Makten över skolan måste ligga hos lärarna

Skola och utbildning är komplexa verksamheter, liksom begrepp som kunskap och vishet, kompetens och kvalitet. Därför finns inga enkla lösningar. Det är den absolut viktigaste insikten man måste ha med sig in i och även använda för att samtalen om hur skolan kan bli bättre ska bära frukt. Debatten om skolan kom dock under Jan Björklunds tid som högste ansvarige att förskjutas på ett mycket olyckligt sätt. Problemet ansågs enkelt, liksom lösningen, och lärarna sågs som ett hinder. Ingen enskild kan dock anklagas för den situation vi nu har hamnat i. Det är lika lite Björklunds fel som någon annan, och tyvärr har inte särskilt mycket hänt i fråga om synen på problemet, lösningen eller lärarna. Fortfarande utgår man från att problemet är enkelt och att det finns en kardinallösning, samt att det är lärarna som bär ansvaret. Som jag ser det är det detta som är problemet: synen på kunskap, lärande och skolan som institution.

Med en sådan syn och en sådan politik öppnar man för den typen av enkla lösningar som här för leden kom från Timbro och som publicerades på Brännpunkt. Även om jag anser att införandet av en lärarlegitimation är olycklig, håller jag inte med debattörerna, just för att deras sätt att resonera kring skolfrågan reducerar den till något den inte är och aldrig får bli. Skolan levererar inte produkter, tjänster eller resultat. Skolan och utbildningssystemet är den bas som hela samhället vilar på och om det blir legitimt att, som Björklund gjorde, tala över huvudet på lärarna, eller om skolan likställs med ett företag, som till exempel Academedia gör (och som jag skrivit om i en tidigare bloggpost). Skolan är oändligt mycket mer komplex än vad skoldebatten, just för att det är en debatt (som handlar om att vinna) och inte ett samtal (som handlar om att utveckla ömsesidig förståelse), ger sken av. Detta leder till en uppenbar risk att allmänheten får en skev bild av skolan, vilket i sin tur gör det ännu svårare att bedriva skolpolitik, för det öppnar upp för populistiska partier, som kommer med lockande och enkla lösningar. Därför blir jag glad när jag läser Helena von Schantz replik, som är fylld av klokskap och som utgår från en syn på både lärare, kunskap och utbildning som jag önskar var mer spridd.

I en debattartikel full av felaktigheter och lärarförakt kräver två Timbro-debattörer att lärarlegitimationerna slopas (SvD Debatt 24/8). De hävdar att reformen gör läraryrket till ett ”privilegierat skrå”. Kompetenta personer ”knuffas ur” skolan och bedömningen blir rättsosäker. Artikelförfattarna har fel i både underlag och slutsatser. I och med behörighetskravet lönar det sig igen att utbilda sig till lärare. Legitimationen påminner dessutom om att lärare ägnar sig åt myndighetsutövning med långtgående konsekvenser för såväl individ som samhälle. Om den här reformen åtföljs av en extern och systematisk kunskapskontroll kommer huvudmännens mål för första gången sedan kommunaliseringen att sammanfalla med styrdokumentens – en förutsättning för skolframgång.

Håller med i sak, även om jag som sagt är kritisk till legitimationen som lösning på problemen. Det finns andra vägar att gå. Titta på hur rapporteringen kring skolan ser ut och hur det låter i Rapport och Aktuellt. Det passar medielogiken att basunera ut larmrapporter om att det råder brist på behöriga lärare och just för att den logiken finns och ser ut som den gör låter det ibland som skolan svämmar över av obehöriga, och att det är problemet. Så är det naturligtvis inte, för skolan har alltid förlitat sig på människor utan formell utbildning. Det enda som hänt är att man idag har infört ett legitimationskrav och därmed tydligare synliggjort skillnaden. Det jag vänder mig mot är att man nu börjar tala om obehöriga och behöriga lärare, som om det var så enkelt att avgöra vem som är bra och vem som inte är det. Människosynen förändras i och med införandet av en legitimation, som på inget sätt är en garanti. Det betyder inte att jag tycker att det är okej att agera som vissa av företagen som driver skolor gör när de försöker spara pengar genom att hålla nere lönerna. Som sagt, frågan är på inget sätt enkel, men just därför är det viktigt att samtala om den på ett initierat och klokt sätt, just så som von Schantz gör.

Timbro-artikeln bygger på en rad felaktiga premisser. En sådan är att svenska betyg är rättssäkra och rättvisande. Det är de inte. Det finns många incitament att sätta för höga betyg och inga systematiska kunskapskontroller. Skolverket har kallat betygen ett lotteri och forskning visar en lika stadig betygsinflation som urholkning av kunskaper. Det finns även forskningsunderlag för att obehöriga sätter högre betyg än lärare. Att betygen är högre i skolor med färre lärare och fler kvackare är sålunda ett argument för reformen – inte mot.

