Vem är vi i förhållande till våra skattemedel?

Pengar är ett mått som blir allt vanligare. Allt mer mäts allt oftare i pengar. Vi har inte råd, det finns ett tak, en gräns. Kostnaderna måste minska och vinsterna öka. Krav på högre lön från vanligt folk betraktas som ett hot mot samhället som vi känner det, ett hot som kommer inifrån. Krav på högre ersättningar till chefer som har god hand med ekonomin -- det vill säga män som utan att flacka med blicken kan uttala de magiska orden: 1500 ska bort! -- tas emot med tacksamhet. Äntligen något som vill och kan ta ansvar för ekonomin och som därför är värd mer i lön. När pengar får det värdet och när samhället allt mer ekonomiseras påverkas inte bara ekonomin. Allt och alla påverkas. Pengar är inget neutralt inslag i världen, pengar är en aktör med enorm förmåga till agens. Pengar påverkar tänkandet, logiken och synen på andra människor.

Människorna som flyr från krigets fasor möts av ekonomins järnhårda, iskalla logik. Det behövs inga murar idag. Ekonomi sätter gränser, sorterar och avgör vem som är inne och vem som är ute, vem som är närande och vem som är tärande. Genom att vi kollektivt accepterar ekonomin som den enda rimliga måttstocken reduceras alla andra värden till detta enda värde, och då spelar det ingen roll att det finns andra värden också. Pengar är externa i förhållande till människan, till skillnad från medmänsklighet, kärlek och mänskliga rättigheter. Pengar är materialiserad girighet och förkroppsligad vilja att äga. Drömmen om att bli rik är längtan efter pengar, som är materialiserad girighet. Däri ligger kraften, i den feed-back loop som skapas och som förfärande lätt blir sitt eget syfte. Målet med sparande blir lätt ett självändamål. Sparande för sparandets skull.

Skattemedlen måste användas effektivt, det är en tanke som alla är med på. Om staten lättvindigt sprider medlen som kommer från samhällets djup måste skatten höjas, och det vill få idag. Skatt är stöld säger allt fler, eftersom de vill få oss att tänka på adelns fogdar som drev in skatt från fattiga bönder för att bekosta slottens lyx och överflöd. Skatt var stöld på medeltiden, när Robin Hood utförde sina hjältedåd. Idag är skatten samhällets fundament, det som gör det möjligt att tala om välstånd och som garanterar trygghet och framtidstro. Så länge viljan att betala skatt finns, så klart. Om färre vill betala skatt minskar utrymmet och marginalerna för verksamheten som bekostas av det allmänna: skola, utbildning, vård, polis och rättsväsende.

När andra värden vårdades och överordnades pengarna fungerade ekonomin som ett medel, ett verktyg. Pengarna användes för att nå målen, ekonomin var inte målet, den var vägen. Idag håller detta obemärkt på att förändras. Idag är pengar ett mål i sig, liksom effektivisering och sparsamhet. Det är det viktiga, det som allt och alla andra tvingas anpassa sig efter. Kultur fungerar så, den påverkar även om den inte accepteras som en kraft att räkna med. Kulturen lever sitt eget liv och förändras dynamiskt mellan aktörerna som verkar på insidan av den. Aktören pengar är manipulativ och utövar enorm makt på oss alla, även på vårt tänkande.

Impulsen att skriva om just detta idag kommer från Niklas Wahllöf som skriver följande i DN, i en krönika som handlar om orden "våra skattepengar" som allt oftare dyker upp tillsammans och i kombination. Det är en indikation på att våra pengar blivit viktigare än våra medmänniskor. Och när pengarna används för att köpa mobiltelefon förstärks den effekten. Digitaliseringen av ekonomin, liksom allt fler saker och aspekter av mänskligt liv, är en kombination med enorm potens. Wahllöf reflekterar över detta att pengarna allt mer kommit att bli ett argument i sig, och över vad det gör med oss människor och vår syn på varandra.

De som röker på stadig basis tarvar vanligen förr eller senare vårdresurser. Liksom en väldig massa andra grupper i samhället. Alla på våra sjukhus, närmare bestämt.

Den här inställningen, att peka ut exakt vilka som ”har rätt” att kosta, och vilka som av olika anledningar får skylla sig själva, tycks bara bli vanligare. Den gäller numera långt bortom rökningen. Kanske all fördelningspolitik.

Höga chefer som kräver miljoner i månaden för att arbeta och lika mycket i avgångsvederlag när de tvingas lämna sin post hyllas som hjältar, medan lärares, sjuksköterskors och polisers önskan om lite högre lön målas ut som ett lika stort hot mot vår gemensamma välfärd som den ansiktslösa massan av flyktingar. Vanliga medborgare ser sig själva som en kostnad, och ledarna som kan ta beslut om besparingar som en investering. Hur blev det så? Självklart finns ingen enkel förklaring, men att pengar har något med saken att göra är ingen vild gissning.

Det är inget nytt att några anser att somliga gott kan gå i trasiga skor. Men att sätta sig till doms över vilka som har förtjänat sjukvård och inte, är det. Googla gärna ”våra skattepengar”, två allt vanligare ord i det allmänna språkbruket, och bered dig på en djupdalsresa.

Men oavsett vilken människotyp som tycker vad och i vilken miljö den uttrycks – den rödbrusige i lammullströja på countryklubben som anser att ”Naej, biståndet går ju bara till skit, va, hjälper ju inte!” eller den i kalsonger bakom neddragna persienner och med hatet rinnande ur fingertopparna: ”Vi har inte råd med fler nu!” – så tycker alla. Utan att veta någonting.

Det enda de vet är vilka de själva tycker är värda de offentliga medlen, givetvis oftast de själva. Som om skatten var ett privat buffertkonto för mig eller de i min klubb att pilla av i svåra tider. Och de andra? Sorry, de där pengarna är våra. Och ni har rökt.

Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på en sådan grund. Pengar har lika mycket substans som kejsarens nya kläder i H C Andersens saga. Pengar är och kan bara vara ett medel, pengar kan och får inte bli ett självändamål. Blir pengar det enda värdet är alla andra utom jag en kostnad och därmed ett hot. Pengar förvrider synen och vänder människor mot varandra. Problemet är att pengar inte är ett val. Pengarna är här för att stanna. Vår syn på pengar kan dock förändras, över våra uppfattningar har vi trots allt makt. Vi kan välja att se pengar som ett medel, för det har andra människor före oss gjort. Och gör vi det växer betydelsen och inflytandet av andra värden. Värden som för människor samman och som stärker den sociala ekonomin istället för rasera den. Jag väljer att tro på framtiden, för det är ett faktum att vi människor behöver varandra mer än vi behöver pengar och ny teknik.