inget man är eller något man skaffar sig på egen hand, det är något man blir, tillsammans. Om inte alla inkluderas utarmas först skolan, sedan den högre utbildningen och därefter hela samhället. Dumheten sprider sig och försvagar skyddet mot krafterna som skriker efter mer, snabbare och till lägre pris. Vi spelar ett högt spel och alla är potentiella förlorare. Bildning är inte lösningen, ingen metod för att klara av något. Bildning är förutsättningen och grunden för allt annat.

I modernitetens Sverige ges pedagogiska modeord som ”entreprenöriellt lärande” och ”värdeskapande skolarbete” oroväckande ofta företräde framför ämneskunskaper i svenska, matematik, samhälls- och naturorienterande ämnen. Undervisningen i de antika kulturerna och klassiska språk – den som lade basen för Ecos gärning – är begränsad: knappt 1 procent av gymnasieeleverna läser humanistiskt program (7 procent gick humanistisk linje i början av 70-talet), latin ges i dag på omkring 50 skolor (i början av 2000-talet var de ett 140-tal) och antik grekiska är så gott som icke-existerande. Ett stort antal ungdomar som skulle vilja studera de klassiska språken har inte den möjligheten.

När kunskapen inte står i centrum för skolan och när den högre utbildningen avintellektualiseras fördummas samhället och fältet ligger fritt för den som har pengar att tillskansa sig makt. Ett samhälle som inte satsar på skolan och där pengar är allt kan aldrig klaga på att det dyker upp personer som Donald Trump, för det är så samhällen och kultur fungerar. Det går inte att beställa fram det man vill. Som man bäddar får man ligga. Är det människor som Eco man vill ha får man tänka om och agera annorlunda, men får se över sina prioriteringar här och nu. Det finns inga garantier för bildning och kunskapen följer sin egen logik, liksom för övrigt ekonomin. Vi får det vi förtjänar, inte det vi vill. Det bråttom nu. Förfallet har gått snabbt. Det handlar inte om kronor och ören, utan om allas vår överlevnad på sikt.

I det moderna samhället är bildning i grund och botten ett demokratiprojekt. Den handlar om jämlikhet, inte enligt misstolkningen en kravlös skola, utan i betydelsen allas tillgång till livsberikande och livsförändrande kunskap. Vidare: om vi ska ha en fungerande demokrati krävs medborgare som kan fatta välgrundade och reflekterade val. Bildning utgör ingen garanti för humanism, men kunskap är vårt enda motvärn mot demagoger och charlataner, mot ryktesspridning och populism, mot förenklade världsbilder och enögda perspektiv, mot religiös fanatism och inskränkt rasism.

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag uppmärksammar detta genom att slå ett slag för bildningen, genom att ge uttryck för mig kärlek till kunskap och vishet. Det är den enda dagen på året som mannen inte står i centrum. Om samhället var mer bildat och om det fanns tid att tänka efter och om fler förstod vad demokrati är och vad som krävs för att främja den hade vi inte behövs uppmärksamma kvinnan. Bildning är ett jämställdhetsprojekt, för den utgör som sagt grunden för allt annat. Om kunskapen stod i centrum skulle kompetensen vara det som räknas, inte pengar eller makt, och eftersom män och kvinnor genetiskt är de samma är det bara i en obildad värld som ojämlikheten lever vidare.

Högt upp på min önskelista står en skola som prioriterar ämneskunskaperna, låter våra barn läsa mycket litteratur och betonar lärandets glädje. Som ger dem möjligheten att läsa fler språk, också tidigt i deras skolgång. Som kanske till och med vågar inkludera latin – studier visar att skolbarn som lär sig klassiska språk presterar bättre i andra ämnen. Som lär ut historia och kulturarv, också det äldre, det som binder Europa samman och bidrar till bättre förståelse för oss själva och andra.

Håller med, men vill tillägga en tanke som tyvärr bara snuddades vid i Vetenskapens Värld på TV igår. Det handlade om Uran, och Albert Einstein nämndes. Det påpekades att han hade tid att tänka på annat under arbetet på patentverket i Bern. Det slog mig att lärare i dagens hårt reglerade och målstyrda och genomeffektiviserade skola inte har tid att TÄNKA. Prestationskraven tvingar lärare att utan eftertanke jaga genom vardagen och läsåret, utan reflektion, utan kritiskt tänkande. När målet är att utnyttja resurserna (skattepengarna) effektivt förvandlas allt som inte pekar mot målen till överflödigt pynt. Låt oss därför hedra den internationella kvinnodagen och Umberto Ecos minne genom att inse att,

Bildning är en bas för fred, frihet och demokrati, och endast en reflekterande kunskapsskola kan frambringa fler röster som Umberto Ecos.

Vi får som sagt inte vad vi vill eller önskar, utan vad vi förtjänar!