Här kan jag bara instämma, för det är min erfarenhet från högskolan också att adjunkter och lektorer ser olika på gränsen för U, G och VG. Att vara disputerad gör något med en, och det är ju i någon mening ett slags legitimation. Fast det är ändå skillnad att ha tagit en examen, och att ha försvarat en doktorsavhandling. Det är en stor skillnad, som handlar om vad man gör och inte vilka kurser man klarat av. Krav på disputerade lärare i skolan är dock orimligt, så klart. Därför är tanken med legitimation god, även om alla dess konsekvenser inte är det. Betygsinflationen är ett allvarligt problem, och kanske att den kan hindras med krav på legitimation? I så fall är det bra! Låt oss hoppas.

Artikelförfattarna oroar sig vidare för att lärare utan ämnesbehörighet ska sätta betyg på de obehörigas elever, något de menar skulle ge betydande rättsosäkerhet. Här avslöjar de sin egen okunnighet. Legitimerade lärare ska inte sätta betyg på elever de inte haft i undervisning. Istället ska bedömningen ske i samråd mellan den obehöriga som undervisat och en legitimerad kollega.

En både felaktig och oförskämd premiss är att de som söker till lärarutbildning är korkskallar som där förses med grunda kunskaper medan de obehöriga, som inför elever och föräldrar utges för att vara lärare, är intelligenta personer med djupa kunskaper. Dagens lärarkris har rötter i att det varit fenomenalt olönsamt att vara just utbildad lärare. Tillsammans med låga löner och dåliga arbetsvillkor har det här lett till ett lågt söktryck. Varför skaffa en lång universitetsutbildning för ett yrke där ingen utbildning krävs för tillsvidareanställning? En glädjande konsekvens av de nya behörighetskraven är att söktrycket nu stiger.

Så ska en debatt om skolan föras. Den som vill debattera utbildning kan och får inte bara uttrycka vilka åsikter som helst, eller skarva och framställa saken på det sätt som passar ändamålet. Det ser jag som en annan viktig orsak till skolans problem, att debatten förts över huvudet på lärarna, att lärarnas makt över skolan och det som sker där har utarmats. Med kunskapen i centrum, istället för ekonomin, löses dessa problem och debattörer som dessa kommer inte att kunna göra sin röst hörd. Skolan kan och ska vara en angelägenhet bara för den som har kunskap och som själv är engagerad. Makten över verksamheten ska ligga hos lärarna, inte hos den budgetansvarige. Rektorns uppgift ska vara att att leda det pedagogiska arbetet, i första hand. Även om jag inte är säker på att högre lön automatiskt leder till ökad status för lärare så håller jag med om att lönerna bör höjas, men framförallt måste arbetsvillkoren förändras, i grunden. Lärarnas ansvarsområde måste smalnas av till att bara gälla kunskapen och lärandet. Och så efterlyser jag samtal om elevernas och studenternas ansvar för sitt eget lärande. Intellektuell utveckling är en relation, inte en överföring av information. 

För den mytiska obehöriga med ämneskunskaper och pedagogisk kompetens har det i decennier funnits möjlighet att validera kunskaper och komplettera med lärarutbildning. Inför legitimationsreformen har det varit extra lätt och billigt för både den enskilda lärarkvackaren och för huvudmän ordna behörighet och legitimation. Ingen ”knuffas” heller ur skolan. Det är fullt möjligt att anställa obehöriga – det är bara tillsvidareanställning som blir omöjlig.

Lika felaktig och oförskämd är premissen att all lärarutbildning är undermålig. Lärarutbildningen har precis reformerats och kan inte i nuläget utvärderas. I sin tidigare utformning har den konstaterats ha haft brister – men det är långt ifrån detsamma som att lärarutbildning eller inte kvittat lika. Vi är många legitimerade lärare som är tacksamma över den goda utbildning vi har fått.

Exakt, och en utbildning blir aldrig bättre än elevens/studentens egen insats och vilja. Det går aldrig att skylla dåliga resultat på läraren, vilket inte betyder att förutsättningarna inte spelar någon roll alls. Tycker dock att man ska vara noga med hur man uttrycker sig om människor. von Schantz faller här in i Timbros språkbruk och anammar deras människosyn. Kanske är texten (med rätta, vill jag påpeka) skriven i affekt. Jag förstår upprördheten över dumheten och den allt annat än kunskapsfrämjande agendan som Timbro företräder, men just här håller jag inte med. Utbildning och legitimation är och kan aldrig vara en garanti för kunskap och kompetens, allt handlar om hur vi definierar begreppen. Jag vill samma som von Schantz och är lika kritisk mot Timbro (i alla fall i skolfrågan) som hon är, men det är också viktigt att inte lägga ansvaret hos någon enskild.

