Fler tankar om medborgarlön

Vill verkligen samtala om detta med medborgarlön, inte debattera utan samtala. Frågan har DEBATTERATS länge, allt för länge. För debatter om frågan landar alltid i att tvärsäkra argument för bemöts av lika tvärsäkra argument mot. Ingen av sidorna lyssnar på den andre och ingen ömsesidig förståelse uppstår, tiden bara går. Debatter har en tendens att att avlösa varandra och det går trender i det, cykliska trender som kommer och går och samma argument som luftas. Olyckligt att det blir så, för frågan är viktig. Det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad. Förståelse för varandra och för vad som är möjligt att uppnå tillsammans kan bara utvecklas i samtal, i ömsesidigt lyssnande samtal. Och igår kommenterade Björn Nilsson inlägget om medborgarlön, vilket jag väljer att se som ett uppslag till samtal.

Grundidén är bra, jag har själv gjort lite propaganda för den. Samtidigt finns vissa problem.

Visst finns det problem, ingen tvekan om det. Men det finns det med allt. Flyktingfrågan, till exempel, är enormt problematisk, men som tur är låter vi inte det hindra oss att göra vad vi kan. Det är märkligt hur enkelt och ofta vi människor duckar för problemen som rör allt det positiva vill vill och drömmer om, medan vi mobiliserar krafts, kreativitet och energi för att lösa problem om och när vi anser att vi måste. För mig handlar det därför mycket om inställning och om vilja. Att det är svårt kan och får aldrig hindra oss att göra något vi tror på! Medborgarlön är en radikalt annorlunda tanke och det vore märkligt om det inte fanns problem. Problemen kan och får man inte ducka för, det är detta som samtalet bör handla om. Vad är det för typ av problem?

Det här går inte med öppna gränser, och även om vi drar till dörren mot utlandet kommer det att bli frågan om vem som är medborgare och kan få medborgarlön. Skall kraven på medborgarskap skärpas, skall vi acceptera att stora grupper som finns i landet står utanför?

Viktiga frågor, att just samtala om. För redan idag, inom ramen för nuvarande system, är detta frågor vi måste brottas med. Svensk politik är inte längre helt och hållen en svensk angelägenhet. Gränserna har luckrats upp och rörelsen av människor mellan länder och över gränser är intensiv. Jag har inga lösningar, jag vill som sagt samtala om medborgarlön, för jag tror att det är en bra tanke. Medborgarlön kanske inte ska begränsas till Sverige, eller EU. Kanske är det en fråga för FN, en global angelägenhet? Sverige skulle kunna visa vägen genom att försöka. Alla svenska medborgare som lever och verkar i Sverige borde omfattas. Vi har redan idag människor som lever i landet som står utanför, så det i sig behöver inte innebära ett problem för frågan om just medborgarlön. Lever och verkar är för mig ett nyckelord, för medborgarskap handlar om vad man gör, inte om vem man är. Alla som vill bidra till byggandet av ett bättre och mer hållbart Sverige tycker jag ska inkluderas. Frågan handlar som jag ser det om vilket Sverige vi vill ha? Och det kan och bör vi också samtala om. Medborgarlön skulle frigöra tid för sådana samtal, och kanske skulle det till och med kunna vara ett krav för att få del av medlen, att man deltar aktivt i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle, underifrån. Inte på något sätt enkelt, men absolut inte omöjligt.

Vidare finns frågan om ersättningens storlek, och om den (vilket väl är tanken) skall ersätta a-kassa, socialbidrag etc. Risken här är att en låg "lön" kan leda till väldigt låga inkomster för en del människor om socialförsäkringar och bidrag dras in. Vidare kanske viljan att ta fram arbeten minskas: "Jobb, varför det, du har ju din medborgarlön!" Det som är en bra idé kan fuskas bort till att skapa grupper som hamnar i samhällets marginaler och inte kommer därifrån. Skulle tro att medborgarlön är bäst för individer som har bra uppslag för egen verksamhet och initiativkraft.

Jag tänker mig en lön som går att leva på, som räcker till mat och tak över huvudet samt ett basutbud av sjukvård, transporter och liknande. Medborgarlönen jag tänker på skulle vara något man kan överleva på. Och det innebär naturligtvis en omställning. Det skulle innebära ett helt nytt och helt annorlunda samhälle. Alla system och resurser som idag handlar om att kontrollera medborgarna skulle bli överflödiga och resurserna skulle dessutom användas mycket mer effektivt. Medborgarlön i den mening jag tänker på det är inget bidrag till de fattiga, det är en medborgerlig rättighet lika mycket som det är en skyldighet. Jag tror på människan, och jag tror att den som känner tillit utvecklas i positiv riktning.