Den sista felaktiga premiss jag vill ta upp är att mer makt till skolledare med automatik leder rätt. I en skola där det saknas extern kvalitetskontroll och krav på lärarbehörighet är det mer lönsamt för en rektor att anställa obehöriga än lärare. Obehöriga kostar betydligt mindre och är mer flexibla än lärare. Obehöriga sätter högre betyg, de kritiserar varken skolledning eller kommunpolitiker, de är sällan petiga när det gäller sådant som mobiltelefoner, arbetsro, punktlighet, läroplan, kunskapskrav. Trevlig kravlöshet och höga betyg ger nöjda elever. Nöjda elever ger nöjda föräldrar och därmed en betydligt mer behaglig tillvaro för såväl skolledare som huvudmän.

Ekonomiseringen av skolan är ett allvarligt problem, som uppenbart leder till just det von Schantz pekar på och som Timbro mörkar eller vägrar acceptera. Alla med omsorg om kunskap och lärande, alla som bryr sig om skolan för den sakens skull, ser detta, hur makten över skolans innehåll allt tydligare förskjuts och hamnar längre och längre bort från lärarna. Det är allvarligt och en skam för varje nation som säger sig vara en KUNSAPSnation. Nyckelfrågan handlar om det, om makten över kunskapen! Och så länge den inte ligger hos läraren finns ingen ljusning i sikte.

Vad är då Timbros agenda? Bakom den låtsade omsorgen om rättssäkerhet och god undervisning gömmer sig en omsorg om vinst och lönsamhet. I och med legitimationskravet försvinner möjligheten att fastanställa billiga, flexibla obehöriga. Samtidigt leder konkurrensen om riktiga lärare till att lönerna går upp. Sammantaget kan det här förväntas leda till betydligt snävare vinstmarginaler. Dåligt för investeringsbolag, aktieägare och för kommunala räknenissar med andra ord, men bra för lärare, elever och kunskapsresultat.

Som behörig och erfaren lärare upplever jag nu för första gången att mina kunskaper och min kompetens väger tyngre än den relativt sett höga lön jag kommit upp i under 20 år av individuell lönesättning. För första gången på flera decennier är skickliga lärare eftertraktade. Att det inte varit så de senaste decennierna är en viktig orsak till dåliga kunskapsresultat och läraryrkets låga attraktivitet.

Kanske finns det tecken på en vändning trots allt. Låt oss hoppas, och låt oss lyssna på von Schantz och andra som värnar kunskapen, lärandet och den intellektuella kvaliteten, istället för på Timbro som bara värnar vinst och äganderätt. Jag är ingen motståndare till varken fritt företagande eller vinst, men skolan måste hållas utanför sådana intressen, för ekonomiseringen påverkar synen på skolans uppdrag menligt. Skolan har bara ett enda uppdrag och det är att främja lärande och värna kunskap! Därför är det viktigt för alla att makten över skolan ligger hos lärarna och inte hos någon annan. Kunskapen i centrum är enda vägen till bättre vetande. Det finns inga genvägar!

För att en skola ska bli framgångsrik krävs att incitamenten leder rätt. Det måste löna sig för huvudmän och skolledare att säkra och behålla behöriga och skickliga lärare. Det måste löna sig för lärare att följa styrdokumenten, upprätthålla arbetsro, ställa krav, utveckla sin undervisning och sin kompetens, att sätta rättvisande betyg. Lärarlegitimationerna är ett viktigt steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Ska vi få en riktig kunskapsskola krävs även en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Med extern rättning av de viktigaste nationella proven och en externrättad studentexamen som slutkontroll får huvudmän, rektorer och legitimerade lärare både den kunskap och de incitament som krävs för att skolan ska bli framgångsrik.

Som sagt, jag ser lite annorlunda på lärarlegitimationerna, men i övrigt och på det stora hela instämmer jag fullt och fast i allt vad von Schantz säger. Hon pekar på vägen fram för skolan, inte Timbro, för hon bryr sig om innehållet, kunskapen, lärarna och elevernas och samhällets framtid och långsiktiga hållbarhet. Skolan är grunden som även ekonomin vilar på. Inte minst därför är det avgörande att skolan hålls utanför marknaden och dess ekonomifokuserade krav. Skolan är en investering för framtiden, inte en verksamhet som ska göra vinst.