Poängen och den samhälleliga vinsten med medborgarlön är att livets alla basbehov är täckta och kreativiteten som alla människor har kan användas till annat än att få livspusslet att gå ihop. Tiden som frigörs kan användas till samtal om det som är viktigt, till exempel. Samtal om livets mening och hur man bygger en hållbar värld. Dessutom skulle begreppet arbete förändras, radikalt. Vad är ett jobb? Varför jobbar man? Vad är meningsfullt att arbeta med? Om det fanns en allmängrundtrygghet skulle alla arbeten som inte uppfattas meningsfulla, alla destruktiva och farliga arbeten upphöra. Ingen skulle kunna tvinga någon att göra något den inte vill, utan att betala det verkliga priset för det. Idag tvingas många fattiga och maktlösa människor underkasta sig cyniska arbetsgivare som tjänar pengar på andras olycka. Medborgarlön skulle alltså i ett slag förändra hela arbetsmarknaden, som skulle tvingas bli mer meningsfull för att locka intresserade till jobben som behöver utföras.

Incitamentet att lägga pengar på hög skulle minska dramatiskt och det skulle kunna leda till att fler engagerar sig mer i varandra. Idag bowlas det allt mer i ensamhet, för att travestera Putnams bok, och det gör att samhällskontraktet eller det sociala kapital som är förutsättningen för (social) hållbarhet löses upp. Medborgarlön ökar chanserna att det knyts fler band mellan människor. Något ska ju tiden fyllas med, och eftersom det meningslösa arbetet som till dels idag handlar om att producera varor som bara har som syfte att förströ eller hjälpa människor att överleva tristessen skulle kunna försvinna.

Pengar i en marknadsekonomi, i ett vinstmaximerande samhälle leder till ökad egoism och cynism, som leder till minskad hållbarhet. Den som bara bryr sig om om sig själv bryr sig så klart inte om vad som händer i framtiden. Medborgarlön är ett sätt att bryta den utvecklingen, och det är inte en ideologisk fråga, för det är inte så att någon tvingas att leva på medborgarlönen endast. Möjligheten att arbeta och tjäna pengar kan och bör fortfarande finnas, för den som vill mer än bara ta del av basutbudet. Pengarnas makt över samhället och utvecklingen skulle brytas, vilket öppnar för andra vägar fram, för innovationer som ingen kan veta något om. Medborgarlön skulle frigöra tid och en sådan sak som utbildning skulle kunna vara något man ägnar sig åt hela livet, för att man drivs av nyfikenhet och för att man vill lära sig mer. Medborgarlön har potential att bli ett bildningsprojekt också.

Det finns massor mer att samtala om, både problem och förtjänster. Och den typen av samtal är både lärorika och samhällsbyggande och relationsskapande. Problemen med frågan om medborgarlön är också dess styrka, för det skulle kräva att vi ägnar samhället och varandra ett annat intresse än vad som är fallet idag, där politik allt mer handlar om mig och min plånbok. En helt annan syn på ekonom och pengar skulle det kunna leda till. Det finns dock inga garantier och ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Därför är samtal så oerhört viktiga, för samtal handlar om ömsesidigt engagemang, för varandra och den gemensamma framtiden.

Ett första steg på vägen skulle kunna vara sex timmars arbetsdag, som är betydligt enklare att administrera inom ramen för vårt nuvarande samhälle. Kanske det skulle kunna visa på vägar fram och öppna upp tanken för andra lösningar? Medborgarlön är i vilket fall som helt ingen färdig reform, det är en tanke, ett verktyg, en riktningsgivare. Så som det ser ut idag och det sätt vi lever och förhåller oss till varandra är inte hållbart. Vi kan och får med andra ord inte slå oss till ro. Den som avfärdar tanken på medborgarlön utan att komma med ett annat förslag, en en annan tanke att samtala om väljer att inte engagera sig. Det är ett enormt stort och allvarligt problem som förvärras av att vi inte tar det på allvar, och jag menar att det problemet är svårare än frågan om medborgarlön. Därför vill jag samtala vidare om detta, inte för att övertyga eller driva opinion, utan för att engagera fler i konstruktiva samtal om det vi har att förvalta gemensamt.